Lämpligheten.

Sanna skriver NaNo hon också, och det gör att jag umgås mindre med hennes dator. Detta är av godo. Jag bloggar lite mindre, men det kan man ju sannerligen leva med. Och jag skriver mina ord och jag pluggar litegrann och det håller sig, samman.

I natt föll den första snön. Under den första snön ligger ett lager av blankis. Det ska vara lite spännande att leva.

Har ni läst om den där läkarstudenten i Stockholm, förresten, han som begått mord, hatbrott dessutom, suttit i fängelse, avtjänat sitt straff och sedan kommit in på läkarprogrammet? Det var ett par artiklar om det i veckan.
Min första reaktion var att ett avtjänat straff är ett avtjänat straff, och man måste väl kunna bättra sig.
Min andra reaktion var att det är ändå lite läskigt med människor som varit med i nynazistiska rörelser och skjutit en annan människa i huvudet på grund av dennes åsikter.
Så jag vet inte, principerna säger en sak och magen en annan. Ofta så. Jag tror i allmänhet på att principerna har rätt då.
Men det var inte det jag tänkt skriva om. Utan om vad som stod i en av uppföljarartiklarna; att läkarstudenterna granskas hårt under programmets gång, och att olämpliga personer sållas bort.
Det vet jag inte om jag upplevt. Jag känner mig snarare rätt otillräckligt granskad. Jag känner att jag kanske inte är så jävla lämplig, men ingen hejdar mig.

Inte för att jag har slagit ihjäl någon. Inte för att jag suttit i fängelse.
Men likväl.

Allt som man tror om det här yrket. Allt som ligger i det. Att man ska vara lite finare och bättre och mer etisk och medmänsklig och
och.

Och nej, inte. Jag. Inte.

Lite mindre, snarare.
Och lite fler skaviga kanter.


Jag har hört att det att tro att man är galen är ett säkert tecken på att man inte är galen. Tja. Man kan ju hoppas.