När jag var sådär halvliten, säg trettonårsåldern, och funderade över frågan vad jag skulle bli när jag blev stor så tänkte jag "jobba med människor". Mest var jag inne på att bli lärare.
Sen kom puberteten, sen kom döden, sen kom självtvivel och en uppfattning om mig själv som socialt inkompetent. Och jag tänkte mest "om jag går natur och skaffar mig fantastiska betyg så har jag alla vägar öppna".
När jag väl sökte läkarprogrammet var det mer för att få en lång utbildning som håller en borta från det riktiga livet, en examen man får jobb på och en lön man kan jobba halvtid på än något annat.
Men idag på undervisningsronden slog det mig, när vi stod i slussen på väg ut från den andra oerhört rara patienten och medan den väldigt trevliga överläkaren sa några avslutande ord om fallet, att jag hur det nu blev utbildar mig till att jobba med människor, och att det är en så fantastisk omedelbar belöning när man får möta så fina exemplar.
Sen kan jag börja fundera på om det är egoistiskt av mig, att det skulle kunna varit någon socialt skickligare (och bättre på antibiotika) på min utbildningsplats och att det skulle kunnat gagna framtida patienter, men nej. Inte nu.
Trettonårskarin, poäng till dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar