Någon borde också ligga i soffan och vara lugn med att hon inte har något storslagnare för sig en lördagskväll som denna. Samtidigt kan denna någon äta nybakade chokladkakor (ännu varma) och läsa ut Margaret Atwood.
Det är lustigt, det är det, att jag kan bli så oroad och angstig över tanken på en ensam helgkväll, framförallt när mitt grundhumör är en smula skört, som det är nu. Jag tänker att jag kommer falla i bitar och gå sönder om jag är ensam, jag oroar mig och vänder och vrider i mig, men sedan, när jag väl går ut mot Håga i solnedgångsljus, springer jag mitt snabbaste fram till den röda bron bara för glädjen i det. Och det är lugnt och mjukt att baka kakor, läsa böcker, göra en lång spellista i iTunes.
Jag trivs ju bra med mig själv. Likväl känns det omöjligt och svidande vid tanken, när det nu är så här i mig.
Ute i Håga mötte jag två igelkottar. Den första var oräddast, den strosade runt i diket och gick sedan sakta över vägen med sina små tassar och med maghåret som nästan snuddade asfalten. De är så söta, igelkottar, och de rör sig så nära marken och de där små benen de har.
Och så Wikdag idag, regnsjuka moln som lättade, varmsol och blomstermattor under träden. Gullvivor, violer, ännu vitsipporna. Körsbärsblommen, bokarna som spruckit ut i det ljusgrönaste (mamma, du skulle sett dem). Körkonsert i slottssalen och så vackert att jag inte kunde le stort nog, skrivaruppläsning och gamla Wikare och jag saknar inte folkhögskolan längre, inte alls. Det var en bra tid men jag vill inte göra om det längre, det är ännu ett steg från, och jag berättar att jag tar min läkarexamen till jul och det känns bra att säga det.
Wikbilder kommer nog, nu borde någon ta sin trasslade nattsömn och sin ovana att alltid vakna någon timme innan väckarklockan och gå och lägga sig i en sansad tid. En mjuklördag som denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar