Det snöar i maj, det är kallt om de bara fötterna.
En känsla: att inget kommer att förändras oavsett hur jag förändrar mina omständigheter. En tung känsla, ett mol i bröstet.
Sätter denna känsla mot all min nostalgiska längtan, inser att det bara är det tomma, ensamma, sorgliga som jag tror är beständigt.
Detta att i fallandet så finns inga andra sanningar. Självklarheten i det vassa, skärande. Jag lutar pannan mot knäna, kroppen kryper i sig.
Skulle jag inte kunna få tro att oavsett vad världen gör med mig, oavsett i vilka situationer jag hamnar, så kommer jag att vara samma människa, men på det bra sättet? Att jag fortfarande kommer att ha humor, tröst i naturen, glädje i musiken, ett hjärta som kan mjukna så för människor?
Att jag bara tror att jag fortfarande kommer vara ensam, sorgsen, bitter, hungrig.
Det här går över, jag säger det till mig själv tills jag känner det, det här går över, kommer sol och hägg och skratt med människor.
Men det kräver sådan övertalning, och sorgens tyngdpunkt är så svårruckbar.
Om jag alltid kommer att ha svarta hål att falla i kommer jag också alltid att ha ruset när jag tar mig upp ur dessa, svirrar mot blåhimlen. Att jag inte kan få känna så?
3 kommentarer:
kära! ja det går över. men likväl. och jag känner igen mig jättemycket. just känslan av att inget förändras egentligen. kram.
Tillåt dig känna allt. Stressa inte bort det som senare kommer vara en kontrast till en vackrare dag. Allt blir i slutändan erfarenheter att ta med sig. Om man tillåter det.
Jag håller med om att man begränsar sitt liv om man inte tillåter sig att känna även det svarta, fast att man har en medvetenhet om att saker inte varar för evigt är inte samma sak som att inte känna dem, tänker jag.
Skicka en kommentar