Idag på hemvägen cyklar jag inte förbi botaniska trädgården, utan stannar, låser cykeln och går in. Det finns en port genom en av häckarna som känns som porten till den hemliga trädgården, och det finns ett vattenfall som porlar, och det blommar tulpaner och pärlhyacinter. Jag går och rör vid alla blommorna, stryker fingrarna genom, känner blanka kronblad mellan tumme och pekfinger. Och backsipporna, alla de tjogtals backsippesorter som finns i botaniska, hur vansinnesmjuka de är mot fingerblommorna, hur täckta av fjunigt lent.
En sådan stund och en sådan känsla och jag försöker skriva om den och spara den för hur ska man annars leva med att man förr eller senare måste låsa upp cykeln, åka hem till sin innergård fylld av häggblom, fortsätta med livet?
Och det är som är mjukt gör ont, och det är alldeles för snart dags för smålandssommar och det blir säkert bra, men jag kommer på mig själv med att vilja stanna tiden. Och allt som måste ordnas, boka resa fixa blomvakt adressändra kanske skaffa sig ett mobilt bredband för tre månader, allt detta, och jag skjuter på det och stryker min handflata över backsipporna.
Så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar