мать

Vi pratade om någon som skulle iväg till Afrika och göra exjobb i flera månader och som var rädd för att hunden skulle dö under den tiden. Jag blev sådär som jag blir och frågade om det inte finns värre saker, och så diskuterade vi i fall farmor skulle dö under tiden, och min empati förbättrades i alla fall en smula.

Och sedan pratade de om hur det skulle vara om en förälder dog:
"Det är ju helt otänkbart omöjligt, hur skulle det gå om de inte tog hand om en?"

Och vad svarar man på det, säger man att vet ni, nu i syrenernas tid blir det elva år sen, nu på lördag faktiskt, metastaser ikterus morfin kirurgavdelningen jag förmodligen ska jobba på i sommar?

Man säger ingenting. Jag tänker att jag är färdig med detta, att allt är lugnt och stilla, att det är något som hänt mig, att det inte gör ont längre, men nä, det finns fortfarande något som. Bara ibland, förbiilande, något som.


Jag vill ha barn, och jag vill inte dö från dem, jag vill ta hand om dem när de är tjugofem år och längre ändå, och det innebär att jag skruvar fram min biologiska klocka ännu ett snäpp (som om det inte räckte ändå?) och jag låtsas att det bara är tankar och inte känslor men
så är det inte.


Mamma, elva år sedan nu, jag är vaken sent om nätterna och lyssnar på serenad, jag har myggbett över halva kroppen men de är mindre än de var när jag var liten, jag är alldeles strax klar med den där långa utbildningen och i sommar kommer jag hemåt, vi skulle varit så nära varandra om du hade levat. Jag har det bra, jag tar hand om mig själv, jag klarar mina tentor och äter ordentligt, jag läser böcker och jag bakar mina kanelbullar på samma sätt som du gjorde. Ikväll klär jag mig i balklänning igen, det har du aldrig sett men jag tror att du skulle tycka att det var roligt och att jag var fin. Jag saknar dig men jag klarar mig, gör jag.