Sista

Skälvande sista. I förrgår sista kandidatdagen, idag sista föreläsningen, imorgon sista examinationen. Sedan fest, ceremoni, familjemiddag.

Och det är slut nu, och nostalgin nu, och jaha sen är man doktor då. Nu?

Men bra blir det. Och jag har en fin klänning, det kan inte gå fel.

How I wish I was in Sherbrooke now

Man kommer hemhem, sista julen här för 2010 blir året då föräldrahemmet säljs (och det är Bra och Rätt men det är Konstigt också). Man kramar tvåring med varande mellanöra (hur kan man låta bli?) och man drar på sig ännu en ledighetsförkylning. Man får julklappar och nästan alla är bra men det är så mycket saker; så jävla mycket saker.

Allt som är annorlunda mot för ett år sedan och man börjar gråta under julottan när man använder predikanstiden för privat begrundan. Allt var inte bra då, men på det stora hela så jo, och så blir det aldrig igen. Det blir annorlunda, det kan bli bättre, men

det blir aldrig så igen.

Allt som aldrig aldrig aldrig. Gud vad jag inte kan hantera sådant. Det är tre veckor tills jag tar läkarexamen, och detta aldrig, det tänker jag inte ens på. Jag klamrar mig i Uppsala och studentlivet en termin till, åtminstone. Vikarierar i sex månader på överviktsenheten, hoppas att det var ett bra beslut (hanterar beslut lika dåligt som aldrig).

Nu: god natts sömn, mjuk gråt vid behov (för att få oxytocin nog för att kunna sova) , hoppas gott om halsen, inte tänka aldrig.
Längtar ut, bort, tillbaka, cirkelvis. Men så här dags på natten: icke tillförlitlig.
En Ibumetin och en sömn.

Pausbrytare.

Jag har så mycket att inte berätta, det går inte riktigt att ta sig för att skriva blogginlägg då.

Men man får ta ett andetag och tänka på att det finns småsaker att berätta och på att jag brukar, brukade, tycka så mycket om att skriva.

Så, småsaker för sakens skull:
Idag har jag bakat årets första pepparkakor. Alla mina svarta strumpbyxor har gått sönder. Efter att ha tillbringat tillräckligt mycket tid på neo så ser tremånadersbebisar jättestora ut. Min förkylning har vandrat från ont i luftrören till snuva, via en otrevlig torrhosta som klamrar sig kvar. Jag har inte skrivit något på flera månader. Jag undrar hur jag mår.

F32.9., eller vad som egentligen är fel på en.

En veckas BUP-kurs. Idag föreläsning om förstämningssyndrom hos barn och ungdomar.

Deprimerade ungdomar sover dåligt eller mycket, får sämre skolprestationer, är trötta, irriterade, slutar med saker som tidigare var roliga.

Alltid alltid med psykiatrin; man speglar sig inåt, funderar. Vad är vad, vad är jag, vad är normalt, vad i mig är sjukligt?

Jag har tänkt att jag hade någon sorts depression där på gymnasiet. Att det finns något sådant. Att jag har en sårbarhet. Att depression är ordet för ensamheten, helgkvällar vid datorn, gråt och klorna inåt.

Men jag vet inte; jag högpresterade, jag tränade, sov, åt. Trots allt. Jag var ensam, mådde dåligt, hade tråkigt, men kanske var det bara så. Inte ens någon liten släng av psykiatri. Bara alldeles vanligt tonår.

Friskförklara. Tänka att man kanske är alldeles alldeles. Frisk.

Så när som på världens sämsta syn, förstås. Men i sammanhanget skulle jag påstå att det inte gills.

Siffror:

De bästa just nu:

Trippel(steg)

Räkna räkna räkna på lindykursens gymnastiksalsgolv och efteråt i vardagsrummet, och att gå och sukta efter lite styrdansgolv om några lektioner till (sju! kvar, också bra).

6½

Att säga när man i ljusblå mjukiskläder (Västerås, how do I love thee och ditt avtal med tvätteriföretaget) och med de steriltvättade händerna högt i luften stiger in i operationssalen för att för fjärde gången under veckan assistera ett kejsarsnitt.
(Siffran? Handskstorlek. Eventuellt borde jag ha 6 egentligen, jag borde testa någon gång, men 6½ sade den första opsyrran till mig och det har ju funkat sen dess.)

Vara tvättad och sterilklädd, stå i såret och hålla hakar och livmoder och tråd: ♥. Vara med när det skvätter fostervatten och blod och det kommer ett litet knyte som börjar skrika: ♥.
(Men för egen del vill jag fortfarande ha en vaginal förlossning om det går.)

Som det är.

Det tjocka gula kvällsljuset över det uppländska landskapet och likväl gråta med huvudet bortvänt på bussen från Västerås.

Jävlar jävlar jävlar hela vägen från busshållplatsen till lägenheten, och samtidigt blir hösten inte vackrare än dag som denna men det når liksom inte. Fram, in.

Att vara älskad eller inte vara älskad. Att välja och att välja bort, bli bortvald. Att riktigt se att vägarna stängts framför ens kylslagna nästipp.

Så blir det inte. Och det är i dessa enkla fakta som hela mitt liv bygger upp sig, tornar upp sig.

För att tala med Schlinks "Högläsaren" som jag läste ut på bussen idag: en gulsot, en blomsterkvast, en Hanna, något som styr ens liv. Dessa enkla fakta, små slumper.
(Mycket bra bok!)

Man vet inte vad det blir, och att andas lugnt likväl. Det blir inte något annat än medicinen, det blir inte de rödhåriga barnen, det blir inte AT till våren.

Det blir något annat.

Vi kommer aldrig komma tillbaka till Paris.

Det blir något annat.

Men det känns inte som frihet. Det känns som snävhet som jag inte ens märkte när jag valde.



Och jag hittar aldrig den jävla livmodertappen och jag är världens sämsta kandidat och jag måste ta tag i jobbsökandet och jag
orkar inte, vill inte.


Jävla dag idag. Sa jag det? Jävlar, jävlar, jävlar.

Livstecken.

Jamen det där blev visst lite väl melodramatiskt, inlägget nedan och så tystnad.

Jag bloggpausar lite. Mår annars rätt bra. Vill föda barn (mm, vaginal förlossning, och jag har börjat fundera över mitt förlossningsbrev (jag vill testa utan epidural, tänker jag)), blev kär i tonårstjejerna på ungdomsmottagningen, har en handledarcrush igen (en så fin doktor!), är kandidatpassiv intill dödens gräns.

I övermorgon är sista ansökningsdag för AT, mina kursare diskuterar redan sina bokade intervjuer, mina ansökningshandlingar kom fram idag och jag är lagom bitter. Nåja, plan A var ju ändå vikariat. Faktiskt. Det är bara bra om jag inte får AT. Faktiskt. Men hetsen, herrejävlar. Ska bli skönt när blocken bara är fördelade och man vet.

Annars: tar nya tag med kören, kommer då och då på hur roligt det är. Har börjat på en lindy hop-kurs. Har nya gröna ljuslyktor. Letar förgäves efter ett par snygga och bekväma svarta stövlar, knähöga, som sitter åt runt ankeln. Äter mycket oliver. Lever så gott det går.

Sover för lite, sover nu.

Måste höja sin röst för att höras

Trött i hela kroppen av att få höra "höj rösten, räta dig, axlarna bakåt".
(Det är sant och jag vet det. Att ändra är så mycket svårare än att vilja ändra.)

Men roligt: idag har jag lumbalpunkterat för första gången, och inte fan kom det någon likvor men det gjorde det inte för infektionsläkaren heller förrän på tredje (eller var det fjärde) sticket, så jag är nöjd med att ha fått göra ett hederligt försök.

(Och jag kan inte låta bli att tycka att det är en poäng i att inte vara den kandidat som efter infektionsläkarens andra misslyckade stick säger "får jag försöka nu?". Om infektionsläkaren som för länge sedan slutat räkna lp:s (inte skivor) lyckas, så är det klart att det som skulle din andra lp här i livet kommer gå som smort, och schysst mot patienten är det också.)

Rådjur visar sig bland snåren.

Våren, och det luktar gott om regnet och det är vidgat i bröstet, och jag går med gamla diktrader i huvudet och vad det betyder, när det börjar krafsa lyrik i kroppen igen och jag inser att det fortfarande betyder i mig, att det inte bara är pretentioner och spel.

Jag går med Hjalmar Gullbergs "Det stod i brevet" i huvudet, det är så mycket rytm och det är så tydliga bilder.

Det stod i brevet från det vita huset
om skogen ingenting och fågelsträcken
och ingenting om dagrarna och ljuset
och sjön med svanen som heraldiskt tecken.
Som dolde brevet från det vita huset,

att allt var inte som det borde vara.
Vår rapportör är ingen dam som snålar
på ord när hon ska skildra och förklara,
men den detalj som tydligast hon målar
är negativ, det uteblivna, bara

att inga rådjur visar sig bland snåren...
Här i mitt sjukrum är det annorlunda.
Du kommer och med dig i korridoren
vår skog och jag behöver endast blunda
för att se rådjur visa sig bland snåren.

Var du är hos mig är det vita huset
som var ditt hem och blev i solnedgången,
innan jag låg med ansiktet i gruset,
mitt hem och några somrars hem för sången
till dig och skogen och det vita huset.

Man kan lätt glömma allt som pågår inom. Jag sätter mig och söker upp vad Gullbergs "förlamningssjukdom" egentligen var, den som fick honom att välja att "frivilligt avsluta sitt liv", och jag läser myastenia gravis och jag minns kolinesterashämmare och thymektomi och det finns behandlingar nu, om än inte bot.

Det är så lätt så lätt att fundera på antikropparna och verkningsmekanismerna, och glömma att det som är intressant med Gullberg är det han kände, det han skrev.

Att minnas att människor inte är sina sjukdomar, att de har sina sjukdomar, och att de är sina känslor och sina personligheter som bänds och vrängs av sina sjukdomar.

Kärleken till hon som kommer med rådjuren, till hon som bär med sig det vita huset, till hon som kommer med allt som gått förlorat.


(Jag hade rakare tankar kring detta innan jag började skriva men strunt samma, det är en fin dikt, läs den, strunta i mitt kringprat.)

Arbeta med människor.

När jag var sådär halvliten, säg trettonårsåldern, och funderade över frågan vad jag skulle bli när jag blev stor så tänkte jag "jobba med människor". Mest var jag inne på att bli lärare.

Sen kom puberteten, sen kom döden, sen kom självtvivel och en uppfattning om mig själv som socialt inkompetent. Och jag tänkte mest "om jag går natur och skaffar mig fantastiska betyg så har jag alla vägar öppna".

När jag väl sökte läkarprogrammet var det mer för att få en lång utbildning som håller en borta från det riktiga livet, en examen man får jobb på och en lön man kan jobba halvtid på än något annat.

Men idag på undervisningsronden slog det mig, när vi stod i slussen på väg ut från den andra oerhört rara patienten och medan den väldigt trevliga överläkaren sa några avslutande ord om fallet, att jag hur det nu blev utbildar mig till att jobba med människor, och att det är en så fantastisk omedelbar belöning när man får möta så fina exemplar.

Sen kan jag börja fundera på om det är egoistiskt av mig, att det skulle kunna varit någon socialt skickligare (och bättre på antibiotika) på min utbildningsplats och att det skulle kunnat gagna framtida patienter, men nej. Inte nu.

Trettonårskarin, poäng till dig!

I den tidigare funderade ärlighetens namn

Och apropå nytt tänk:

I veckan ett samtal om vem man vill bli. Jag blir lite ställd av frågan. Jag vill ha pondus, jag vill bli en skicklig doktor, jag vill ha en trädgård, jag vill föda två barn. Men annars då? Inom då? På personlighetsplanet, då?

Alltså, jag förstår mig. Det är mycket i det konkreta, det är att jag relativt snart ska Fatta Beslut om var jag vill bo de närmsta två åren, det är att jag snarare än så ska Arbeta Med Det Jag Utbildar Mig Till. Det är en massa funderingar om hur jag vill leva, rent praktiskt. Och då även saker som konsumtionen och miljön.

Men. När jag nu tänker på det, låter det självklart att ha önskningar om sig själv. Framförallt låter det stagnerat och självgott att inte ha det.

Dock: det finns ett å andra sidan, och här kommer det. De tre senaste dagarna, framförallt fredagen och lördagmorgonen, har varit ett återbesök i den uteblivna självkänslan. Allt som på något vis har gått mig emot har varit en personlig förolämpning. Alla saker som trots allt gått mig väl har varit hyckleri och falsk vänlighet.
Herregud, säger jag, när jag kommit ut en liten bit på andra sidan. Och jag brukade leva i det där, gotta mig i det där, gräva ner mig kilometerdjupt i det där. Nu satt det en liten klok Karin på min axel genom alltihop och sade "men gumman, det är inte sant och det vet du, det är nog pms eller något, det här", och hon är något jag lyckats skaffa mig efter tjugo, och utan det, det bottenlösa... Gång på gång kommer jag till att jag inte förstår hur jag orkade allt det där, då. Distanslöst självförakt. Tungt.
Och efter det är jag mest sugen på att tycka om mig själv. Och rädd för att ge mig själv konstruktiv kritik eftersom jag oroar mig för att tippa ner i sånt där.

Men det är ju inte helt lyckat, det inser jag. Jag riskerar att vakna en morgon med en trädgård, två barn, en specialistexamen och en riktigt odräglig och underutvecklad personlighet. Det där är förstås ett möjligt framtidsscenario i alla fall, men om jag i alla fall har försökt undvika det på vägen så får jag förlåta mig.

Att vilja förändras, förbättras, är inte samma sak som att inte acceptera sig själv. Ju. Stolt men inte nöjd.

Och sen är det klart att man kan få ta pauser för AT-ångest och andra härligheter, men pauser, inte lägga ner projektet med sig själv.

Inte som duktighet, ingen behöver någon duktighet, men som i att ta vara på sina förutsättningar.


Jaha, jävlar, och det här tänkte jag publicera till allmän beskådan. Ni som hänger här och inte hälsat i kommenterarna innan kan väl slänga in ett litet hej, som någon sorts utbyte?


Autrefois: Jag har läst vuxenböcker. Liten puff för bokbloggen.

Igår gick jag infektionsjour, och det var en pratsam undervisningsglad doktor, inte jättemånga patienter men en till mig och en till min kandidatkompis och det var den lugnande känslan av att ja, det är ju det här jag utbildar mig till och det är roligt! Alla människor att ta in och förhålla sig till, handledare systrar patienter, att få leka doktor och lära sig saker och till och med att diktera var lite skojigt igår (sex veckor sedan sist, okej?).
Man hinner tvivla lite när man lallat runt i sex veckor med projektarbete, körpyssel och påsklov, och fundera på om det är Rätt Utbildning, men jo, det verkar bra och jag kan till och med ana mig själv i doktorsroll. Lugnande, sa jag, och jag kan säga det en gång till. Och än så länge har varken hud eller infektion ramlat ur kanske-listan.


Och: allt är roligare med bilder. Småländsk vitsippa, förvillande lik de uppländska jag plockade idag.

Glädjen

i hudläkarens ansikte när han förtjust säger:
"Skabb! De patienterna är de allra roligaste att ha. Dels så kan man hjälpa dem, och dessutom så får man ta en nål och leta sig fram till och spetsa skabbhonan med den!"

Hud verkar vara en specialitet av söta nördar. Gillart.

I övrigt lite rubbade cirklar på ett spännande sätt. Nytt tänk. Vilket jag vill skriva om, men en annan dag, med mer tid.

Tjim!

Har haft tenta, livet leker och det var till och med achalasi på esofagusfrågan. På kvällen var det galej och jag missade min BJ-premiär men gjorde dylik på Värmlands istället (köttigt). Till på måndag ska jag ha åstadkommit några framsteg i projektarbetet så att jag inte behöver skämmas så förtvivlat inför min handledare, men det är en dag imorgon också. Idag ska jag fika med Sanna och äta veganmat med Johan, och peppen inför båda är hög. Fåglarna kvittrar där utanför och cykelvägarna töar fram.

Casimir Pulaski day

Första måndagen i mars, och i Illinois firar man Casimir Pulaski Day. Barnen är lediga från skolan.

Jag firar med en länk till en av de få gamla texter som jag faktiskt är stolt över, och med min gröna Sufjan-tshirt. Och så Songmeanings och framför allt en Youtubelänk till den allra bästa Sufjanlåten.

(Min lilla pingstvän från Skövde påminde mig om vilken dag det var. Han läser inte den här bloggen eftersom den handlar för lite om honom. Jag vet inte vad det är med frireligiösa män jag känner och behovet av att läsa om sig själv, men jag kan inte låta bli att fundera över hur de läser Bibeln...)
(Och det här är ett snyggt test om du smygläser, Jakob.)

Jag har haft oftalmiatriktentamen idag och den gick lysande, nästan alla frågorna var från gamla tentor och jag satt och skrev i cirka en halvtimme. Nu är det nya tag inför öronnäsahalstentamen på fredag.

Ja, det var väl bara det. Passa på att lyssna på Sufjan idag och känna en aning av hjärtats mjukhet.

Happygolucky

Hej, jag pluggar ögon, det ser ni väl? Nåja, jag har precis klickat mig genom 95 stycken ögonfall på Umeå universitets hemsida, och så håller jag på och nöter in namnet vernaliskonjunktivit. (Skriver i blocket skriver i handen skriver det nu på bloggen, det borde verkligen funka).

Igår såg jag Olle Ljungström-dokumentären och idag har jag läst lite på internet om folk som jag brukade känna, ja ni vet sådär man klickar sig skamset in på en dåligt uppdaterad blogg och kollar läget. Jag kommer fram till att jag i all min supertråkiga medelklassiga borgerlighet, jag som blir lite rörd av en kunglig förlovning i stället för att ropa på republik, jag som harvar runt på världens längsta utbildning till ett fånigt statusyrke, jag som gillar manskörer och frackar och byggnader med latinska citat i guldbokstäver,
att jag är en lyckligt lottad människa eftersom jag så lätt finner glädje i det.

Det är ju inget futtigt med att bli glad för småsaker, det är en förmåga som är en välsignelse.

Nej, jag lever inget häftigt eller spännande liv men jo, jag tycker mycket om det.

Kanske inte just fenomenet tentaplugga på en lördag då jag hellre skulle gå en promenad och ligga under en filt i soffan med en ungdomsbok. Men på det stora hela.

(Om jag verkar galet positiv och käck nu de två senaste inläggen, så beror det på en viss vinkling. Det finns en del "Men för i helvete!" också. Men man ska välja väl vad man lägger på internet. Och det är ju sant, i sig, den här vinkeln. )

Warm sun pours over me.

Bra helg. Bra flyt. Bra liv.

Fredagen med teater, "Blåmärken" på Uppsala stadsteater, och den hade poänger men var kanske lite väl karamellfärgad, men var i alla fall ett äntligt avbrott på det dåliga teaterflytet. En trea på en femgradig skala, kanske?

Lördagen i soffan under samma filt, en kopp kaffe till dig och en kopp te till mig, vi läste varsin ungdomsroman och solen var klar mot snön utanför. En sådan stund, just som den skulle vara.

På kvällen körsittning och en stunds dans till åttiotalshits. Vår nation glömmer bort oss på alla möjliga vis, och det är rätt tröttsamt att de inte kan uppskatta att vi lägger ner kraft och energi på ideell verksamhet, som är en extra medlemsaktivitet _och_ gratis sittningsunderhållning. Nåja. Det är ju värt sig ändå, för att det är roligt, för att mina korister är så söta, för att dirigenten är så bra och glad och för att jag gör en skillnad (vi ska till exempel ha en körhelg i vår, och det har vi inte haft på de fem år jag har varit med i den här kören, och det är förstås inte enbart min förtjänst men lite ära tänker jag ta åt mig).
Kvällen var fin, det var den, den var kanon på kanon och Beatles och glass och en fin version av Come Again och till och med lite serenad, och så träffade jag fina Christian på släppet och så var det de roligaste discolamporna någonsin och mer sånt, tack.

Söndagen var lilla sockerdöden med födelsedagsfika och pysselfika och det här med människor, det är ju det bästa, egentligen. Å andra sidan, att ge mig själv nog mycket ensamtid för att verkligen uppskatta människorna när jag träffar dem, det måste jag erkänna om mig själv.


Om ögon säger jag ett stilla mnjä, än så länge. Men man vet alltid, det kanske blir toppen. Även om vi är tjugo personer på typ sex skåp i omklädningsrummet....

Den stora fördelen är att jag idag slet ut mig med en heldag, halv nio till tre, och att jag hädanefter endast kommer ha halvdagar. Lyxen. Alltså unnade jag mig att ägna kvällen åt att läsa i stället för att baka bröd och tvätta, för det hinner jag ju med lite När Som Helst. Visserligen kommer det att tippa över i "jag har så gott om tid så jag hinner Allt..." och så planerar jag in alldeles för mycket och så skiter det sig ändå, men vad fanken. Just nu: oceaner av tid.

Ironiskt nog läser jag "Maken - en förhållanderoman" av GunBritt Sundström där huvudpersonen inte kan slita sig från det fria studentlivet, utan får krupp av att sitta på ett kontor åtta till fem och beslutar sig för att doktorera för att undkomma arbetslivet.

Det är en intressant bok, men nu har jag kommit halvvägs och överväger om den verkligen borde vara 550 sidor lång. Och dessutom identifierade jag mig med Gustav, huvudpersonens partner, i början, trots att boken är skriven i jagform och på sitt sätt handlar om kvinnans behov av frihet.

Det är ju så lockande enkelt att tänka att om jag inte problematiserar så är det inget problem. Om jag köper den här normen. Om jag går med på Parförhållandet, Arbetslivet, Barnalstrandet, Könsrollerna, om jag inte ifrågasätter, om jag gillar läget. Folk gör ju så, tänker inte ens på det, och lever ändå lyckliga liv.

Men bara för att man inte tänker på problemen så betyder det ju inte att de inte finns. Och då kan man inte förändra. Och det är väl bättre att veta vad som frustrerar en än att bara känna den vaga frustrationen?

Jag ska inte nog misslyckas med att läsa ut den här boken nu, bara för att jag bloggat om den, sånt har hänt. Även om de börjar kännas som lika goda kålsupare nu, hon och han, och det är mer än hälften kvar. Man måste ju se hur det går. (Mitt stalltips är åt helvete.)

Men fråga mig om två veckor om jag läst ut den, så att jag måste skämmas annars!

Man andas med en näsborre i taget, men det har ingen djupare innebörd.

Idag var sista praktiska ÖronNäsaHals-dagen. Det känns rätt okej, jag är inte så lyrisk som jag var förra veckan. Dock: idag jour med en av de söta glada ST-läkarna (det säkraste tecknet på en bra klinik!) och det var ont om patienter så jag och Christian fick fiberskopera varandra, vilket var mycket festligt.

Sen det faktum att jag nu kan allt jag kommer få lära mig om att bedöma trumhinnor, och att jag inte är säker på att jag känner igen ett otoskop när jag ser det (för öronmikroskop ser man mycket bättre, och det där med otoskop får ni väl lära er i primärvården eller på akuten, när ni, eh, jobbar där), det kanske inte känns helt stabilt. Men vad vet jag?

Jag har tappat lite av det vidgade från förra veckan, också. Men det är väl så. Man kan väl inte fundera över Hur bör man leva? jämnt. Man måste väl leva också.

I tisdags var jag på yoga för första gången, och jag tyckte nog att det var lite introduktionsmesigt men sen knakade det på spännande sätt i min rygg och jag tror att det gjorde susen, faktiskt. Sedan att vår lärare pratade lite småmedicin på ett sätt som mest kändes som att han ville slänga sig med svåra ord utan att riktigt riktigt veta vad han menade, äh, det kan jag leva med.

Jag funderar på detta med att samla alla sina tankar, vara helt i ett ögonblick och inte tänka på något annat än det man gör.

Jag lever med en stadig inre monolog. Jag tänker i ord, i en inre röst (och steget därifrån till att prata rent ut med mig själv är inte så långt, som ett sidospår). Grejen är: jag gillar det. Mycket. Jag gillar också att kunna göra utflykter i tankarna, att dagdrömma och befinna mig på två ställen samtidigt, här jag är och där jag ska vara i morgon. Jag förstår inte varför jag ska arbeta för att inte?


Nu: stupa sängen.

Vad jag vill.

Idag pratade jag med några kurskamrater om det förbjudna.
Att jobba halvtid (för man får en lön som räcker till det). Att kanske ha ett annat yrke parallellt. Att inte göra AT så snabbt som möjligt efter examen.

Att ha läkeriet som ett jobb, lite i förbifarten, och inte som sin identitet.

Det är inte bara jag som tänker så. Frihetskänslan!

Jag funderar på att det verkar så roligt med kir och anestesi, och att det är specialiteter där det nog är ännu svårare att inte vilja satsa Helhjärtad och Heltidat.

ÖronNäsaHals är faktiskt fortsatt roligt, och klättrar på kanskelistan. Och alla läkare är snälla och undervisningsvänliga och hälsar glatt och vi har inte ens närvarolista på jourerna "för vi litar på att ni är vuxna människor".

Kanske är det det faktum att det här är tredje veckan på en lugn, bra och vänlig kurs som gör det. Att jag börjar tänka på vad jag vill göra sedan. Att jag börjar tänka på att jag får göra vad jag vill sedan.
Jag har utrymme för nya tankar i hjärnan, och det är inget revolutionerande för någon annan än mig, men det känns rymligt, vidgat.
Jag funderar på hur man bör leva, hur jag vill leva, hur jag ska bli lycklig. Det känns, å det låter så fånigt att skriva det men känslan är inte fånig, som om allt är fyllt av möjligheter. Som att det ska bli roligt. Som att jag kan ändra på saker, framförallt i mitt eget liv, men också ur ett större perspektiv, vara med och sätta normer. Att ickekonsumera, att arbeta deltid, att ägna tid åt barn eller äppelträd eller manuskript.


Ausserdem:
Idag var tenorstämman 8 man stark på kören och Elias har lovat att vi ska sjunga helt nya låtar så snart vi haft reccegasken, varje dag är ljusare än den förra, och jag har anmält mig till en yogakurs som går på tisdagskvällar.

Morse.

Lång, kort.
(Bilder som visade mer av mitt ansikte censurerades, för mitt egos skull men även för er skull, jag lovar.)

Det är helg och jag läser lättsmält amerikansk litteratur, äter pannkakor med vaniljglass och blåbärssylt och gör müsli. Ikväll tror jag att det blir lite svir med mannen i mitt liv på nation, och det är jag mycket sugen på, jag har för många odansade skor.

Tack för respons på förra inlägget! Det var peppande, och dessutom så visade det ert goda omdöme; genomtänkt inlägg, flera kommentarer. Jag kanske borde försöka leva upp till det där, men inte just idag.

På måndag är jag i vita kläder igen, och jag har letat fram namnskylt, passerkort och birkenstock. Två veckor öron blir det nu, och det känns rätt bra, faktiskt. Än så länge är öronnäsahals på kanske-listan, även om jag förstås inte ska ropa något innan jag väl kandidatat mig.

(Kanskelistan: reumatolog, neurolog, kanske något kirurgiskt i alla fall?, distriktsläkare, anestesiolog. Kanskekanskelistan: röntgenläkare, ortoped, urolog, kanske gynekolog (för det verkar toppen men jag har ju inte testat alls). Låtmighelstslippalistan: Patolog, cellbiolog, klinisk kemist, kardiolog, njurmedicinare, thoraxkirurg.)

Jag har en liten Sufjanperiod igen, eftersom jag bränt en skiva med de bästa religiösa Sufjanlåterna till min svåger prästen. Alla kristna behöver Sufjan. Eller ja, alla behöver Sufjan.
Och så ska jag förse min far med Robert Plant och Alison Krauss. Det är okej att han lyssnar på country, men det kan ju i alla fall vara bra country. Jag tar mitt ansvar.

Och det var nog allt jag hade på hjärtat nu. Man kan inte vara klok och genomtänkt jämt, hur skulle det se ut?

Knarrsnö, vithjärtad.

Idag har jag lämnat in cykeln, handlat två gånger (jag glömde löken, en smula orutinerat), tvättat (24 par underkläder, inklusive de mindre sköna, jag säger bara äntligen), bakat bröd och lagat pastasås. Äntligen lite ordning på torpet.

Jag läser Erlend Loes "Gör vad du vill" och är mycket nöjd med att det är en Vuxenbok. Dessutom har den ett helt annat schwung i sig än "Fakta om Finland" och "Expedition L" som båda står och värmer min bokhylla i oläst skick.

Ögonkursen leds av en helt fin kvinna som får mig att tänka "ögonläkare kanske?", men senare under dagen fick vi öva på att vända ut och in på ögonlocken på varandra och jag gnydde äcklat fast det inte gjorde ont eller var svårt. Nå, fobier är väl till för att övervinnas.
Till kursens lov vill jag också framföra att vi fick:
1. strukturerad information om allt man kan tänka sig behöva
2. en nätt liten bok om primärvårdsoftalmologi
3. en cd-skiva med övningsbilder och quiz
4. kaffe/te och ostfralla
Dessutom innehåller schemat en hel hoper korta dagar, samt två helt lediga.
Öronkursen är fylld av hemligheter, som till exempel nästa veckas schema (helt okänt!) men den leds av den fina kvinnans man, så det kan väl bara bli bra.

Med posten idag kom Brevet från Värnamo sjukhus med anställningskontraktet och i det står den magiska formuleringen: underläkare, ej legitimerad. Om jag klarade den där tentan i förra veckan är det faktiskt sant. Herrejävlar. Jag kan väl behöva ett par månader på mig att vänja mig vid tanken.

Det snöade tillrigt när jag gick till affären för andra gången och jag lyssnade på något som jag inte riktigt kan nämna för då framstår jag som hjärntvättad (men jag har mp3spelaren på random, vill jag tillägga till mitt försvar) men det var ett sånt där fint ögonblick där Allt Är Värt Sig, så det vill jag skriva upp.

Gladare idag, ja. Tack Herre. Jag ska inte misströsta.