Ämlig i vårens tid

Småsjuk, mycket trött. Postat projektarbetet för gott och utbytt vänligheter med min handledare. Är egentligen ledig till tredjedag påsk men jag hade tänkt göra en massa trevliga saker som inte inkluderar en jäklarns förkylning.

Vi har haft körhelg, det var roligt, det är dock också lite skönt att den är över. Jag har haft spindeltrådar överallt och givetvis glömt saker också, men så får det vara, allt blir inte perfekt men det var verkligen bra nog. Och roligt, icke att förglömma! Och det var full nostalgi med sovsäck och lägerkänsla.

Idag ska jag ta mig utanför dörren, och rensa rummet en smula, och se om mina knapphålskills finns kvar. Jorå. Alldeles strax ska jag gå från datorn också. Och sen kanske jag ska toppa med ett bra blogginlägg mot slutet av dan, vad vet man.

Livstecken kombinerat med gnäll, var detta. Tjing!

Wochenende

Jag skriver mest för att komma ihåg trevliga saker, nu för tiden. Det är klokt så till vida att man ska passa sig för vad man lägger på internet. Dessutom är det ju sant, det också. En annan vinkling än tonårsnätdagbokens emolitanior. Å andra sidan är mitt liv sådant att det inbjuder mer till den här vinkeln än ångesttexter.
(Jag är mycket tacksam för det.)

Helgen var så fin, jag vill skriva om det. Helgen var en fredagseftermiddag med fem sorters kakor hos rar kursare, och en fredagskvällsbio med Johan. Vi såg "I taket lyser stjärnorna", och det är ju svårt att inte jämföra med boken. Som oftast var den jämförelsen till bokens fördel, men bara en lagom aning, faktiskt. Det var en alldeles utmärkt filmatisering. I biosalongen befann sig förutom Johan och jag den korrekta målgruppen, det vill säga femtonåringar. De var en liten bonus mestadels, och skrattade sig nästan av stolarna åt när någon sade "kuk" på vita duken. Ibland var de dock lite för upptagna av alltings pinsamhet för att märka att det hade blivit en ny scen, och en allvarligare sådan.
Jag grät förstås med jämna tjugominutersintervaller genom hela filmen, och satt kvar genom hela eftertexterna för att torka till i ansiktet, men det ingår ju lite i filmen. Det var på ett bra sätt.

Lördagen var heldags körrep inför nationskörsfestivalen och det var så roligt! Om det är en fnuttondel så roligt att lyssna på som att sjunga så kommer det bli en riktigt bra konsert.
Toppa sång 10-16 med en sjungning på kroppkakegasken, en körsittning med vilt skrål och ett dansgolv som är indielamt och kräver några "woho!", och testa hur det känns i stämbanden. (Jag hatar indie-djs som tycker att "Love will tear us apart" är en bra dansgolvsdänga. Vad är problemet, era töntar, det finns massor av musik som är svår och dansant, har ni inte orkat surfa fram den? Håll käften och spela lite northern soul då, för guds skull. På dansgolv ska man Dansa, inte beundra djns goda smak. Skaka fram lite servicementalitet eller runka med skivsamlingen hemma. Tack.)
(När jag ändå är kverulant: My darling you lät som det tredje bästa bandet på fritidsgårdens spelning. Lär er spela gitarr och skriva låtar, gör om gör rätt, och kom tillbaka sen... kanske.)
Å andra sidan, har man bra sällskap, typ en bra kör och en klase heliumballonger, så står man över mycket dansgolvselände. Då kan man ha en fantastiskt rolig kväll ändå. Så där så att man fortfarande ler en smula två dagar senare, och sakta sakta lirkar sig ur sin relativa röstvila (det är alltid bra att ha en logopedstudent eller tre i sin kör, så att ni vet!) Åh, en bra utekväll är ju fantastiskt, och man vet att man kommer vara dödens lilla lammunge dagen efter när man linkar hem på högklackströtta fötter klockan tre på natten men det är så värt, och just så var det. Så värt sig.

Söndag var följaktligen en rätt trött historia, men på kvällen sparkade jag iväg mig själv på Kinorurik och volontärade mig lite grann och såg två filmer som jag är glad att jag inte betalade för. En b-film är en b-film, även på ryska, och den där filmen där alla visade sig vara släkt på slutet hade snygga färger men det var dess främsta egenskap. Men det är roligt med det ryska språket, jag ångrar att jag inte hållit bättre liv i min lilla ryska. Och jag suktar fånigt efter miljöerna som glider förbi.

Ja, idag har jag läst en dålig ungdomsbok och bokbloggat om den. Någon gång ska jag läsa bättre litteratur. Någon gång snart...

Warm sun pours over me.

Bra helg. Bra flyt. Bra liv.

Fredagen med teater, "Blåmärken" på Uppsala stadsteater, och den hade poänger men var kanske lite väl karamellfärgad, men var i alla fall ett äntligt avbrott på det dåliga teaterflytet. En trea på en femgradig skala, kanske?

Lördagen i soffan under samma filt, en kopp kaffe till dig och en kopp te till mig, vi läste varsin ungdomsroman och solen var klar mot snön utanför. En sådan stund, just som den skulle vara.

På kvällen körsittning och en stunds dans till åttiotalshits. Vår nation glömmer bort oss på alla möjliga vis, och det är rätt tröttsamt att de inte kan uppskatta att vi lägger ner kraft och energi på ideell verksamhet, som är en extra medlemsaktivitet _och_ gratis sittningsunderhållning. Nåja. Det är ju värt sig ändå, för att det är roligt, för att mina korister är så söta, för att dirigenten är så bra och glad och för att jag gör en skillnad (vi ska till exempel ha en körhelg i vår, och det har vi inte haft på de fem år jag har varit med i den här kören, och det är förstås inte enbart min förtjänst men lite ära tänker jag ta åt mig).
Kvällen var fin, det var den, den var kanon på kanon och Beatles och glass och en fin version av Come Again och till och med lite serenad, och så träffade jag fina Christian på släppet och så var det de roligaste discolamporna någonsin och mer sånt, tack.

Söndagen var lilla sockerdöden med födelsedagsfika och pysselfika och det här med människor, det är ju det bästa, egentligen. Å andra sidan, att ge mig själv nog mycket ensamtid för att verkligen uppskatta människorna när jag träffar dem, det måste jag erkänna om mig själv.


Om ögon säger jag ett stilla mnjä, än så länge. Men man vet alltid, det kanske blir toppen. Även om vi är tjugo personer på typ sex skåp i omklädningsrummet....

Den stora fördelen är att jag idag slet ut mig med en heldag, halv nio till tre, och att jag hädanefter endast kommer ha halvdagar. Lyxen. Alltså unnade jag mig att ägna kvällen åt att läsa i stället för att baka bröd och tvätta, för det hinner jag ju med lite När Som Helst. Visserligen kommer det att tippa över i "jag har så gott om tid så jag hinner Allt..." och så planerar jag in alldeles för mycket och så skiter det sig ändå, men vad fanken. Just nu: oceaner av tid.

Ironiskt nog läser jag "Maken - en förhållanderoman" av GunBritt Sundström där huvudpersonen inte kan slita sig från det fria studentlivet, utan får krupp av att sitta på ett kontor åtta till fem och beslutar sig för att doktorera för att undkomma arbetslivet.

Det är en intressant bok, men nu har jag kommit halvvägs och överväger om den verkligen borde vara 550 sidor lång. Och dessutom identifierade jag mig med Gustav, huvudpersonens partner, i början, trots att boken är skriven i jagform och på sitt sätt handlar om kvinnans behov av frihet.

Det är ju så lockande enkelt att tänka att om jag inte problematiserar så är det inget problem. Om jag köper den här normen. Om jag går med på Parförhållandet, Arbetslivet, Barnalstrandet, Könsrollerna, om jag inte ifrågasätter, om jag gillar läget. Folk gör ju så, tänker inte ens på det, och lever ändå lyckliga liv.

Men bara för att man inte tänker på problemen så betyder det ju inte att de inte finns. Och då kan man inte förändra. Och det är väl bättre att veta vad som frustrerar en än att bara känna den vaga frustrationen?

Jag ska inte nog misslyckas med att läsa ut den här boken nu, bara för att jag bloggat om den, sånt har hänt. Även om de börjar kännas som lika goda kålsupare nu, hon och han, och det är mer än hälften kvar. Man måste ju se hur det går. (Mitt stalltips är åt helvete.)

Men fråga mig om två veckor om jag läst ut den, så att jag måste skämmas annars!

Vad jag vill.

Idag pratade jag med några kurskamrater om det förbjudna.
Att jobba halvtid (för man får en lön som räcker till det). Att kanske ha ett annat yrke parallellt. Att inte göra AT så snabbt som möjligt efter examen.

Att ha läkeriet som ett jobb, lite i förbifarten, och inte som sin identitet.

Det är inte bara jag som tänker så. Frihetskänslan!

Jag funderar på att det verkar så roligt med kir och anestesi, och att det är specialiteter där det nog är ännu svårare att inte vilja satsa Helhjärtad och Heltidat.

ÖronNäsaHals är faktiskt fortsatt roligt, och klättrar på kanskelistan. Och alla läkare är snälla och undervisningsvänliga och hälsar glatt och vi har inte ens närvarolista på jourerna "för vi litar på att ni är vuxna människor".

Kanske är det det faktum att det här är tredje veckan på en lugn, bra och vänlig kurs som gör det. Att jag börjar tänka på vad jag vill göra sedan. Att jag börjar tänka på att jag får göra vad jag vill sedan.
Jag har utrymme för nya tankar i hjärnan, och det är inget revolutionerande för någon annan än mig, men det känns rymligt, vidgat.
Jag funderar på hur man bör leva, hur jag vill leva, hur jag ska bli lycklig. Det känns, å det låter så fånigt att skriva det men känslan är inte fånig, som om allt är fyllt av möjligheter. Som att det ska bli roligt. Som att jag kan ändra på saker, framförallt i mitt eget liv, men också ur ett större perspektiv, vara med och sätta normer. Att ickekonsumera, att arbeta deltid, att ägna tid åt barn eller äppelträd eller manuskript.


Ausserdem:
Idag var tenorstämman 8 man stark på kören och Elias har lovat att vi ska sjunga helt nya låtar så snart vi haft reccegasken, varje dag är ljusare än den förra, och jag har anmält mig till en yogakurs som går på tisdagskvällar.

Tvåtusenåtta

Jag bestämmer mig för att det fortfarande går bra med en årssammanfattning. Det är trots allt bara den tredje.

2008, alltså. På det hela var det ett bra år. Det hade förstås en del gratis av att komma efter den allmänna kukhösten 2007, men det var rätt fint i sig självt också.

Det började med Vietnam, och förutom att min miljöångest knyter sig över den där långa flygresan och att en annan del i magen snor sig av den skenande orättvisan i kostnaden för den där långa flygresan kontra fattigdomen... förutom det så. Det var intressant och bra och allt sånt, och det var trekvartsbyxor i januari och det var att prata mer med folk som gått i min kurs i tre år men som jag pratat för lite med.
(Jag kan inte skriva om Vietnam på ett vettigt sätt, märker jag. Det är för diffust, med skuldkänslorna där ovan och viljan att Minnas för att det ska vara värt det på något sätt. Äsch.)

Sedan var det kirurgterminen, och den var ömsom på alla sätt men när det var roligt var det mycket roligt. När det var Mora, assistera på op, skelettröntgen med tydliga frakturer, få sy, få intubera, kejsarsnittet jag fick vara med på med söta narkosjouren och vissa stunder på urologen.
När det var hierarki och armbågar och handledare som tappade bort en och handledare som behandlade en som skit så var det å andra sidan inte så festligt. Fy fan för er, ni som glömt hur det var att vara i underläge. Till nästa gång, försök tänka på att kandidaten kommer vara den överläkare som ska ta hand om er med era ålderskrämpor, och kom också gärna ihåg att även kirurger får internmedicinska och psykiatriska sjukdomar...

Utanför utbildningen, som åt mitt liv lite för mycket ibland, var det en bra körvår där jag var delaktig i att vi fick till både körkväll och en liten vårkonsert. Efter att ha börjat styra så där diskret från baksätet fick jag så jag teg med titlarna ordförande OCH körförman på ett vårmöte som jag illustrativt nog inte var närvarande på (mmm, utlokalisering, alltid roligt).
Skrev gjorde jag inte så mycket men effektivt, och vann Merete Mazzarellas gillande och en massa slantar, och det var hemskt roligt och en fin egoklapp. "Det är en lågmäld, osentimental berättelse som lyckas göra ett skenbart vardagligt språk litterärt verkningsfullt." är ett omdöme jag kan leva utmärkt med.

Jag förstörde allt eventuellt miljösamvete jag kunde haft kvar med att åka till Oxford och hälsa på Lisa på påsklovet, men det var alldeles ljuvligt med Oxford, soliga och pratiga långpromenader bland påskliljor och vackra, traditionspirrande colleges.

Sommaren var i Uppsala och i egna lägenheten, och det var skönt ibland och lite rastlöst ibland. Jag jobbade på akutmottagningen och det var roligt allra största delen av tiden, och lärorikt dessutom. När jag byter roll till sommaren ska jag komma ihåg att en bra läkare gärna är snabb (vilket jag kan fetglömma) men framförallt undviker att försvinna spårlöst utan att berätta det för sköterskor och uskor (kan jag klara av!).
Jag var ledig i tre veckor och var i Åshuvud med mina syskon i en av dem. Det var varmt och vi målade fönster, och badade en del också.
Min snygga karl Johan och jag åkte tåg till Berlin och var där i några dagar, och Treptower park och Neue Gemäldegallerie var toppen, liksom snabbmatshalloumin, och jag köpte två snygga klänningar och en massa tygkassar, men Paris var allt strået vassare.

På hösten var jag student i stället för kandidat, och fick sitta i föreläsningssalar och ha mig, och det var inte riktigt så roligt som jag tänkt mig. Vilket inte psykiatrin var heller, men det var rätt intressant för all del, och det var på alla sätt en njutning att säga "psykiatri verkar spännande" när jag var på kirurgen, och "kirurgen var rätt kul ibland" när jag var på psykiatrin.

I början av hösten Fattade Jag Beslut och köpte dator. Det var inte alls samma passion som med iBooken, och det är det fortfarande inte. Den stjäl mitt liv en smula, men den underlättar saker rätt mycket, också.

Jag fyllde 25, med andra ord halvvägs till 50, men jag hade en mycket fin födelsedag med dito födelsedagskalas och det var toppen. Jag läste en kvällskurs om Medborgerligt deltagande och det var rätt mysigt och inspirerande (men vad fan, världen måste räddas?). Kören hade en bra höst och vi hade ny glad dirigent och sjöng Come thou fount of every blessing (jag tjatar, men ah, det var fint!).

Under hösten var jag på bokmässan för första gången på flera år, och återgäldade Lisabesöket i maj 2007, bättre sent än aldrig.
Jag och Anna åkte tåg till Gällivare och även till Kiruna, och det var stört vackert men jag blev rätt botad från tanken på att göra AT i Norrbotten. Dock: Tornedalen igen! Och kanske Lappland på sommaren också?
Och så var jag i Växjö då, nu senast, och i Värnamo och Smålandsstenar och Huskvarna.

November var utan roman men jag körde snäll skrivkvot genom hela hösten i stället, och det funkade riktigt bra. Jag ska försöka ta upp det igen så snart jag skrivit tentan. Det ska till lite tvång och disciplin om det ska bli några barn gjorda.

Under året läste jag kanske 80 böcker. Bokdagboken är kvar i Uppsala och jag törs inte säga vilka jag tyckte bäst om utan att ha den i min hand, men det var ett ganska bra läsår, tror jag allt, med en del veckovisa svackor av ickeläsande men å andra sidan en hel del skönt ungdomsbokstjack och dessutom några riktigt litterära böcker.
Min vän Uppsala Stadsteater besökte jag för Bitterfittan (boken var bättre), En vintersaga (Shakespeare för bövelen!), Zorro (nä) och Gösta Berlings saga (mnjä). Jag var i Stockholm för Den allvarsamma leken (som jag hade velat ha allvarsammare) och Glada änkan (som kanske kunde varit lite gladare och mindre queerteoretisk?).
Jag hade en festivalfri sommar men såg i alla fall Markus Krunegård och Peter Broderick spela. (Var jag verkligen inte på fler spelningar?)

2008 är också året då jag blev moster för fjärde gången och Johan blev morbror för första gången.

Jag skulle förstås haft bilder till det här inlägget, men det här skrivs på pappas dator och det skulle bli ett rätt slumpmässigt urval. Dessutom är det nog redan tillräckligt långt och spretigt. Jag kanske skulle gjort en sån där lista istället...


2009 tänker jag skriva mer (ordkvot hela året!), dansa mer (eller i alla fall så mycket som under våren), ge fan i att flyga, överleva första läkarvicket, hänga mer med min syster och hennes familj och ha det bra på alla sätt jag kan komma på. Jag har en del ännu konkretare mål men de är hemliga tills vidare. Alla vet vad som händer om man säger det man önskar sig.

Nu (eller imorgon) är det packning som gäller, och sen är det Växjö i veckan och sen, då vet ni, då kommer det kanske en fjortonpoängstenta men innan dess kommer jag hem till egna lägenheten. Jag längtar lite.

Nåjrolågen, fortsättningen.

Andra Växjöveckan. Luciahelgen var full av kör och lite panisk lägenhetsrensning. Sjungbiten var fin. Åh, Come thou fount of every blessing, den lät mycket fint, även om publiken undrade var vi gjort av De Riktiga Julsångerna där en stund.



På fredag är det neurodugga som enligt ryktet handlar om neuroanatomi som inte står att finna på de hundra sidor kurslitteratur som duggan enligt kursledningen ska baseras på. Det är lite spännande. Godtrogen som man är läser man förstås kursboken ändå.

Det stör mig järnet att neurologi framställs som så Komplicerat. Det är det ju inte. Det är precis som all annan medicin: det är inte svårt, det är bara stora faktamängder. Vilket förstås blir svårhanterligt att ha i sin späda skalle (som är fylld med märkliga nucleusar och banor och hejvaddetgår), och därmed gör att man inte på ett enkelt sätt kan dra de logiska slutsatser som specialiteten verkar bestå av.
Mitt gymnasiejag kunde gått igång på det här. "Å wow, jag håller inte bara på med statusbomben medicin, dessutom ska jag ägna mig åt Det Allra Svåraste inom medicinen! Jag är så himla klyftig!". Jag tror inte att det säger något bra om min ambitionsnivå att jag i stället kommer på mig själv med att tänka "Mm, ortopedi. Se trasiga saker, skruva ihop dem. Fina grejer."
All heder åt mina neurologförebilder här, som skämtar om att neurologin gillar att göra svårare än det är. Mindre heder åt vissa Uppsalaföreläsare. Och om neurologin som ämne, egentligen, tycker jag nog rätt bra. I alla fall tills tentan kommer.


Jag går på emotionellt högvarv utan att ha så mycket material till känslorna. Det är ett ganska spännande tillstånd. Det uppstår fyrverkerier och stenhårda knutar inom, och sedan försvinner det, och sedan åter. Allt utan egentliga skäl.
Och jag, min känslojunkie, gillar det på något sätt. Att stryka runt vid kyrkogården här i Växjö och känna det som att man vill brista, oklart om det är i bitar eller i jubel. Man är så levande, i den stunden.

Sen gick jag in till stan och utförde de flesta julklappsinköpen, och då blev stämningsläget ganska stabilt småirriterat och svettigt. Alltså julhandel. Fy fan. Vilket jag ska påminna mig om den dagen då min ekonomi inte räcker för att begränsa mig till betydligt mindre konsumtion än medelsvenssons 6600 kr. Julhandel. Fy fan.



Ja, nä, om man skulle toppa kvällen med lite neurofysiologi, kanske?

Call for songs of loudest praise

Psykiatri har dalat järnet på "möjliga specialiteter"-listan. Jag har insett att jag:
1. gillar tempo
2. mest gillar de fjolliga psykiatriska diagnoserna som man har på distrikt
3. inte fan kan bli en sån där doktor som gillar att namndroppa Skylla och Charybdis helt i onödan, för att visa att man inte bara är naturvetare utan humanistiskt bildad också.

Dessutom var bjudmiddagen i dag högst tveksamt god.
(Nä, det påverkar inte psykiatrins dalande på listan, egentligen. Men jag var tvungen att lägga till det, inte sant?)

Nästa vecka är det Gällivare, och jag hoppas att det är lite mer kareta där. Annars dör jag kruppdöden.
Tempot på min Uppsalaavdelning: ronden börjar tio till tjugo minuter efter utsatt tid och tar en och en halv timme. Överläkaren har tid att svara på alla frågor med en mindre föreläsning på en dryg kvart. (Och jo, jag gillar verkligen att han har tid att svara på alla frågor, men en kort fråga klarar sig ofta bra med ett kort svar...) Om man på måndagsronden bestämmer att någon ska ringa och konsultera narkosen, så görs detta på tisdagen, så att man ska ha något att göra på tisdagen också. Underläkarna spelar pingis med patienterna framåt eftermiddagen.
Jag får rastlöshetskrypningar. Alla är trevliga, det får man ge avdelningen, men alla var trevliga på urologen också och där var det ju i alla fall lite schwung, så det går att kombinera.

Igår kom jag hem tidigt (för fanken för att sitta bakom nerdragna persienner och rulla tummarna när höstsolen blänker utanför!) och gick en promenad under blåhimlen, och det var en alldeles lysande stund när jag lyssnade på Final Fanatsys ep Spectrum (sjukt bra!) och hade krumsprång och lek i kroppen. Jag var ensam på vägen ut mot Kvarnbo, så jag tillät mig; hoppade högt efter löven och skuttade på stenarna. Kroppsglädjen, den lekande, den finns kvar, inuti.

Kören sjunger Come Thou Fount Of Every Blessing nu, och det är superroligt!
Jag lyckades lobba för den som en jullåt, eftersom den finns med på Sufjans julskiva (och låter så här) så nu ska vi sjunga den på lussegasken, är tanken. Egentligen är det visst en thanksgiving-sång men äsch, vi firar ju inte thanksgiving i det här landet, och den är så fin! Även om det är en klassisk altstämma där man får ligga och gnida på ett d, men det gör inget i sammanhanget. Dessutom ska vi göra en tonartshöjning, och inte ett öga kommer att vara torrt.
(Jag önskar att jag kunde arrangera för kör, för i så fall hade jag lobbat järnet för att vi skulle sjunga Chicago också. Och kanske Final Fantasys Blue Imelda också...)

I felt unfettered and alive

Jag har laddat ner Joni Mitchell igen. Det är ett särskilt tillstånd av glädje, vemod och längtan i det, den musiken. Jag tänker på Wiks musiklinje i våras, i slottet, och All I really really want our love to do.

I helgen har jag växlat mellan massor av människor och full kareta och dessemellan ingenting. Det förstnämnda var kördagen igår, och det var roligt. Ett tjugotal korister dök upp, vi lekte fåniga lekar och skrattade och så sjöng vi i stämmor och hade oss.
Det är så lustigt med generationstiden i sådana här studentsammanhang. Vi hade kördag för ungefär ett år sedan också, och det var ungefär lika många människor, men det var bara jag och Anna som var samma sen förra året. Om man sen lägger till två personer som varit med båda åren men råkat missa den ena kördagen, så är det nog sanningen. Det är lite lustigt, jag har inte räknat på det innan. Och så är det roligt att inse att de som jag betraktar som gamla goda körrävar i själva verket har varit med sen i våras...
Det fina i sammanhanget är att det kommer nya människor, nya trevliga människor, tyska utbytesstudenter och stjärnögda basister och flickor som sjunger duetter ur Kristina från Duvemåla när det mörknar. Och det kan få vara bra så. Man förlorar någon, man vinner någon, så enkelt kan det få vara.

Vi var kvar runt det ostämda pianot till halv två på natten och sjöng Abba och Beatles och schlagers och till och med "Våffeljärnet" med bob hund, och det var ljuvliga tider.

I morgon har jag min första klinikdag sedan kirurgen, och jag är inte så pepp. Jag skulle gärna slöa lite mer i föreläsningssalar, jag har liksom kommit in i vanan. Och så är jag lite nervös inför att knalla runt i sina alldeles civila kläder på en psykavdelning, och inte ha en läkarrock att gömma sig i. Den där lilla mödosamt hopsamlade läkarrollen som jag tappat sedan våren i alla fall, inte ens stetoskopet och vitklädernas skydd har den.

Psykiatrin durrar lite i mig, det är ett bistert faktum. Jag har nu en fantastisk kropp som beter sig väl på alla möjliga fronter. Min samlade sjukhistoria är liksom lite benbrott, lite svamp, några omgångar halsfluss som barn och en mensvärk som knäar mig ett par dagar om året. Ja, och så är jag töntigt närsynt också, men det är liksom det. Jag har aldrig känt mig särskilt hypokondrisk på våra somatiska kurser.
Nu, däremot, sitter jag och överväger om jag de facto var deprimerad där på gymnasiet och om det är i så fall betyder att jag har dåliga serotoningener och vad det kommer att innebära för min återfallsrisk. Och så har jag lärt mig att kvinnor vanligen insjuknar i schizofreni mellan 25-30 år, siffran på 18-25 som jag hade hört innan var för män och jag är alltså på väg in i riskperioden i stället för ur den, och hos de som blir schizofrena ser man ofta att de var lite ensamma och avvikande som barn och vad vet man.

Jag säger att det är intressant och det är det nog, men det är ju något så vansinnigt skönt i att bara se frakturlinjer och beordra om gips, och det där "och så tycker jag att psyk verkar intressant också" känns mer som något för mig att äta upp. Det verkar skönare att vara doktor för det fysiska; mycket mindre komplext. Och inte så helvetiskt skrämmande som schizofreni, det är allt mer outhärdligt sorgligt ju mer jag tänker på det, att ens tanke och jag sviker en på det sättet.

När jag ändå peppar min kropp, för att återgå till trevligare ämne, så kan jag ju lika gärna fullborda min sinnliga ytlighet med detta: Idag bläddrade jag i bilderna på datorn och hittade en bild av mig i en vinkel som jag sällan ser mig i, och det slog mig pangbom att det inte bara är det att jag inte är tjock, det är det att jag är smal också. Och det här är en superfånig grej men jag reagerade verkligen jättemycket på det, med ett "nej men titta, vad smal jag är!".
Jag har slutat med kroppsnojorna jag gick runt med i tonåren, och jag tänker inte så mycket på min kropp nuförtiden. Ibland blir jag glad av den, som när jag vaknar på morgonen och sträcker på mig, och ibland är den lite tröttsam, som den där mensvärken till exempel. Och jag är ju fåfäng och gör grimaser framför spegeln och väljer kläder och piffar frisyr. Och jag vet att jag köper storlek 36 på kläder och att det inte är stort.
Jag vet inte om det är ett dåligt tecken att reagera så där på ett fotografi där man ser exakt hur smal jag är om bröstkorgen. Lite som att kapitulera inför kroppsfixeringen. Men å andra sidan, jag har kvar det hälsosamma fettet runt höfterna och neråt, och det är inte som att jag inte trivs med det.

Nu blir det lite pladdrigt. Det är lite sent. Jag borde sova. Klinikdag imorgon. Det blir säkert bra. Roligt imorgon! Och lite roligare om man är bättre utvilad, förstås.

And I think that dress looks nice on you

På bilden: Natt mot lördag, hemma efter sjung och mat och dans. Klockan är nästan tre på natten, och jag har tillbringat min fredag med föreläsning, bilutflykt, shopping, fika och att glömsk av tiden ramla in lite sent inför sjungningen. Som gick bra och var rolig och det är ju så värt det med kören! Jag ska inte gnöla över att det blir mycket roddande, det är ju roligt, och det är delvis min förtjänst, det är ju bara bättre.
Vi fick morotssoppa och potatiskaka med gratinerad squash och passionsfruktspannacotta och en kopp rooiboste på det, och försökte sjunga fransk kanon och hade det fint. Och så blev det släpp och dans och liveband, och så småningen slutade dj:n spela svårdansade helveten som "Hang the DJ" och "London calling" och gled över på hits av typen "Common people", och det vart slagsmålsdans och fint liv.

Paisleyklänningen har en sjukt snygg ringning i ryggen som är svår att få till när man fotar sig själv, men alltså mönstret. Den är finast i stan.

Idag är det kulturnatt och det ska inte bli så dumt det heller, som man säger.

Och så har jag accepterat att eftersom Detektivbyrån är Yann Tiersen med en touch av Värmland så är det klart att jag gillar't.

Visst är det borgerligt med bal. (Men ljuvligt, likväl.)

Skimmer in i blodomloppet, trots att det började i uppförsbacke, jag fick ingen serenad och den där tröttheten som satt i. Men på något sätt redde det sig, blev roligt, fin mat och konverserande och en riktigt klämmig sjungning och tal och skålande åt rätt håll och riktning och en skojig bordsherre. Jag hade kanske velat dansa något varv styrdans till men i övrigt lämnade släppet, eller för den delen kvällen, inget övrigt att önska.

Sedan hem i natten, och det var grått och en smula regnsjukt men det ljusnade, och som fåglarna sjöng, det var som om de ville linda kvitter runt hela det gryende himlavalvet. Och de lyckades ganska bra, får man nog säga.

Jag har kört balklänningen i tvättmaskinen på snällaste programmet och det klarade den utmärkt (det rätta vore förstås att kemtvätta den, men As If). Nu ska jag tentaläsa kirurgi här, jag sitter på biblioteket och har börjat med att studieflykta.

Helgepos.

Det går verkligen inget vidare med mina Oxfordbilder. Nu sitter jag vid en dator, med gott om tid, kamera, sladd och allt, men inte fanken fungerar det. Argh. Jag vill bildpyssla och skriva kommenterar och allt medan jag ännu minns.

Men jag har saker att berätta, ändå.



Jag har stukat foten. Något tilltufsat ligament där nere bland metatarsalbenen. (Fast spörs vet vilket.) Men det gör i alla fall mindre ont än igår. Ironiskt nog när man går på ortopeden.




Jag har ett sommarjobb, men inte Det Jag Helst Vill Ha. Jag tänker låta mig hoppas på Det Jag Helst Vill Ha i typ en vecka till. Sen ska jag resignera. Jag peppar för sommar i Uppsala, i alla fall. Äta jordgubbar vid ån, cykla till Lyssnaängen, ligga på en gräsmatta i Flogsta och läsa böcker. Det reder sig.



Nu har jag varit två veckor i Falun. Ortopedakuten var, föga otippat, roligare än avdelningen. AT-läkarna är, föga otippat, trevligare än ST-läkarna. (Note to self: bli en trevlig ST-doktor. Hur svårt kan det vara?) Jag har inte gjort särskilt glammiga saker i veckan, direkt. Assisterat lite på några operationer. Allt är verkligen roligare när man får vara sterilklädd och i såret. Det låter lite vrickat när skriver om det, men jo.

Och det bra med veckan är att jag två gånger har fått beröm för mina enstaka suturer, av två ganska osoliga doktorer. Jag börjar få in snitsen, helt enkelt. Det är fint att det märks att jag tycker att sömnad är verkligen grejen hela dagen med kirurgiterminen.
Dessutom: den ena patienten fick jag sy efter att ha frågat "Kan inte jag få göra det där?". Alltså: Jag Tog För Mig. Heja på.

En vecka kvar av ortopeden, sen blir det Uppsala resten av terminen, och på termin nio är man visst bara utlokaliserad i tre veckor. Jag tror ändå att jag kommer att sakna det lite. Söndagsångest, jo, men väl ute är det ganska trivsamt. Betald semester från sitt vardagsliv. Ny plats. Ingen prestationsångest för det där med att ha ett liv utanför studierna.

Men det har jag ju, egentligen. Igår matade jag fyra favoritkursare med kladdkaka ute i Flogsta, och sedan var jag och Johan ute och åt, på Kalmars vegetariska restaurang. (Gott, men nationslångsamt, förstås.)

I övrigt har jag att rapportera att jag har gått och blivit körordförande och körförmaninna, i min frånvaro. Hepp! Men jag var vidtalad. Och eftersom jag på något märkligt sätt har blivit tredje äldst i min kör (hallå, jag är född 83, ettaniaåttatrea?) så var det kanske inte så otippat. Det skadar ju aldrig att ha ett par snajdiga titlar...

En annan bra sak med utlokalisering: småstadssecondhand. Värsta bästa. Från Falun:
1 ärtig sjuttiotalsklänning (som var perfekt till nationskörsfestivalsgasken!)
2 piffiga sjalar
1 hederlig flickbok
1 bok ur Vita Serien
1 mycket söt handväska
1 vitt blixtlås (till tilltänkt sommarklänning)
Alltihop: 95 kronor, och det utmärkta samvetet i att återbruka ting.
(Och tips till någon med lite mindre fötter än jag, 35-36 istället för 36-37: det finns två jätteärtiga pumps på Röda korset i Falun, blå och röda. Men det var för små. Jag lämnade dem med en liten suck.)


Jag läste, för ganska länge sedan, att människor med dåligt självförtroende dras till varandra. Jag antar att det är så. Idag läste jag ett par gamla brev, från gamla vänner, och det var så mycket sprött i dem och jag ville klappa dem mjukt på kinden och säga "men ni är ju fina människor, var inte rädda!" men man kan ju inte gå tillbaka i tiden, och jag har tappat dessa människor nu.
För den delen upplever jag samma sak när jag läser mina egna gamla dagboksanteckningar. Lilla hjärtat. Var inte så rädd. Ingen vill dig så illa.
Jag tycker att det går framåt med mig, glädjen och självförtroendet, men jag vet inte. Det har jag tyckt ganska länge. Det tyckte jag för säg fyra år sedan också. Och nu, den hon var, det lilla hjärtat, jag vill vyssja och trösta henne också. Hon som kände sig starkare och bättre och ömkade sextonåringen.
En känsla av att framåt, men vad som egentligen händer, vilken rörelse jag är i? Här skulle det passa bra med ett par långvariga vänskaper. Men det är ju inget jag saknar annars.

I alla fall, när jag läste det här om att människor med dåligt självförtroende dras till varandra så var poängen att det borde man akta sig för, annars drar man bara ner varandra. Och det är ju logiskt, på sitt sätt.
Men de där med sina glansblanka självförtroenden, de har ju inte de här erfarenheterna, och de förstärker förstås inte ens självförtroendebeteenden men man känner sig så felkonstruerad, så ensam?
Och det att visa svaghet för varandra, är inte det ändå något av det vackraste man kan som människa?

Jag kom att tänka på det här igen i veckan, när vi pratade sommarplaner i Falun och jag sa att jag inte ens orkat söka läkarassistent till sommaren, för jag trodde ändå inte att jag skulle få någon, och en av mina kursare skrattade till och sade "men gud så sorligt, att inte ens försöka?". Jag ryckte på axlarna och tänkte att jag inte vill vara betald kandidat i sommar, jag vill ha ett Riktigt Jobb.
Men sen tänkte jag på det, på självbild och självförtroende och allt med det. Och på vad jag tror om mig. Och på vad den kursaren tror om sig. Och om att jag egentligen inte tror att jag (och andra kursare som också inte ens orkar söka) är så mycket sämre.
Men han har en läkarassistenttjänst till sommaren, och det har inte jag.

Så det kanske är dags för det igen, självpeppet:
Jag har vunnit en novelltävling. Jag skrev 2,0 på högskoleprovet när jag var 17. Jag har vunnit DN:s nutidsorientering. Jag har varit med i ett frågesportsprogram på tv. Jag hade höga betyg.
Jag är lite klyftig.

Även om jag tänker mig att det kanske är vissa andra som har bättre självförtroende än de borde ha, så kommer jag inte kunna ändra på dem, och det vore väl inte så trevligt heller: "hörru du har alldeles för bra självförtroende jämfört med vad jag tycker att du borde ha".
Däremot kan jag ändra på mig själv. Och bli lite dryg och lite självgod och höja hakan några millimeter för högt. Och göra Karriär och fylla ut min plats i tillvaron.


Det vart ju långt. Nu ska jag hem och äta något, jag håller på med dåliga matvanor a la anorexi eller jour, och det är ju onödigt av mig.

Avslutningsvis hittade jag en diktsamling av Lina Ekdahl i min bokhylla när jag sorterade allt i perfekt bokstavsordning igår (ah!), och det verkar lovande. Ett tips, tror ajg.

Toodels!

Falun, 7 apr.

I förrgår var jag lycklig, igår var jag vid gott mod, idag är jag Trött och modfälld.

Ömsom sol ömsom blötsnö. Det är ju så. Men det är mer glädje än motsatsen, det är det.

Imorgon åker jag till Ludvika 06.50, det tyckte jag lät som en bra idé och jag har bara mig själv att skylla. Jag hoppas på att ortopedisk dagkirurgi lever upp till förväntningarna.

Herregud vad tråkig jag är.

Men så här i stället då:
Helgen var fina livet, Nationskörsfestival och körhjärtat igen (även kören ömsom, men i lördags var det kärleken). Och vi skötte oss fint.
Jag hade en trevlig sittning på kvällen, med underhållande människor till bordet, och sedan dans dans dans. Och basstämman, mina hjältar, stannade kvar till stängning och gjorde mig sällskap på dansgolvet.

Kom hem med smutsiga fotsulor eftersom jag sparkat av mig skorna på dansgolvet. Säger nog.

Nu: utlokaliseringssängen, en bok, en satsumas.

Körglädje (och utlokaliseringen).

Jag tycker väldigt mycket om min kör. Det var en ansträngning att gå med, jag var modig och jag var envis och det tog en del tid för mig att känna mig hemma i den, men nu, nu ger den mig glädje. Även om den också får mig att stå framför ett drygt tjog människor och hålla utläggningar på engelska.

Det är så skönt med kören nu för att jag är någon annan där. Jag är någon som tar ganska mycket plats, som ordnar med grejer, som pratar med folk, som säger "ska vi inte ta altstämman en gång till?", som blir lite förvirrad under pausen eftersom det är många människor som jag vill hinna småprata med.
Det är en så trevlig roll att få vara i när man varit i "förvirrad kandis som hellre pressar sig mot väggen än säger 'låt MIG palpera den där misstänkta blindtarmen' och som inte tar för sig tillräckligt".
Och att få prata om annat än kirurgen (även om mitt behov av att prata om kirurgen just nu är svåruttömligt och det var ett tag sen jag skrev ett inlägg här som inte märktes med kandidatblogg) , att få vara en människa, en annan människa.

Jag åker till Mora nu i två veckor och jag är ganska pepp för kirurgerna är snällare där, och ordnar saker för en att göra och det är ju ingen kandidatträngsel, men det är deppigt att två veckor i Mora också är två körlösa veckor. Och sedan kommer jag till Uppsala för en veckas ortopedi, och så har jag påsklov då jag kommer befinna mig i Utlandet (woho!) och sen är jag i Falun i tre veckor, så det är en vecka med kör de närmsta sju veckorna. Vilket känns tråkigt tråkigt. Vi sjunger roliga saker och det är många nya människor och det är ett par altar som jag vill bonda med, bland annat en trevlig tjej som läste samma kvällskurs som jag i höstas, men så blir det ingenting med det. Buäh.

Är det någon som läser det här? Kan ni inte kommentera lite mer? Det känns som att prata ut i tomma rymden, ibland.