Rådjur visar sig bland snåren.

Våren, och det luktar gott om regnet och det är vidgat i bröstet, och jag går med gamla diktrader i huvudet och vad det betyder, när det börjar krafsa lyrik i kroppen igen och jag inser att det fortfarande betyder i mig, att det inte bara är pretentioner och spel.

Jag går med Hjalmar Gullbergs "Det stod i brevet" i huvudet, det är så mycket rytm och det är så tydliga bilder.

Det stod i brevet från det vita huset
om skogen ingenting och fågelsträcken
och ingenting om dagrarna och ljuset
och sjön med svanen som heraldiskt tecken.
Som dolde brevet från det vita huset,

att allt var inte som det borde vara.
Vår rapportör är ingen dam som snålar
på ord när hon ska skildra och förklara,
men den detalj som tydligast hon målar
är negativ, det uteblivna, bara

att inga rådjur visar sig bland snåren...
Här i mitt sjukrum är det annorlunda.
Du kommer och med dig i korridoren
vår skog och jag behöver endast blunda
för att se rådjur visa sig bland snåren.

Var du är hos mig är det vita huset
som var ditt hem och blev i solnedgången,
innan jag låg med ansiktet i gruset,
mitt hem och några somrars hem för sången
till dig och skogen och det vita huset.

Man kan lätt glömma allt som pågår inom. Jag sätter mig och söker upp vad Gullbergs "förlamningssjukdom" egentligen var, den som fick honom att välja att "frivilligt avsluta sitt liv", och jag läser myastenia gravis och jag minns kolinesterashämmare och thymektomi och det finns behandlingar nu, om än inte bot.

Det är så lätt så lätt att fundera på antikropparna och verkningsmekanismerna, och glömma att det som är intressant med Gullberg är det han kände, det han skrev.

Att minnas att människor inte är sina sjukdomar, att de har sina sjukdomar, och att de är sina känslor och sina personligheter som bänds och vrängs av sina sjukdomar.

Kärleken till hon som kommer med rådjuren, till hon som bär med sig det vita huset, till hon som kommer med allt som gått förlorat.


(Jag hade rakare tankar kring detta innan jag började skriva men strunt samma, det är en fin dikt, läs den, strunta i mitt kringprat.)