Ett boktips.

Äsch, jag skiter i den där listan, uppenbarligen.

Vill istället meddela att jag har läst "Dödssynden" (och det är en mycket konstig översättning jämfört med "To kill a mockingbird", men för all del, "Att döda en härmfågel" låter inte lika bra som på engelska, det heller). Den var skitbra. Tack till min bokcirkel för att jag asade mig genom de första tjugo sidorna och inte fegade ur. Känner redan att bokcirkeln betalat sig: jag har läst två bra böcker jag nog inte skulle gjort annars.

5. Hepp! Dagens boktips!

(gårdagens, nåväl)

Senaste boken jag tyckte mycket om var Americanah, av Chimamanda Ngozi Adichie. Som vi läste i min bokcirkel (!) (som jag inte vågat tala om eftersom vi bara haft ett möte och jag är rädd att det ska skita sig....)

Tjock och spännande och personer att bry sig om och känna med, och en massa tankar kring ras som jag inte tänkt alls på innan. Och om Nigeria, men också USA.

Ska läsa mer av Adichie vid tillfälle.

Läser just nu till bokcirkeln: Dödssynden. Lite på vilja, men det var början av Americanah också, och det är skitbra med något som tvingar en genom de första 40 sidorna, när självdisciplinen inte riktigt räcker. 

Filt

Vardagsrummet luktar våt ull. Jag har stickat klart den lila filten, och den  ligger utbredd på en handduk på golvet och torkar. Det fattas en trådfästning eller två, men det är också allt. Jag är mycket nöjd. Jag ska ta bilder till Ravelry, så då ska jag skryta här också.

Skryt 2: har simmat 1 km idag på lite drygt 30 minuter. Är egentligen bara kanske 5 minuter långsammare nu än som integravid. Tänker inte se det som att jag är långsam som ickegravid, utan som en liten ryggdunk i vecka 38 (39 imorgon).

För övrigt har jag läst ut "I Wienerwald står träden kvar" (som inte varit ett lika långdraget projekt som den lila filten, men nästan) idag. Det finns väldigt mycket i den svenska historien som man inte kan vara särskilt stolt över, oavsett hur neutrala vi var under andra världskriget. Det finns också mycket som går igen i hur det talas om invandrare nu och i hur man pratade om judar på 30-talet.
Det är en bok att rekommendera, även om det tog mig två veckor att läsa den. (Jag tror inte att den förlorade så mycket på "lite i taget").

Pjatnitza.

Hej, nu är det helg! Jag har inte målat naglarna men jag har klämt ett drygt hekto lösgodis, det gills också helt enkelt.

Och så köpte jag Amelia i ett lite lustigt försök att unna mig något annat än socker. Eh, ja, artiklarna var ju... Äsch, ämnena var väl inte så illa. Utförandet var lite sisådär. Och sedan: skönhetsspecial och mode och kom och köp och allt jag ville var att ha något att slöläsa i pappersform. Men jag skäms för att jag gett pengar till den där dyngan...
(Om jag nu tycker att det är bättre med Tjechov och Szymborska, varför är jag då trött och gnällig och fastnar på Familjeliv, eller nu pappersversionen Amelia, i stället? Va? Skärp mig.)

Har lånat lite nya ungdomsböcker (hurra!) och kan sedan förra bokinlägget konstatera:
- "Margot" - Ja, ja, ja. Läs den. Bra på alla sätt och vis man kan tänka sig.
- "The fault in our stars" är liksom lite... mycket. Jag läser ett kapitel i taget och är knappt halvvägs än. Tycker att både Hazel och Gus är ganska jobbiga. Visserligen trovärdiga lite klipska tonåringar, men vad fan. Men jag kommer ju att läsa ut den, frågan är bara när.
- "Ett hus utan speglar" kändes lite väl... tillrättalagd, allt löstes så bra, vad fan. Å andra sidan: den är ju tänkt till typ 11åringar. Klart att den kan få vara lite tillrättalagd. (Som sagt, ta tag i farbror Tjechov...)

Jag försökte lägga in en räknare för barnungen men blogger ville inte, men: 67 dagar kvar till beräknad förlossning. Dags att lägga på ett kol med vagn och spjälsäng och bärsjal och vad man nu mer kan behöva. Och att sätta lite fart på stickningen min...

(Väntar dock med vagn och spjälsäng etc till Kristoffer kommer hem, orka fatta beslut själv. Jag kollar läget på Blocket och ringar in ungefär vad jag vill ha. Tröstar mig med att om Kottan skulle födas nu kommer vi hamna länge nog på neonatalen för att Kristoffer ska hinna handla det viktigaste innan vi kommer hem.)

Hej helg.

Hej hej, här sitter jag i soffan och firar helg med att måla naglarna med födelsedagsnagellacket. (Jag har lite bristande övning när det gäller nagellacksmålning, men vad fanken, bättre och bättre!) Nagellack är frihetskänsla eftersom jag inte får ha det på jobbet, det är vårdhygieniskt förkastligt.

(Jag planerar för en föräldraledighet med stora mängder nagellack. Jaja, jag vet, man sitter inte och målar naglarna hela dagarna som föräldraledig, men ibland sover barnet, det har jag hört och det tänker jag minsann tro på. Samt att man emellanåt kan lämpa över barnet på dess far. Så det så.)

Den här helgen har jag nästan inga planer. Kristoffer har tentavecka och ska vara hemma och plugga. Igår stal jag honom för Sound of Music, så idag ska jag ge honom studiero. Man får se hur det går.

Jag tänker: liten loppistur till Sirius. En liten tur på stan för att kika efter halva reapriset. Simning 1 km. En semla för att jämna ut det. Och så ska jag läsa! Jag har äntligen böcker hemma som jag är pepp på:

- "Margot" av Bengt Ohlson är jag nästan halvvägs i. Den är förtjusande, den är Bengt Ohlson när han är som bäst - när han är ömsint mot människorna. Margot Wallström framstår som tredimensionell och sympatisk.

- "The fault in our stars" av John Green beställde jag när mitt Bokiapresentkort nästan gått ut. Bokia finns inte i Uppsala men väl på nätet, och numera kan man betala med presentkort. Jag är lite rädd för boken - jag har stora förväntningar, jag har läst mycket bra och idén gillar jag mycket, men egentligen tyckte jag inte så värst mycket om "Looking for Alaska", och exempelsvis "Jellicoe road" (annan författare men ändå) var en sönderhajpad skitbok som jag inte orkade läsa ut. Man får väl se. Boken är om inte annat snygg, och jag gav upp hoppet om att biblioteket skulle köpa in den.

- "Ett hus utan speglar" av Mårten Sandén. Verkar lagom läskig för ett vuxet harhjärta som mitt.

Nu ska jag prova om nagellacket tål lite diskvatten. Rafflande!

Lite bokblogg!

För, under över alla under, nu läser jag.

Nattönskningen - Anne B Ragde
En ganska fånig liten sak, men det gick att småläsa i den i flera veckor utan att tappa tråden, och det var ytterst behändigt för att återstarta läsningen. Den hade sina stunder också, men ja.... jag vet inte. Och den sexuellt aktiva kvinnan, hon kan inte bara vara kåt, hon måste längta efter kärleken -är inte det lite tröttsamt?


Dina brev lägger jag under madrassen - brevväxling mellan Astrid Lindgren och Sara Schwardt
Högst förtjusande brevväxling mellan en 13-åring och Astrid Lindgren. Astrid håller sedan stilen genom hela boken/brevväxlingen, medan jag däremot hinner bli lite trött och irriterad på Sara (som inleder helt fantastiskt, men sen rinner väl lillgammelheten ur henne...) Men det är så fint, hur Astrid inte släpper på att hon är vuxen (hon uppmanar Sara att inte knarka, att få sina slutbetyg, att vara snäll mot mormor) men helt och hållet möter Sara på hennes nivå, ser henne, bekräftar henne, är så rak. Jag plöjde nästan hela boken idag eftersom den skulle in till biblioteket imorgon - och den hade nog varit ännu lite bättre att läsa lite långsammare. Men den är mycket fin, jag rekommenderar den varmt.


Min systers dotter har många pappor - Christina Wahldén
Christina Wahldén är förfärande effektiv och produktiv. Om allt aktuellt och intressant för tonåringar skriver hon en bok. Ibland blir det lite... blankt, ytligt? Men ändå: lättläst, starkt. Den här handlar om en tjej som flytt från Kongo, och om hennes syster som kommer efter. Det är en fristående fortsättning, såg jag på baksidan när jag läst ut den, men den funkar i sig själv.



Just nu läser jag "Sommar för evigt" av Jenny Han. Den avslutande delen i en trilogi om en tjej som inte kan bestämma sig för vilken av två bröder som hon egentligen är mest kär i. Man kan väl säga som så att en av världshistoriens äldsta intriger (för övrigt samma som i den kinesiska klassikern "Drömmar om röda gemak" från Ming-dynastin, bara ombytta kön...) inte riktigt håller för trilogibiten. Det är lite segt. Men nu ska jag ju få reda på om det blir Jeremiah eller Conrad, och den är lite mysig ändå, så jag kämpar på.


Jag har ingenting jag måste plugga; jag har lite julklappar att beställa och kanske en paketkalender att hitta på saker till, och en pepparkaksdeg jag tänkte göra ikväll, men inga tentor. Det är fantastiskt. Nu ska vi bara hålla en liten tumme för att jag klarat både AT-tentan (viktigast, förstås) och den i kinesisk historia (men det tror jag: tentan var otroligt lik exempeltentan...). Tum tum. 

Gråväderssöndag

Katterna sover på varsin soffa. Jag har läst ut "Den yttersta stranden" och ljuvligheten i att läsa om en bok och finna den minst lika bra, kanske till och med bättre, än förra gången man läste (för många år sedan). Le Guin gör allt som Tolkien ville göra: skapar myt, skapar namn, skapar evighetskänsla och känsla av historiens vingslag, skapar en värld. Men hon gör det med så lätt hand, som om det bara hände. Jag önskar att alla usla fantasyförfattare jag någonsin läst skulle få bokcirkla kring Övärlden tills de lär sig att det svåra ska kunna se så här lätt ut, och att man inte behöver trycka in all man skapat av värld och myter för att läsaren ska känna att de finns där.

Nu är jag omständlig. Det är svårt att beskriva böcker, och jag får det inte att se lätt ut. Min kontenta är att om du inte läst "Trollkarlen från övärlden" och de efterföljande böckerna: gör det. Om de har läst dem: gör det igen! Om du inte tror att du gillar fantasy: låt det inte avskräcka dig.

Nu ska vi ut i regnet och gå på födelsedagskalas!

Innan en sen frost.

Idag var den första dagen med riktig frost. Halt under cykeldäcken. Minusgrader mot kinderna.

Jag läser Anna Achmatova, jag har lagt boken lite taktiskt inne på toaletten och det tar lite tid men nu är vi på samma våglängd, Anna och jag. Det är så skenbart enkelt men samtidigt så rent i tonen. I efterhand gläder mig mitt besök på Achmatovamuseet i St Petersburg än mer. (Jag hade inte läst henne då.)

Den här dikten passade lite bättre innan kylan kom nu, men ändå. Det är så tydliga bilder. Inte sant?



Ovanlig var hösten som välvde sin höga kupol
och gav molnen befallning att inte förmörka
den väldiga kupan.
Människorna greps av förundran:
snart var september förbi,
vart försvann alla kalla och fuktiga dagar?
Grönt som smaragd var kanalernas grumliga vatten
och nässlorna doftade rosor, fast starkare.
Djävulskt röda var solnedgångarna,
kvävande, outhärdliga.
Vi minns dem alla så länge vi lever.
Solen var en upprorsman på väg in i staden,
girigt famnad av den vårliga hösten.
Och då slog en snödroppe ut i blom ...
Och du kom med lugna steg fram till min trappa.

I den heliga påsknatten

Jag har varit på kortfilmsfestival, programmet "Publikens favoriter". Det var fullsatt, och jag var glad att jag lyckats få biljett till den visningen, och tänkte att nu måste det ju vara det bästa av festivalen.

En av fem filmer tyckte jag om, och den var med på visningen jag var på igår, "Queer shorts". "Skallaman" är en liten musikalfilm om att hångla med en skallig kille, som jag verkligen kan rekommendera. (Och jädrar vad sugen jag blev på att se om musikalavsnittet i Scrubs av den!)

Jag antar att det var otur, att det var fel sorts humor för mig, att det var förlorade referenser. Men vad jag också funderar på är att så många kortfilmer vill ha en punch line, ett fyndigt och/eller oväntat slut. Det funkar så sällan för mig, jag blir mer sittande med ett "vad fan". Alla dessa "och så blir det bara svart", "egentligen var jag din mamma", "det var bara en dröm" och dess motsvarigheter. Det är så billigt. Det känns så tydligt att regissören sitter där och spelar på en.
(Samma sak är vad som störde skiten ur mig med "En dag", denna överskattade dynga till bok...)

Jag vill inte se trådarna som rycker i dockan. Jag vill inte tänka på dramaturgin istället för att känna. Jag undrar om inte skrivarkursen skadat mig lite på det sättet: att det blir lättare att jag märker det klumpiga i berättelsebyggen. Ignorance is bliss - på vissa sätt i alla fall.

Hur som, jag skulle vilja göra en parallell mellan kortfilm och novell, det är ju lite samma format, och så skulle jag vilja hänvisa till  Tjechov. Jag läste mammas gamla Tjechovnovellsamling när jag var i St Petersburg (på svenska, förstås) och de var så bra. Korta och koncisa och ibland med en twist men också utan. Min favorit var "I den heliga påsknatten" (länk till en engelsk gratisversion!). Det händer väldigt lite. Det händer ingen stor överraskning. Det är en stämning (lite som Levitan-bilden som börjar inlägget) och det är känslor, och det är människor. Och jag kan inte hitta några byggnadsställningar, och jag behöver inte reagera på slutklämmen.

Jag tycker väldigt mycket om den novellen.

(Och bilden, visst är den fin? Ännu finare på riktigt förstås, men även så här.)

Och så tycker jag i allmänhet bäst om både noveller och kortfilm som antingen är 2 sidor/10 minuter långa, eller 30 sidor/40 min. Antingen en ögonblicksbild eller ett liten berättelse, inte bara en utdragen händelse. Då sitter man där och väntar på twisten (som förvånansvärt ofta verkar vara att någon dör....) och man är inte engagerad i personerna, så man tänker "dö då!". Jag tror inte att det är meningen...

Men det är allt lite lustigt att jag har en sån avvikande smak. Imorgon går jag på ett annat block, det kanske blir bättre....

Ta åt sig.

Fått direkt beröm från två primärjourer och ett "nä men är det du som jobbar med mig imorgon, vad kul!" från en tredje. Fått ett tack för bra bemötande från en patient som jag tyckte kändes skeptisk. Fått höra systrarna konstatera att den där med CRP 300 (=högt infektionsprov), den var på avdelningen med intravenös antibiotika innan man visste ordet av (min snajdiga handläggning!).

Ska kanske ta in det här att jag sköter mig. Ska kanske sträcka lite på ryggen och tänka att jorå, man behöver inte skämmas för sig.

Idag kom jag dessutom från akuten tio minuter innan jag skulle slutat, istället för fyrtio minuter senare. Smutt!

Ibland är det ju så fint att vara doktor, ibland känns det rätt och bra, ibland känns det som att det är fint liv och att att man ska lyckönska sig till sina arbetsuppgifter. Fångar detta ögonblick, njuter.

Medvind i hela livet idag, faktiskt: tog sovmorgon, drog mig i sängen och läste "Gåvor" av Ursula K LeGuin (ny ungdomsbok av LeGuin, bara en sådan sak!), sedan gå och simma den dagliga kilometern och bara flyta och känna att går fort och lätt. Och sen en bra jobbdag på det.

Nu ska jag toppa dagen med boken och sängen och lite smågodis. Lyllos mig.

Junitorsdagskväll i Värnamo:

Vädret är vackert. Jag lyssnar på Olle Ljungström. Det är lite för lite att göra på jobbet och jag blir en smula rastlös. Ibland längtar jag, i någon riktning. På det stora hela har jag det bra. Igår simmade jag sextonhundra meter, jag ska försöka få till en vana. I kväll lade jag ut filten på gräset vid sjön, läste en stund. Jag tänker att jag vill ha en specialitet som inkluderar söta tanter och jag funderar på om geriatrik kanske trots allt är något för mig, jag har aldrig varit på geriatrikavdelning. Imorgon är det AT-läkargalej, sedan åker jag till Åshuvud, det blir bra. Snart har det redan gått två veckor. Jag läser Agneta Pleijels "Kungens komediant", det är en stilig bok. Det finns ett drygt dussin blåmärken på mina ben.

Lögn och förbannad dikt.

Man är på Wikdag och man ser en skrivaruppläsning och man ler lite åt Bruno K-gesterna och Dikterna, och man tänker att man nog har vuxit ifrån det där och blivit fylld av latin och handläggningsmallar i stället. Poesi, liksom. Är inte det lite krystat och fånigt och tonårslängtigt?

Men så sitter man där och dricker te och pratar om Werner Aspenström, och sen går man hem och googlar Yeats, och dagen därpå kommer man på sig själv med att sätta sig och skriva dikt, och inte ens under en föreläsningstimme, och sedan fullborda det hela med att krypa upp i en av stadsbibliotekets bruna fåtöljer och läsa Aspenströms förord till en samlingsvolym, där han resonerar om sin poetik. (Poetik!)

Jag blir fortfarande förvånad, det är ju lite roligt av mig. Fortfarande tror någon del av mig att det här med poesi, det var ju ett jävla koketterande, och du vill bara verka intellektuell.

Endogen poesilust. Det kanske finns en diagnoskod för det. Eller så är det bara helt normalt och faktiskt ganska trivsamt.

(Jag lånade Tamara Bachs senaste ungdomsroman också. Förstås. Men i alla fall!)

Hemmakväll.

Någon måste älska den här majkvällen, och jag tar på mig det uppdraget.

Någon borde också ligga i soffan och vara lugn med att hon inte har något storslagnare för sig en lördagskväll som denna. Samtidigt kan denna någon äta nybakade chokladkakor (ännu varma) och läsa ut Margaret Atwood.

Det är lustigt, det är det, att jag kan bli så oroad och angstig över tanken på en ensam helgkväll, framförallt när mitt grundhumör är en smula skört, som det är nu. Jag tänker att jag kommer falla i bitar och gå sönder om jag är ensam, jag oroar mig och vänder och vrider i mig, men sedan, när jag väl går ut mot Håga i solnedgångsljus, springer jag mitt snabbaste fram till den röda bron bara för glädjen i det. Och det är lugnt och mjukt att baka kakor, läsa böcker, göra en lång spellista i iTunes.
Jag trivs ju bra med mig själv. Likväl känns det omöjligt och svidande vid tanken, när det nu är så här i mig.

Ute i Håga mötte jag två igelkottar. Den första var oräddast, den strosade runt i diket och gick sedan sakta över vägen med sina små tassar och med maghåret som nästan snuddade asfalten. De är så söta, igelkottar, och de rör sig så nära marken och de där små benen de har.


Och så Wikdag idag, regnsjuka moln som lättade, varmsol och blomstermattor under träden. Gullvivor, violer, ännu vitsipporna. Körsbärsblommen, bokarna som spruckit ut i det ljusgrönaste (mamma, du skulle sett dem). Körkonsert i slottssalen och så vackert att jag inte kunde le stort nog, skrivaruppläsning och gamla Wikare och jag saknar inte folkhögskolan längre, inte alls. Det var en bra tid men jag vill inte göra om det längre, det är ännu ett steg från, och jag berättar att jag tar min läkarexamen till jul och det känns bra att säga det.

Wikbilder kommer nog, nu borde någon ta sin trasslade nattsömn och sin ovana att alltid vakna någon timme innan väckarklockan och gå och lägga sig i en sansad tid. En mjuklördag som denna.

Rådjur visar sig bland snåren.

Våren, och det luktar gott om regnet och det är vidgat i bröstet, och jag går med gamla diktrader i huvudet och vad det betyder, när det börjar krafsa lyrik i kroppen igen och jag inser att det fortfarande betyder i mig, att det inte bara är pretentioner och spel.

Jag går med Hjalmar Gullbergs "Det stod i brevet" i huvudet, det är så mycket rytm och det är så tydliga bilder.

Det stod i brevet från det vita huset
om skogen ingenting och fågelsträcken
och ingenting om dagrarna och ljuset
och sjön med svanen som heraldiskt tecken.
Som dolde brevet från det vita huset,

att allt var inte som det borde vara.
Vår rapportör är ingen dam som snålar
på ord när hon ska skildra och förklara,
men den detalj som tydligast hon målar
är negativ, det uteblivna, bara

att inga rådjur visar sig bland snåren...
Här i mitt sjukrum är det annorlunda.
Du kommer och med dig i korridoren
vår skog och jag behöver endast blunda
för att se rådjur visa sig bland snåren.

Var du är hos mig är det vita huset
som var ditt hem och blev i solnedgången,
innan jag låg med ansiktet i gruset,
mitt hem och några somrars hem för sången
till dig och skogen och det vita huset.

Man kan lätt glömma allt som pågår inom. Jag sätter mig och söker upp vad Gullbergs "förlamningssjukdom" egentligen var, den som fick honom att välja att "frivilligt avsluta sitt liv", och jag läser myastenia gravis och jag minns kolinesterashämmare och thymektomi och det finns behandlingar nu, om än inte bot.

Det är så lätt så lätt att fundera på antikropparna och verkningsmekanismerna, och glömma att det som är intressant med Gullberg är det han kände, det han skrev.

Att minnas att människor inte är sina sjukdomar, att de har sina sjukdomar, och att de är sina känslor och sina personligheter som bänds och vrängs av sina sjukdomar.

Kärleken till hon som kommer med rådjuren, till hon som bär med sig det vita huset, till hon som kommer med allt som gått förlorat.


(Jag hade rakare tankar kring detta innan jag började skriva men strunt samma, det är en fin dikt, läs den, strunta i mitt kringprat.)

Wochenende

Jag skriver mest för att komma ihåg trevliga saker, nu för tiden. Det är klokt så till vida att man ska passa sig för vad man lägger på internet. Dessutom är det ju sant, det också. En annan vinkling än tonårsnätdagbokens emolitanior. Å andra sidan är mitt liv sådant att det inbjuder mer till den här vinkeln än ångesttexter.
(Jag är mycket tacksam för det.)

Helgen var så fin, jag vill skriva om det. Helgen var en fredagseftermiddag med fem sorters kakor hos rar kursare, och en fredagskvällsbio med Johan. Vi såg "I taket lyser stjärnorna", och det är ju svårt att inte jämföra med boken. Som oftast var den jämförelsen till bokens fördel, men bara en lagom aning, faktiskt. Det var en alldeles utmärkt filmatisering. I biosalongen befann sig förutom Johan och jag den korrekta målgruppen, det vill säga femtonåringar. De var en liten bonus mestadels, och skrattade sig nästan av stolarna åt när någon sade "kuk" på vita duken. Ibland var de dock lite för upptagna av alltings pinsamhet för att märka att det hade blivit en ny scen, och en allvarligare sådan.
Jag grät förstås med jämna tjugominutersintervaller genom hela filmen, och satt kvar genom hela eftertexterna för att torka till i ansiktet, men det ingår ju lite i filmen. Det var på ett bra sätt.

Lördagen var heldags körrep inför nationskörsfestivalen och det var så roligt! Om det är en fnuttondel så roligt att lyssna på som att sjunga så kommer det bli en riktigt bra konsert.
Toppa sång 10-16 med en sjungning på kroppkakegasken, en körsittning med vilt skrål och ett dansgolv som är indielamt och kräver några "woho!", och testa hur det känns i stämbanden. (Jag hatar indie-djs som tycker att "Love will tear us apart" är en bra dansgolvsdänga. Vad är problemet, era töntar, det finns massor av musik som är svår och dansant, har ni inte orkat surfa fram den? Håll käften och spela lite northern soul då, för guds skull. På dansgolv ska man Dansa, inte beundra djns goda smak. Skaka fram lite servicementalitet eller runka med skivsamlingen hemma. Tack.)
(När jag ändå är kverulant: My darling you lät som det tredje bästa bandet på fritidsgårdens spelning. Lär er spela gitarr och skriva låtar, gör om gör rätt, och kom tillbaka sen... kanske.)
Å andra sidan, har man bra sällskap, typ en bra kör och en klase heliumballonger, så står man över mycket dansgolvselände. Då kan man ha en fantastiskt rolig kväll ändå. Så där så att man fortfarande ler en smula två dagar senare, och sakta sakta lirkar sig ur sin relativa röstvila (det är alltid bra att ha en logopedstudent eller tre i sin kör, så att ni vet!) Åh, en bra utekväll är ju fantastiskt, och man vet att man kommer vara dödens lilla lammunge dagen efter när man linkar hem på högklackströtta fötter klockan tre på natten men det är så värt, och just så var det. Så värt sig.

Söndag var följaktligen en rätt trött historia, men på kvällen sparkade jag iväg mig själv på Kinorurik och volontärade mig lite grann och såg två filmer som jag är glad att jag inte betalade för. En b-film är en b-film, även på ryska, och den där filmen där alla visade sig vara släkt på slutet hade snygga färger men det var dess främsta egenskap. Men det är roligt med det ryska språket, jag ångrar att jag inte hållit bättre liv i min lilla ryska. Och jag suktar fånigt efter miljöerna som glider förbi.

Ja, idag har jag läst en dålig ungdomsbok och bokbloggat om den. Någon gång ska jag läsa bättre litteratur. Någon gång snart...

Wrapped up in books

Hej vänner, jag har beslutat mig för att väcka liv i min boklista igen. Här finns den. Vi får se om den (och ungdomsböckerna) kommer att framstå i samma vackra ljus när jag inte undviker projektarbetet längre, men jag ger det en ärlig chans.

För övrigt kan jag verkligen rekommendera rågbrödsreceptet i Rutiga kokboken. Om någon undrar. "Det var gott", för att citera min pojkvän.

Hittills:

Fredag kväll: Sarah Dessen, Keeping the moon
Alldeles alldeles för lik The truth about forever, åh, och nu känns den sämre också, den som jag tyckte så mycket om. Pirret och allt var där, visst, men när man redan läst det en gång känns det inte så äkta, det är svårt.

Sen tänkte jag bara börja på Tio saker jag hatar med mig själv innan jag somnade, men så råkade jag tänka att jag ju inte behöver somna i tid, det är helg, och så läste jag ut den lagom till klockan två (eller kanske halv tre).
Den var ju uppenbarligen en sidvändare, och jag tyckte om den, men det var också en känsla av att ha läst det här innan i en lite annan version (Ser mitt huvud tjockt ut i den här?).

Det är ju det tveeggade med att läsa böcker av författare man redan läst. Man vet vad man får, och man gillar det, men det kan kännas lite väl upprepande.
Men vad fanken. Slukarläsa böcker om femtonåringar är min bästa hobby, och det var utmärkt behaglig läsning.

Nu ska vi se vad nästa blir...

Ungdomsbokshyllan!

Lånat idag:

Abdel-Fattah, Randa, Tio saker jag hatar med mig själv
Dessen, Sarah, Keeping the moon
Dessen, Sarah, Someone like you
Oksanen, Sofi, Baby Jane
Sandén, Mårten, Den femte systern
Strömstedt, Margareta, Gå mot solen

Också: en lagom stor påse lösgodis från Ica.

Ljuv fredagskväll!

Warm sun pours over me.

Bra helg. Bra flyt. Bra liv.

Fredagen med teater, "Blåmärken" på Uppsala stadsteater, och den hade poänger men var kanske lite väl karamellfärgad, men var i alla fall ett äntligt avbrott på det dåliga teaterflytet. En trea på en femgradig skala, kanske?

Lördagen i soffan under samma filt, en kopp kaffe till dig och en kopp te till mig, vi läste varsin ungdomsroman och solen var klar mot snön utanför. En sådan stund, just som den skulle vara.

På kvällen körsittning och en stunds dans till åttiotalshits. Vår nation glömmer bort oss på alla möjliga vis, och det är rätt tröttsamt att de inte kan uppskatta att vi lägger ner kraft och energi på ideell verksamhet, som är en extra medlemsaktivitet _och_ gratis sittningsunderhållning. Nåja. Det är ju värt sig ändå, för att det är roligt, för att mina korister är så söta, för att dirigenten är så bra och glad och för att jag gör en skillnad (vi ska till exempel ha en körhelg i vår, och det har vi inte haft på de fem år jag har varit med i den här kören, och det är förstås inte enbart min förtjänst men lite ära tänker jag ta åt mig).
Kvällen var fin, det var den, den var kanon på kanon och Beatles och glass och en fin version av Come Again och till och med lite serenad, och så träffade jag fina Christian på släppet och så var det de roligaste discolamporna någonsin och mer sånt, tack.

Söndagen var lilla sockerdöden med födelsedagsfika och pysselfika och det här med människor, det är ju det bästa, egentligen. Å andra sidan, att ge mig själv nog mycket ensamtid för att verkligen uppskatta människorna när jag träffar dem, det måste jag erkänna om mig själv.


Om ögon säger jag ett stilla mnjä, än så länge. Men man vet alltid, det kanske blir toppen. Även om vi är tjugo personer på typ sex skåp i omklädningsrummet....

Den stora fördelen är att jag idag slet ut mig med en heldag, halv nio till tre, och att jag hädanefter endast kommer ha halvdagar. Lyxen. Alltså unnade jag mig att ägna kvällen åt att läsa i stället för att baka bröd och tvätta, för det hinner jag ju med lite När Som Helst. Visserligen kommer det att tippa över i "jag har så gott om tid så jag hinner Allt..." och så planerar jag in alldeles för mycket och så skiter det sig ändå, men vad fanken. Just nu: oceaner av tid.

Ironiskt nog läser jag "Maken - en förhållanderoman" av GunBritt Sundström där huvudpersonen inte kan slita sig från det fria studentlivet, utan får krupp av att sitta på ett kontor åtta till fem och beslutar sig för att doktorera för att undkomma arbetslivet.

Det är en intressant bok, men nu har jag kommit halvvägs och överväger om den verkligen borde vara 550 sidor lång. Och dessutom identifierade jag mig med Gustav, huvudpersonens partner, i början, trots att boken är skriven i jagform och på sitt sätt handlar om kvinnans behov av frihet.

Det är ju så lockande enkelt att tänka att om jag inte problematiserar så är det inget problem. Om jag köper den här normen. Om jag går med på Parförhållandet, Arbetslivet, Barnalstrandet, Könsrollerna, om jag inte ifrågasätter, om jag gillar läget. Folk gör ju så, tänker inte ens på det, och lever ändå lyckliga liv.

Men bara för att man inte tänker på problemen så betyder det ju inte att de inte finns. Och då kan man inte förändra. Och det är väl bättre att veta vad som frustrerar en än att bara känna den vaga frustrationen?

Jag ska inte nog misslyckas med att läsa ut den här boken nu, bara för att jag bloggat om den, sånt har hänt. Även om de börjar kännas som lika goda kålsupare nu, hon och han, och det är mer än hälften kvar. Man måste ju se hur det går. (Mitt stalltips är åt helvete.)

Men fråga mig om två veckor om jag läst ut den, så att jag måste skämmas annars!

Knarrsnö, vithjärtad.

Idag har jag lämnat in cykeln, handlat två gånger (jag glömde löken, en smula orutinerat), tvättat (24 par underkläder, inklusive de mindre sköna, jag säger bara äntligen), bakat bröd och lagat pastasås. Äntligen lite ordning på torpet.

Jag läser Erlend Loes "Gör vad du vill" och är mycket nöjd med att det är en Vuxenbok. Dessutom har den ett helt annat schwung i sig än "Fakta om Finland" och "Expedition L" som båda står och värmer min bokhylla i oläst skick.

Ögonkursen leds av en helt fin kvinna som får mig att tänka "ögonläkare kanske?", men senare under dagen fick vi öva på att vända ut och in på ögonlocken på varandra och jag gnydde äcklat fast det inte gjorde ont eller var svårt. Nå, fobier är väl till för att övervinnas.
Till kursens lov vill jag också framföra att vi fick:
1. strukturerad information om allt man kan tänka sig behöva
2. en nätt liten bok om primärvårdsoftalmologi
3. en cd-skiva med övningsbilder och quiz
4. kaffe/te och ostfralla
Dessutom innehåller schemat en hel hoper korta dagar, samt två helt lediga.
Öronkursen är fylld av hemligheter, som till exempel nästa veckas schema (helt okänt!) men den leds av den fina kvinnans man, så det kan väl bara bli bra.

Med posten idag kom Brevet från Värnamo sjukhus med anställningskontraktet och i det står den magiska formuleringen: underläkare, ej legitimerad. Om jag klarade den där tentan i förra veckan är det faktiskt sant. Herrejävlar. Jag kan väl behöva ett par månader på mig att vänja mig vid tanken.

Det snöade tillrigt när jag gick till affären för andra gången och jag lyssnade på något som jag inte riktigt kan nämna för då framstår jag som hjärntvättad (men jag har mp3spelaren på random, vill jag tillägga till mitt försvar) men det var ett sånt där fint ögonblick där Allt Är Värt Sig, så det vill jag skriva upp.

Gladare idag, ja. Tack Herre. Jag ska inte misströsta.