Efter textsamtalen.

Idag var sista dagen på min skrivarkurs, och nu ställer jag om.

Jag blir en annan där, det är ett annat rum. Det är ord och bilder och gestaltning och boktips och strykningar och stämningar.

Och så är det den hjärtskärande majvåren med vitsippor och lövsprickning, och så slottet. Det bidrar ju till känslan av en annan värld.

Nu går jag tillbaka. Tröstar mig med att vi har planerat en återträff till i höst. Tills dess ska jag försöka skriva mer skönlitteratur. Det är med skrivandet som med yogan - egentligen vill jag ju, det är skönt både under tiden och efter, och det är skönt vad det gör med kroppen däremellan, men det är ett motstånd i stunden innan.

Men jag har ju fått mig att yoga två gånger i veckan, så jag beslutar mig för att ha förtröstan.

Lördag

Idag var jag på klädbytardag. Efter en mild garderobsrensning (det finns att ta av) lämnade jag in sex plagg och en bok, och gick därefter hem och åt en andra frukost. När vi sedan skulle bege oss ner och byta var Kristoffer cykel trasig, så vi kom 40 minuter efter att bytet börjat. Kvar låg mest noppigheter och annat tråkigt, som verkade vara resultatet av ännu mildare garderobsrensningar än min, och jag blev lite putt. Mitt i detta hittade jag en av mina inlämnade kjolar, som är i fint skick men inte min stil riktigt. Jag tog tillbaks den, och tänkte att det var ju rätt misslyckat, det här.
Sedan gick jag ett varv till, och hittade en bra vit kofta med en liten gul fläck som jag hoppas kan gå bort, och en grålila bolero med ett pyttelitet hål. Kristoffer hittade inget: herrklädesutbytet var ännu tristare. Jag gick en allra sista runda, och där var den: en perfekt svart trikåklänning, i min storlek, i fint skick. Och så gick jag hem med fyra plagg och en bok, och kände mig rätt nöjd.
Men ska jag göra om det (och idéen är ju bra!) så ska jag hänga på låset när bytet börjar...

Sedan fikade jag i fyra timmar, på två ställen. Hummusmacka och blåbärsmuffins (se bilden), amerikanska pannkakor med lönnsirap, rabarberte.

Jag stickar på en sån här liten kofta, den andra i ordningen (roligt mönster!). I röd bambu till en bebis som väntas i maj.

Jag tänker att jag ska ge mig på ett riktigt vuxenplagg så småningom, till mig till exempel, men nu är jag redan halvvägs på den här koftan, och började i onsdags. Det är inte samma fart på vuxenkläder.

(Ska försöka att fotografera lite mer av det jag stickar, det är ju roligt för mig att minnas, vad och när och hur.)

Kvällen? Lugn och fin, nachos och mörk choklad, nästan färdigskrivna texter till skrivarkursen.

Fin dag. Imorgon planerar jag en danslektion, lite skrivtid och så inte mycket mer.
Kan tänka mig tredagarshelg. Eller femdagars. Eller hur många dagar som helst..

Алёнка

Äter rysk choklad som faktiskt är god, försöker skriva skönlitteratur (har blivit med en deadline och inget fungerar så bra som det, det säger sorgliga saker om ens karaktär men så är det). Det har blivit vinter, snö som kippar in i kängorna, och det känns fint. Borde bara plocka undan de sista julsakerna och äta upp knäcken, så får man baka semmelbullar sen.

Angående den ryska chokladen: jag köpte på mig massor i Ryssland för de är ju så förtvivlat fina, men vad det gäller smaken märks det ju att det är en hel del mjölkpulver och socker i förhållande till kakaon. Алёнка konstruerades som en folkchoklad i Sovjet... men är ändå en av de bättre, faktiskt. Jag önskar att Marabou kunde skaffa sig lika fina omslag, så att man kunde få det bästa av två världar.

Lyssnar på The National, "High violet" från 2010, och känner mig nöjd med att lyssna på musik. Jag är så sorgligt tappad bakom alla möjliga musikaliska vagnar nu för tiden. Vet inte varför, det är ju fint med musik, en annan känsloport...

Tänker återkomma med lite stickblogg alldeles snart. Följer nu ett tiotal stickbloggar (åh, RSS-läsare, där var jag också flera år bakom men vad PRAKTISK du är!) som uppdateras med en närmast skrämmande frekvens. Jag tuggar på med ett projekt varannan vecka sådär, bra dagar. Jag undrar hur mycket sticktid alla andra har...

Nu åter till den där deadlinen, tror jag.

Andra november 2009

Så här dags på året och jag fastnar så lätt i snurrtankar nedåt. Att minnas alla sina misstag och känna svedan igen. Att inte minnans sina framgångar.

Söker jobb, kombinerat med ovan, vilket inte är helt... optimalt.

Jag har ett trådlöst nätverk, ändå är jag inte lycklig.

Ändå är jag inte lycklig.

Ändå en fin stund igår på kyrkogården, gick runt och tände de ljuslyktor som blåst ut innan stearinet brunnit slut.


Lovar mig själv att skriva i bloggen varje gång jag gör mer på internet än bara kollar mailen. Vi får se hur det går. Men det är någon sorts initiativ för skrivandet, och det kan behövas. I år orkar jag inte NaNo.

This spring has been the weirdest one

Och helt plötsligt läser man gamla texter, från en gammal tid, och så kommer Frou Frou i spellistan och våren för fyra år sedan, den jag var då, hudlös och sprang med huvudet rakt in i väggen och kraschade utav bara helvete. Allt är ju en sinekur jämförelsevis.

Jag står om nätterna på kullarna
och gråter tyst mot himlen

och

Varje morgon väver jag mig samman
men mellan varpen och inslaget bildas
en saknad
och det drar så kallt genom

Jag vaknar kanske en timme innan väckarklockan med kroppen full av trötthet, och jag kanske läser dikter om döden, och jag kanske känner att jag kan göra mig själv väldigt illa, men värre har det varit.

Våren, alltså. Springa rätt in i solljuset och krascha utav bara helvete. Det är ju ett jävla sätt men man känner att man lever, det är bra, åtminstone.

Och idag band jag en maskroskrans till mig själv, bara för att de fanns där, för att jag kunde göra det, och för att händerna var glada i att plocka och böja.

Lögn och förbannad dikt.

Man är på Wikdag och man ser en skrivaruppläsning och man ler lite åt Bruno K-gesterna och Dikterna, och man tänker att man nog har vuxit ifrån det där och blivit fylld av latin och handläggningsmallar i stället. Poesi, liksom. Är inte det lite krystat och fånigt och tonårslängtigt?

Men så sitter man där och dricker te och pratar om Werner Aspenström, och sen går man hem och googlar Yeats, och dagen därpå kommer man på sig själv med att sätta sig och skriva dikt, och inte ens under en föreläsningstimme, och sedan fullborda det hela med att krypa upp i en av stadsbibliotekets bruna fåtöljer och läsa Aspenströms förord till en samlingsvolym, där han resonerar om sin poetik. (Poetik!)

Jag blir fortfarande förvånad, det är ju lite roligt av mig. Fortfarande tror någon del av mig att det här med poesi, det var ju ett jävla koketterande, och du vill bara verka intellektuell.

Endogen poesilust. Det kanske finns en diagnoskod för det. Eller så är det bara helt normalt och faktiskt ganska trivsamt.

(Jag lånade Tamara Bachs senaste ungdomsroman också. Förstås. Men i alla fall!)

Sunny side.

Det är lätt att vilja berätta om solen, västkusten, nya klänningar, glasspremiärer, fina samtal, söta syskonbarn, solbränna, lästa böcker. Men det är inte så förtvivlat intressant att läsa om Händelser, det vet jag ju. Inte om man jämför med Tankar och Känslor.

Jag har verkligen haft ett alldeles ljuvligt påsklov men en annan sak som lätt går överstyr men är helt ointressant att läsa är hur bra jag har det och hur lycklig jag är och vilka soliga galej jag ägnar mig åt. Det blir så med offentligheten, att man aldrig vet vem som läser det här, och det här blir fasadmålning som vilken som.
Man bygger en identitet på internet och det går att bygga i enbart dur.

Nu borde jag skriva något djupt och innerligt, i konsekvensens namn, men jag ger mig nu in i det schemalagda livet igen och ska befinna mig vid ingång 30 8.30 imorgon, och jag har varit så ledig att jag till och med lyckats glömma var ingång 30 ligger (har kollat upp det), så det är väl bra att toppa det med lite nattsömn.

I alla fall: nu känns det som ett bra beslut, det där med smålandssommaren. Jag hann fundera lite på det, men familjen! Och sommarhuset! Helger där! Allt sådant. Dessutom kan man åka till Göteborg på två timmar, och till Köpenhamn på tre. Kommunikationer! Fint liv. Det blir nog bra. (Att göra: ta tag i boende, introduktion, schema. Sommaren kommer. Det är inte Jättelänge kvar längre.)

Tvåtusenåtta

Jag bestämmer mig för att det fortfarande går bra med en årssammanfattning. Det är trots allt bara den tredje.

2008, alltså. På det hela var det ett bra år. Det hade förstås en del gratis av att komma efter den allmänna kukhösten 2007, men det var rätt fint i sig självt också.

Det började med Vietnam, och förutom att min miljöångest knyter sig över den där långa flygresan och att en annan del i magen snor sig av den skenande orättvisan i kostnaden för den där långa flygresan kontra fattigdomen... förutom det så. Det var intressant och bra och allt sånt, och det var trekvartsbyxor i januari och det var att prata mer med folk som gått i min kurs i tre år men som jag pratat för lite med.
(Jag kan inte skriva om Vietnam på ett vettigt sätt, märker jag. Det är för diffust, med skuldkänslorna där ovan och viljan att Minnas för att det ska vara värt det på något sätt. Äsch.)

Sedan var det kirurgterminen, och den var ömsom på alla sätt men när det var roligt var det mycket roligt. När det var Mora, assistera på op, skelettröntgen med tydliga frakturer, få sy, få intubera, kejsarsnittet jag fick vara med på med söta narkosjouren och vissa stunder på urologen.
När det var hierarki och armbågar och handledare som tappade bort en och handledare som behandlade en som skit så var det å andra sidan inte så festligt. Fy fan för er, ni som glömt hur det var att vara i underläge. Till nästa gång, försök tänka på att kandidaten kommer vara den överläkare som ska ta hand om er med era ålderskrämpor, och kom också gärna ihåg att även kirurger får internmedicinska och psykiatriska sjukdomar...

Utanför utbildningen, som åt mitt liv lite för mycket ibland, var det en bra körvår där jag var delaktig i att vi fick till både körkväll och en liten vårkonsert. Efter att ha börjat styra så där diskret från baksätet fick jag så jag teg med titlarna ordförande OCH körförman på ett vårmöte som jag illustrativt nog inte var närvarande på (mmm, utlokalisering, alltid roligt).
Skrev gjorde jag inte så mycket men effektivt, och vann Merete Mazzarellas gillande och en massa slantar, och det var hemskt roligt och en fin egoklapp. "Det är en lågmäld, osentimental berättelse som lyckas göra ett skenbart vardagligt språk litterärt verkningsfullt." är ett omdöme jag kan leva utmärkt med.

Jag förstörde allt eventuellt miljösamvete jag kunde haft kvar med att åka till Oxford och hälsa på Lisa på påsklovet, men det var alldeles ljuvligt med Oxford, soliga och pratiga långpromenader bland påskliljor och vackra, traditionspirrande colleges.

Sommaren var i Uppsala och i egna lägenheten, och det var skönt ibland och lite rastlöst ibland. Jag jobbade på akutmottagningen och det var roligt allra största delen av tiden, och lärorikt dessutom. När jag byter roll till sommaren ska jag komma ihåg att en bra läkare gärna är snabb (vilket jag kan fetglömma) men framförallt undviker att försvinna spårlöst utan att berätta det för sköterskor och uskor (kan jag klara av!).
Jag var ledig i tre veckor och var i Åshuvud med mina syskon i en av dem. Det var varmt och vi målade fönster, och badade en del också.
Min snygga karl Johan och jag åkte tåg till Berlin och var där i några dagar, och Treptower park och Neue Gemäldegallerie var toppen, liksom snabbmatshalloumin, och jag köpte två snygga klänningar och en massa tygkassar, men Paris var allt strået vassare.

På hösten var jag student i stället för kandidat, och fick sitta i föreläsningssalar och ha mig, och det var inte riktigt så roligt som jag tänkt mig. Vilket inte psykiatrin var heller, men det var rätt intressant för all del, och det var på alla sätt en njutning att säga "psykiatri verkar spännande" när jag var på kirurgen, och "kirurgen var rätt kul ibland" när jag var på psykiatrin.

I början av hösten Fattade Jag Beslut och köpte dator. Det var inte alls samma passion som med iBooken, och det är det fortfarande inte. Den stjäl mitt liv en smula, men den underlättar saker rätt mycket, också.

Jag fyllde 25, med andra ord halvvägs till 50, men jag hade en mycket fin födelsedag med dito födelsedagskalas och det var toppen. Jag läste en kvällskurs om Medborgerligt deltagande och det var rätt mysigt och inspirerande (men vad fan, världen måste räddas?). Kören hade en bra höst och vi hade ny glad dirigent och sjöng Come thou fount of every blessing (jag tjatar, men ah, det var fint!).

Under hösten var jag på bokmässan för första gången på flera år, och återgäldade Lisabesöket i maj 2007, bättre sent än aldrig.
Jag och Anna åkte tåg till Gällivare och även till Kiruna, och det var stört vackert men jag blev rätt botad från tanken på att göra AT i Norrbotten. Dock: Tornedalen igen! Och kanske Lappland på sommaren också?
Och så var jag i Växjö då, nu senast, och i Värnamo och Smålandsstenar och Huskvarna.

November var utan roman men jag körde snäll skrivkvot genom hela hösten i stället, och det funkade riktigt bra. Jag ska försöka ta upp det igen så snart jag skrivit tentan. Det ska till lite tvång och disciplin om det ska bli några barn gjorda.

Under året läste jag kanske 80 böcker. Bokdagboken är kvar i Uppsala och jag törs inte säga vilka jag tyckte bäst om utan att ha den i min hand, men det var ett ganska bra läsår, tror jag allt, med en del veckovisa svackor av ickeläsande men å andra sidan en hel del skönt ungdomsbokstjack och dessutom några riktigt litterära böcker.
Min vän Uppsala Stadsteater besökte jag för Bitterfittan (boken var bättre), En vintersaga (Shakespeare för bövelen!), Zorro (nä) och Gösta Berlings saga (mnjä). Jag var i Stockholm för Den allvarsamma leken (som jag hade velat ha allvarsammare) och Glada änkan (som kanske kunde varit lite gladare och mindre queerteoretisk?).
Jag hade en festivalfri sommar men såg i alla fall Markus Krunegård och Peter Broderick spela. (Var jag verkligen inte på fler spelningar?)

2008 är också året då jag blev moster för fjärde gången och Johan blev morbror för första gången.

Jag skulle förstås haft bilder till det här inlägget, men det här skrivs på pappas dator och det skulle bli ett rätt slumpmässigt urval. Dessutom är det nog redan tillräckligt långt och spretigt. Jag kanske skulle gjort en sån där lista istället...


2009 tänker jag skriva mer (ordkvot hela året!), dansa mer (eller i alla fall så mycket som under våren), ge fan i att flyga, överleva första läkarvicket, hänga mer med min syster och hennes familj och ha det bra på alla sätt jag kan komma på. Jag har en del ännu konkretare mål men de är hemliga tills vidare. Alla vet vad som händer om man säger det man önskar sig.

Nu (eller imorgon) är det packning som gäller, och sen är det Växjö i veckan och sen, då vet ni, då kommer det kanske en fjortonpoängstenta men innan dess kommer jag hem till egna lägenheten. Jag längtar lite.

Sagan om flickan med världens fulaste hjärna.

För att muntra upp tonläget i den här bloggen en smula så tänkte jag delge en liten saga från min folkhögskoletid, nämligen januari 2003, som jag råkade hitta bland mina gamla filer. Notera särskilt att den här är skriven ett år innan jag ens sökte läkarprogrammet första gången. Var så goda:

Sagan om flickan med världens fulaste hjärna.

Det var en gång en liten flicka som hade världens fulaste hjärna. Den var verkligen sensationellt jävla ful. Den var så ful att doktorer från hela världen samlades för att titta på den och fnissa lite grann. Läkarhumor lämnar verkligen en hel del övrigt att önska.

Hursomhelst, den lilla flickan hade levt i åtta lyckliga år innan hennes inre oerhörda fulhet upptäcktes. Hon hade varit ute och cyklat och blev påkörd av en stor, stygg lastbil, och när hon kom till sjukhuset var henens rosa cykelhjälm alldeles söndertrasad, och doktorn sade att hade du inte haft hjälmen hade det varit din skalle som varit alldeles söndertrasad, akta dig, barn, cykla inte utan hjälm.

Nu var den lilla flickan oskadd, men för säkerhets skull bestämde sig doktorn för att köra en skallröntgen på henne. Han visste att röntgenläkaren hade bestämt träff med den söta anestesisköterskan, och han ville gärna sätta lite käppar i hjulet så att röntgenläkaren kom för sent till rendezvouset och sköterskan blev lite purken och lade märke till en viss akutläkare i stället. Sålunda var det kärlek på lasarett som förstörde den lilla flickans liv för alltid. Där ser man. Läkare borde arbeta och inte flirta.

När röntgenläkaren kört en tomografi på flickans huvud blev han så fascinerad och road att han alldeles glömde bort sin träff, och sköterskan blev arg och hånglade med akutläkaren istället, och sedan hade de sjukt bra sex då och då i ett halvårs tid innan läkarens hustru kom på dem, och det är det enda lyckosamma i den här historien så det är väl bäst att jag påpekar att det verkligen var helt fantastiskt sex, åh ja, det var så att stjärnorna log.

Röntgenläkaren däremot log inte, han skrattade så att han fick hjärnblödning, det var ett blodkärl som varit svagt sedan födseln som brast, och så föll han död ner, pang bom, och i stället var det sköterskan som fick meddela den medicinska världen om undret i den lilla flickans söta, blonda skalle.

Detta var nu en sådan pangnyhet att även den vanliga världen intresserade sig, för något riktigt fult ser man inte ofta nuförtiden i detta skönhetsfixerade samhälle. Bilderna på den lilla flickans hjärna kablades ut över hela jorden och hennes föräldrar gjorde sig en förmögenhet på att sälja rättigheterna, men sedan blev de förstås osams över hur pengarna skulle delas och det blev skilsmässa och en uppslitande vårdnadstvist. Ingen av föräldrarna ville ha flickan, för tänk om någon skulle komma på idén att röntga dem och se varifrån den fula hjärnan hade kommit? ack nej, ta du henne. Till slut blev det delad vårdnad, och flickan fick veckopendla mellan Karesuando och Höör, och det var ytterst slitsamt för en åttaåring, och varje vecka mobbades hon för sin felaktiga, nyinlärda dialekt. Dessutom blev hon mobbad för att hon hade världens fulaste hjärna, för den hade alla barnen sett på tv, och tillslut blev flickan så olycklig att hon hoppade framför ett tåg, när hon skulle åka från Höör. Som tur var klarade sig hjärnan, det var bara hennes kropp som blev massakrerad, och hjärnan sålde hennes föräldrar till British museum för ännu mer pengar, som de bråkade om återstoden av sina liv. Och så vitt jag vet ligger världens fulaste hjärna där någon stans i samlingarna, inlagd i en burk med sprit.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Nu struntar jag i Jante igen.

Hej på er, jag tänkte bara berätta att i dagen nummer av Uppsala Nya Tidning har de tryckt min novell, och en liten intervju med mig. Tyvärr finns det inte med på webben, men om ni har papperstidningen i er närhet så. Jag är till och med till min fördel på porträttbilden. 

Så att ni vet.

Papper papper.

Personbevis är verkligen det löjligaste ever nuförtiden. De måste vara så vansinnigt lätta att förfalska?
Och det är ju bara folkhögskolorna som vill ha dem, vad ska de med sådana papper till? Adressen måste man ju ändå fylla i på ansökningsblanketten... Pfö.

Nåja, jag hoppas att det ligger ett som kommit med posten nu idag, som jag kan kila hem och stoppa ner i ett annat kuvert, tillsammans med min ansökan till Tärnas fördjupningsskrivarlinje, en distanskurs. Jag sökte förra året, men då slarvade posten bort min ansökan, och jag hade annat att tänka på under sommaren så jag tänkte inte mer på det. Men nu är det nytt år och nya möjligheter, och jag borde visserligen tentamensplugga (nu) eller göra mitt projektarbete (parallellt med nästa termin) men man ska ju ha roligt också. Och projektarbeta kan jag säkert göra lite simultant.

Jaja, påminn mig om det här om jag blir stressig och gnällig sedan när jag ska göra allt det här och körordförande mig och körförmanna mig. Men söka kan man ju alltid, det har aldrig skadat någon.


Annars: det är så jävla jävla hemskt med både Burma och Kina, cyklonen och jordbävningen. Och jag och Johan tittar på Rapport, och det är gråtande människor som hukar under färglada paraplyer och det är hela skolor som rasat över hundratals barn, och sedan berättar nyhetsuppläsaren att
12 britter och 15 amerikaner saknas
från ett naturreservat där de har tittat på vilda pandor
och det är ju så det fungerar, tiotusentals döda kineser men det viktigaste är vad som händer med västerlänningarna.
Det är ju så. Nyhetsvärdering. Men det smakar beskt i munnen.

Bilderna från Kina och deras täckkappor och färgglada paraplyer och regnet regnet och jag borrar ett hål i mitt hjärta för tanken: det kunde lika gärna varit jag. På inget sätt har jag förtjänat att leva i ett land där berggrunden är stabil, och inga cykloner kommer. Jag har bara haft den turen.


Nåja. Nu ska jag inte fastna här på ett kandidatrum med internet och skrivare (även om det är en lite förförisk tillvaro).

Notera: inte ett jädra kandisord i hela inlägget! Jag är en fri, icke hjärntvättad kvinna. Att jag kände behov av att påpeka det förtog förstås lite av effekten. Men ändå! :)

Novelli novella

Om man vill läsa den där novellen, och så de andra prisbelönta, så ligger de nu på:

http://www.medfarm.uu.se/konst_lakekonst/pristagarenovelltavling.html


(Vad övrigt är är jag så jäkulskt less på ortopeden, eller mest på att Ta För Mig och ordna sysselsättning åt mig själv Jämt. Men bara en dag till. Och anestesi är säkert Mycket Roligare...)

Glädjeämnen och fröjder.

Oxford var lovely på alla sätt och vis. Bilder kommer så småningom. Jag vill gå på ett gammalt engelskt college, sova i en 1700-talsbyggnad, strosa bland påskliljor och lysande grönt gräs, tävla i rodd och lyssna på söt engelsk dialekt. I brist på bättre är jag i Falun, på patienthotellet Ängsklockan, och försöker lära mig saker om ortopedi. Men det är helt okej, det med.

(Mitt mjuka hjärta för töntiga gamla akademiska traditioner är nu som det är. Jämför känslan för manskör.)

Jag har vunnit en novelltävling som ordnats av Akademiska sjukhuset. Ikväll var det prisutdelning. Jag var inte där, ety jag var i Falun. Det var lite bittert, ett ögonblick i berömmelsen, men å andra sidan: Jag Vann. Mitt skrivarsjälvförtroende dansar rumba, och tycker att det här sannerligen var vad det behövde.

Jag är lite bra. Den där novellen, hopskriven på jävlar anamma en vecka innan datum för sista inlämning, var lite bra.
Eller, till och med Bäst av de tävlande. Hur många det nu var. Och vilken kvalitet det var på det. och så vidare. Men så ska jag inte hålla på.

Jag är glad, i alla fall, fattas bara annat.

Och det var vad jag hade på hjärtat idag.

Oratio dominica

Ur fader vår, senaste översättningen:

Och utsätt oss inte för prövning,

utan rädda oss från det onda.

Samma stycke i 1917 års översättning:

och inled oss icke i frestelse,

utan fräls oss ifrån ondo.

"Grundtextens grekiska ord πειρασμός (peirasmos) kan översättas med prövning likaväl som frestelse" berättar Wikipedia, men som vissa saker ser ut i mitt liv just nu så är jag mycket benägen att tro att Gud snarare lystrar till 1917 års bön.

Nåväl, prövningar ska väl vara karaktärsdanande och få sin lön så småningom. Och
som din dag så skall din kraft ock vara.

Men jag hoppas på att nästa år blir mjukare mot mig.



(Jag har funderat över varför jag hade så mycket läsare och kommentarer där i början av min internetdagbokskarriär. Jag var bättre på att uppdatera ofta, och jag skrev kanske bättre också, just därför (vanan!), och så fanns det mindre utbud = mindre konkurrens. Samt att jag var mycket mer öppen med mig själv. Nu inte, det är en lättnad i det. Jag tänker fortfarande ibland att jag ska berätta allt, jag gör en lista i huvudet, men sen hejdar jag mig när jag väl sitter här. Det är bra, det är det. Men jag börjar mer och mer fundera på om skrivandet, om jag någonsin varit bra på det, om det bara var att jag ägnade mycket tid åt det och hade ett köttigt hjärta att fläka ut och att ingen hade något bättre för sig än att läsa. Vad man egentligen kan, är bra på.)

I love you, but I've chosen darkness

kan vara det bästa bandnamnet i världen. Inte bandet, alls inte bandet, men bandnamnet!

Hur man nu kan välja mörker när det bara väller över en och kallar sig vinter. Men det är ju inte långt till vintersolståndet nu. Halvvägs, och sedan ljusnar det bara.

Vi hade körstyrelsemöte idag, det var hemma hos mig och det var bra, för det fick mig att städa lägenheten. Vi pratade om vårterminen, och om vårkonsert och körhelg och allt möjligt. Och idag på lunchen pratades det sommarjobb. Det finns ett liv bortom. Jag lyfter blicken och ser lite förundrad ut. Det är lätt att gå med huvudet mot fötterna. Det är lätt att tänka novemberroman och tenta och tenta till och inget mer.

På preklin pratade någon föreläsare om att vi blir allt mer närsynta för att vi inte spanar ut över vidderna längre, vi sitter här med våra böcker och skärmar och små rum. Jag vet inte sanningshalten, men det är en rar tanke. Att vi borde springa runt med blickarna på vidderna.

Jag ska, nu med min nyvunna verbala frihet (ingen ordkvot ingen ordkvot iiiingen ordkvot!) skriva lite seriösare saker. Till exempel en diktsvit. Till exempel ett par nya fräscha bilder. Inget ont om kotpelare och blod och nätter (herregud, jag låter som en gothare! :) ), men det skadar inte att variera sig.

I love you, but I'll chose new metaphores.

Lite skryt:

Bara för att för en stund få vara lite ohämmat självgod:

Förra månaden, det vill säga november 2007, skrev jag 50 000 ord och klarade NaNoWriMo.

Dessutom skrev jag 25-poängs tentamen i internmedicin 21 november, och klarade den också.

Nu tänkte jag ursäkta mig med att romanen ju inte är så lysande, och att jag kanske borde klarat tentamen med (än) större marginal, men nej. Jag klarade båda sakerna inom loppet av en månad, jag är bra. Punkt.

Lämpligheten.

Sanna skriver NaNo hon också, och det gör att jag umgås mindre med hennes dator. Detta är av godo. Jag bloggar lite mindre, men det kan man ju sannerligen leva med. Och jag skriver mina ord och jag pluggar litegrann och det håller sig, samman.

I natt föll den första snön. Under den första snön ligger ett lager av blankis. Det ska vara lite spännande att leva.

Har ni läst om den där läkarstudenten i Stockholm, förresten, han som begått mord, hatbrott dessutom, suttit i fängelse, avtjänat sitt straff och sedan kommit in på läkarprogrammet? Det var ett par artiklar om det i veckan.
Min första reaktion var att ett avtjänat straff är ett avtjänat straff, och man måste väl kunna bättra sig.
Min andra reaktion var att det är ändå lite läskigt med människor som varit med i nynazistiska rörelser och skjutit en annan människa i huvudet på grund av dennes åsikter.
Så jag vet inte, principerna säger en sak och magen en annan. Ofta så. Jag tror i allmänhet på att principerna har rätt då.
Men det var inte det jag tänkt skriva om. Utan om vad som stod i en av uppföljarartiklarna; att läkarstudenterna granskas hårt under programmets gång, och att olämpliga personer sållas bort.
Det vet jag inte om jag upplevt. Jag känner mig snarare rätt otillräckligt granskad. Jag känner att jag kanske inte är så jävla lämplig, men ingen hejdar mig.

Inte för att jag har slagit ihjäl någon. Inte för att jag suttit i fängelse.
Men likväl.

Allt som man tror om det här yrket. Allt som ligger i det. Att man ska vara lite finare och bättre och mer etisk och medmänsklig och
och.

Och nej, inte. Jag. Inte.

Lite mindre, snarare.
Och lite fler skaviga kanter.


Jag har hört att det att tro att man är galen är ett säkert tecken på att man inte är galen. Tja. Man kan ju hoppas.

Rapport från kortromansmånaden, dag tre.

I år skriver jag NaNoWriMo. Det är lite våghalsigt, jag har Stora DödsmördarTentamen 21 november. Det är kanske inte helt slugt att lägga på sig ett stressmoment till. Yada yada.

Jag har en stor randig skrivbok, jag skriver med min bästa blå tunna tuschpenna från Kvinnohälsovården i Jönköping, jag är etthundra ord före nu och jag vet vad som ska hända de närmsta femtusen orden, minst.

Och det är ett stressmoment, redan, efter tre dagar och 10%,
men det är ju roligt också.

Jag skriver i första person och i presens, och min huvudperson blir förstås ganska lik mig, men jag börjar mer och få ihop allt omkring henne, hennes relationer, hennes historia. Det roliga med att NaNo:a är att ljuga ihop löpande, inte planera för mycket. Och det finns ju en massa i mig, en massa händelser och scener för min huvudperson, som hon vips befinner sig i, och som förklarar henne.

Sen, att jag slänger in en massa adjektiv överallt där jag inte behöver dem, är väl bara en arbetsskada. Och om man inte skrivit med ordkvot så förstår man inte hur detaljerat man kan beskriva ett kontor...

I morgon ska jag hanka mig igenom endokrinologin (hormoooner), skriva upp lite buffert inför veckan och fika en sväng. Nu: sömn.

No golden god.

Jag skriver ganska mycket dikter just nu. Det är bra.

Det dåliga är att jag har hela självkritiken. Att den slår till redan när jag sänker pennan, och ibland även medan jag fortfarande skriver.

Jag vill ju ha det där ögonblicket av att vara en gyllene gud. När man tittar på sin text och känner sig helt genialisk.

Det är ju mest det jag skriver för nu, när jag inte har några Litterära Ambitioner, och inte låter någon läsa, och inte lägger upp saker på internet heller. Det blir mest kicken kvar som motivation.

Och kicken, den är där, men det blir hela tiden fadd av "jaha, men du vet, det här är dynga egentligen, och alla andra, eller ja, haha, inte fjortonåringarna på sockerdricka men du vet, ALLA andra, är mycket bättre än du".


Jag känner mig vilsen i prosan också, nuförtiden. Jag skriver så lite, och då tappar man ju. Det blir tafatta formuleringar, och lång tids krystande för lite text. Det blir inte att jag kan skriva snabbare och exaktare än jag tänker.


Jag skulle vilja ha en skrivgrupp och en knivsudd spontant beröm.

Röd basker, kilovis med ord.

Jag har köpt mig en röd basker idag. Sirius är den bästa secondhanden i Uppsala, de prutar till och med åt en.
"Tjugofem kostar den" sade jag och visade prislappen.
"Nä, men den där är väl inte värd mer än tjugo?" sade kassamannen.
Men det var den ju. Den är fint djupröd och komplett med baskervecket skarpt och krispigt. Men jag grävde fram en tjuga ur plånboken, betalade och tackade,  och det är en lite bättre dag än det skulle varit annars.

Om man är ett par storlekar större än mig så finns det en helt ljuvlig blå kappa på Myrorna mittemot Luthagens livs. Jag insåg att jag är storlek trettisex och att det inte är fint med för stora kläder,  och hängde tillbaka den. Lite motvilligt.

Det är lätt att skriva om det som inte är så viktigt.

Jag funderar på NaNoWriMo i år. Det går inte så raskt med skrivandet nuförtiden. Det är det här med tangentbord, antar jag, det är lättare med ett. Men det är ju en dålig ursäkt. Folk skrev saker innan datorn och skrivmaskinen. Folk skrev sjukt tjocka romaner. Folk hade inte ens blyertspennor och tjocka vita suddgummin. Ändå skrev de sidor på sidor på sidor.
Jag för en noggrann, plikttrogen och helt ocensurerad pappersdagbok nu, åtminstone, och det är ju bra. Men annat. Jag gillar när jag skriver annat. Och jag tappar flytet om jag inte skriver det, regelbundet.

Å andra sidan: mina NaNoWriMotexter är sån dynga. Herregud, ja. Jag har redan bevisat för mig att jag kan åstadkomma 50 000 ord, cirka 100 sidor, sammanhängande text på en månad. Och om det nu inte blir bra, det är så tråkigt att skriva när man vet att det blir dåligt.

Förra året lät jag bli NaNo, jag sysslade med döda kroppar och jag bestämde mig på förhand för att nej, det blir för mycket med 1600 ord om dagen till det, det blir inte roligt.

Sen hade jag ljusblå obduktionskläder och lukten av rått kött och ganska lite att plugga ändå och en avundsjuka på Sanna, som skrev roman.

Det var ju onödigt. Jag kunde också skrivit roman. Samtidigt med den där döden. Det hade gått.

Den godtagbara anledningen att inte skriva novemberroman i år är att jag inte vill, för att det ändå bara blir ord och inte riktigt text och än mindre roman.
De icke godtagbara anledningarna är att jag inte har tid (det har jag om jag vill, allt handlar om prioriteringar, oaktat monstertenta 21 november) eller att jag inte har dator (hej papper).

Nämen hörni, det här var ju inte så jävla festligt. Att skriva på internet igen. Jag sitter bara här och väger ord och letar hopknyt på texten och beter mig.

En gång var det här fria vägar ut, och jag var så oförvägen. Jag vet inte, allt är stängdare nu, allt med mig. Det kändes som frihet det också, en sväng, men jag vet inte om det är det heller.

Jag borde skärpa mig, titta på Idol, dricka te, inte oroa mig för mycket för att jag ska till tandläkaren imorgon, man överlever alltid. Tandläkaren alltså. Eller ja, några dör säkert hos tandläkaren också, men det är nog försumbart. Och något ska man dö av.

Ett två tre, bort från datorn.