Jag oscillerar vilt. Allt känns och allt känns mycket. Jag känner mig ensam, drar mig undan, känner mig ensammare, men jag blir också så glad så glad för att blunda mot solen halva lunchrasten.
Jag bänder och gnisslar i mig, går med stora känslor som jag inte kan sätta fingret på, hamnar i svarta tankar, hamnar också i skutt på skogsstigen.
Tänker bakåt och inser att så här är mina vårar, så här på gränsen mellan eufori och kollaps, så här blir det. Allt är så vackert, allt är i sig en väntande explosion, och det finns så mycket lycka och då är det lätt att tappa greppet när man inte kan leva upp till den.
Och så det stadiga faktum att sommaren innebär förändring och jag gillar inte förändring så jävla mycket, så tråkig är jag. Sommaren innebär att flytta sig ur sina sammanhang och jag är inte sämre än att jag kan bygga nya men det tar mig tid och kraft, och nu är det så vackert här i mitt liv och jag vill stanna tiden.
Om våren är det obönhörligen tydligare än någonsin att det inte går.
Så det blir så här. Huden räcker inte riktigt hela vägen runt kroppen. Allt gör ont och allt gör vackert. Jag läser poesi och blir berörd av den. Jag känner och jag försöker tänka att det är värt det, stora känslorna som kompenserar de stora fallen, gör dem värda sig.
This too shall pass, det är ett eldssvid i hjärtat med lite lugn också. Den här våren som alla vårar.
Och så hjärtskärande vackert, också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar