Junitorsdagskväll i Värnamo:

Vädret är vackert. Jag lyssnar på Olle Ljungström. Det är lite för lite att göra på jobbet och jag blir en smula rastlös. Ibland längtar jag, i någon riktning. På det stora hela har jag det bra. Igår simmade jag sextonhundra meter, jag ska försöka få till en vana. I kväll lade jag ut filten på gräset vid sjön, läste en stund. Jag tänker att jag vill ha en specialitet som inkluderar söta tanter och jag funderar på om geriatrik kanske trots allt är något för mig, jag har aldrig varit på geriatrikavdelning. Imorgon är det AT-läkargalej, sedan åker jag till Åshuvud, det blir bra. Snart har det redan gått två veckor. Jag läser Agneta Pleijels "Kungens komediant", det är en stilig bok. Det finns ett drygt dussin blåmärken på mina ben.

Vien veren pois

En gång, vi är inte vänner längre men en gång
gav vi varandra det vi älskade, sorgmodiga popsånger
skrivna av någon annan, men som hade så (så!)
med våra hjärtan att göra, och du
dansade till Loista Laakso, och jag
spelade Thinking about you för den var full
av en känsla som jag förnekade, men som
sprängde mig.
Och nu inte.

Och ingen gör blandband nuförtiden, ingen har en kassettbandspelare i alla fall, och all tid jag satt på mitt flickrumsgolv och räknade minuter. En sida har 31 eller 46 minuter, det finns alltid en extra marginal, och ska det sluta perfekt så måste man räkna med den.

Nu bifogar jag "Piano & toy piano" i ett mail, för fortfarande säger andra människors mollackord något om mig, och på väg från körsbärsträden (och blommornas förgänglighet och nostalgi) pratar vi om detta att saker inte behöver vara för evigt för att vara vackra, att det kan vara ett möte och något som betyder något just då.

Människa är människas glädje, också för en stund.

Ja:

Att för en stund byta en angreppspunkt på sig själv mot en annan vinkel, att glimta till som en spegling, att vara människa bland människor.

Och det är som ett rus och det är som det ska vara. Båda dessa.

!

Och så Peter Brodericks duetter, det finns två på Myspace, lyssna på dem.

And I'll take the stiches you put in my head

Hej vänner, idag var den första riktiga vårdagen, sex grader och jag svettades i vinterjackan i backen upp till slottet.

Johan och jag gick på Uppsala Konstmuseum, något vi pratat om länge, och först tänkte jag att det var otur att det blev just nu, för universitetets konstsamling var stängd idag.
Men det visade sig vara ett utmärkt tillfälle, idag, för förutom det trevliga lilla rummet med Ekeby-keramik var det två utställningar som vi tyckte om, och det var inte nederländskt fjortonhundratal någondera.

Tomas Nordberg (övre bilden) och Gustaf Broms (nedre).
Jag tänker inte försöka skriva något om det, för att skriva om konst är svårare än att rulla snöbollar i helvetet. Som tur var hann jag kolla på konsverken innan jag läste de texter som fanns om dem på museet, för efter att ha läst det kändes allt pretto och svulstigt och smutsigt en liten stund. Jag tyckte om Nordberg för att det var lätt och ljust, och jag tyckte om Broms för att det var mörkt och starkt, och jag rekommenderar båda varmt till folk som befinner sig här i lärdomens stad. Lätt värt 30 kronor!

För att väga upp den finkulturella touchen som det här inlägget gav ska jag nu åter ge mig in i den fjärde ungdomsboken för helgen.

Innan dess dock: ett låttips. Sufjan Stevens - Borderline. Jättefin låt. Live på youtube, och den inspelade versionen.

And the blackbird sang the sun to bed.

Hittills: 1430 ord projektarbete, varav 14 stycken referenser. Först undrade jag hur jag skulle kunna dra ut på det hela i mer än säg fem sidor, med med lite tabeller blir det nog lagom långt, det här.

Självdisciplinen och jag klarar oss väl hyggligt, än så länge. En del dumsurf blir det. Och nu lite dumbloggning. Och så blir det andra saker, som är nyttiga men inte projektet. Rågbröd, lasagne, lite yoga på vardagsrumsgolvet, en bok om Grupp 8.

Mycket tid och energi går just nu åt till kören. Roligt och givande engagemang i själva sjungandet, och betydligt tristare och mer frustrerande bakom kulisserna. Tills vidare nöjer jag mig så, utom för er stackars jävlar som känner mig irl, ni har redan hört mycket och kommer att få höra mängder.

Blackbird betyder koltrast. Roligt, jag har alltid på ett vagt sätt tänkt att det varit någon kråkfågel och inte kollat upp det.
Omsjungen inte bara i den snygga Beatleslåten, utan också i en riktigt fin Lambchop låt från förra året, "Slipped dissolved and loosed", som man kan ladda ner med ren själ på skivbolagets hemsida.

Fågelkvitter, ja. Det varvas ju med nysnö, det gör det, och det är en viss trötthet i det, men det kommer ju vår. Ingen anledning att tvivla. Bara andas djupa andetag.

70 ord om antidepressiva till ska jag kunna klämma ur mig idag, tror jag. Off I go.

And his chest beat like a wolf to bring her home

Det här är en fin låt: Pale white med Yann Tiersen & Shannon Wright.

Idag har jag försökt komma någon vettig vart med projektarbetet och gått vilse i sidhänvisningar. Flera timmar av Google Scholar och ett par djupa suckar över artiklar som inte ingår i universitetsbibliotekets rikedom, men jaja, jag har ett bättre hum nu än när jag började.

Att det känns sorgligt i hjärtat beror på att det var för hårt spända strängar i den uteblivna sociala baksmällan, i den där glädjen, att om straffet inte kommer med en gång så kommer det sedan. Och att jag slarvat med maten och sömnen och rytmerna, då blir det ju så. Då sitter man för länge vid datorn och klickar på en massa skräp och har sig.

I morgon hankar jag mig i genom det där mötet, styr upp mig, och sen tar jag ledigt och läser en ungdomsbok och bakar kanelskorpor, och sen är jag människa igen.

Jag säger att jag inte villl någon karriär och att arbeta ja jo det ska man väl, men jag blir upprikteligen dödsnervös över att Rå Min Tid i fem veckor framöver. Rutiner, strukturer, bundenhet. Emellan dem kan man halka.

Kälkborgerlighet, ditt namn är kvinna. Eller mitt namn är kälkborgerlighet, men det har ju inte samma schwung i formuleringen.

Godnatt, visst är det på tiden för mig?

Casimir Pulaski day

Första måndagen i mars, och i Illinois firar man Casimir Pulaski Day. Barnen är lediga från skolan.

Jag firar med en länk till en av de få gamla texter som jag faktiskt är stolt över, och med min gröna Sufjan-tshirt. Och så Songmeanings och framför allt en Youtubelänk till den allra bästa Sufjanlåten.

(Min lilla pingstvän från Skövde påminde mig om vilken dag det var. Han läser inte den här bloggen eftersom den handlar för lite om honom. Jag vet inte vad det är med frireligiösa män jag känner och behovet av att läsa om sig själv, men jag kan inte låta bli att fundera över hur de läser Bibeln...)
(Och det här är ett snyggt test om du smygläser, Jakob.)

Jag har haft oftalmiatriktentamen idag och den gick lysande, nästan alla frågorna var från gamla tentor och jag satt och skrev i cirka en halvtimme. Nu är det nya tag inför öronnäsahalstentamen på fredag.

Ja, det var väl bara det. Passa på att lyssna på Sufjan idag och känna en aning av hjärtats mjukhet.

Have I told you about the titans in my dreams?

sjunger Loney dear, och jag svarar nej, men berätta för mig,
för just den frasen är ett helt perfekt musikaliskt ögonblick. Ni måste lyssna. Låten heter "I was only going out", och ni får välja själva vilken ståndpunkt ni tar vad det gäller fildelning och sånt.

Idag var solen varm mot min svarta kappärm när jag cyklade hem klockan 11.45. Det är våren, och det är precis lagom. Det snöar fortfarande vinter, och det är fortfarande februari, men det finns värme och det finns att det kommer en sommar till den blommiga klänningen och de röda skorna. För mig räcker det så.

Idag har jag haft kandidatmottagning, kokat kikärter, tvättat, gjort broccolisoppa, bakat bröd och kolakakor samt (kors i tak) pluggat en liten smula ögon. Och läst vidare i min skönlitterära bok. Jag var bara tvungen att skryta lite, ni vet hur det är.

Jag skriver inget som inte är den här bloggen eller en ensam pappersdagbokstext. Det får väl vara så, det kommer sig säkert åter. Allt går i perioder, och jag ska börja med ordkvot snart igen men man måste ju ha något att ordkvota på.

Å andra sidan läste jag Tranströmer igen i förrgår och tänkte "jo, men det här är ju bra grejer, är det ju". Det var väl ett par månader sedan sist, med Tranströmer. Något kommer, något går.

Morse.

Lång, kort.
(Bilder som visade mer av mitt ansikte censurerades, för mitt egos skull men även för er skull, jag lovar.)

Det är helg och jag läser lättsmält amerikansk litteratur, äter pannkakor med vaniljglass och blåbärssylt och gör müsli. Ikväll tror jag att det blir lite svir med mannen i mitt liv på nation, och det är jag mycket sugen på, jag har för många odansade skor.

Tack för respons på förra inlägget! Det var peppande, och dessutom så visade det ert goda omdöme; genomtänkt inlägg, flera kommentarer. Jag kanske borde försöka leva upp till det där, men inte just idag.

På måndag är jag i vita kläder igen, och jag har letat fram namnskylt, passerkort och birkenstock. Två veckor öron blir det nu, och det känns rätt bra, faktiskt. Än så länge är öronnäsahals på kanske-listan, även om jag förstås inte ska ropa något innan jag väl kandidatat mig.

(Kanskelistan: reumatolog, neurolog, kanske något kirurgiskt i alla fall?, distriktsläkare, anestesiolog. Kanskekanskelistan: röntgenläkare, ortoped, urolog, kanske gynekolog (för det verkar toppen men jag har ju inte testat alls). Låtmighelstslippalistan: Patolog, cellbiolog, klinisk kemist, kardiolog, njurmedicinare, thoraxkirurg.)

Jag har en liten Sufjanperiod igen, eftersom jag bränt en skiva med de bästa religiösa Sufjanlåterna till min svåger prästen. Alla kristna behöver Sufjan. Eller ja, alla behöver Sufjan.
Och så ska jag förse min far med Robert Plant och Alison Krauss. Det är okej att han lyssnar på country, men det kan ju i alla fall vara bra country. Jag tar mitt ansvar.

Och det var nog allt jag hade på hjärtat nu. Man kan inte vara klok och genomtänkt jämt, hur skulle det se ut?

Knarrsnö, vithjärtad.

Idag har jag lämnat in cykeln, handlat två gånger (jag glömde löken, en smula orutinerat), tvättat (24 par underkläder, inklusive de mindre sköna, jag säger bara äntligen), bakat bröd och lagat pastasås. Äntligen lite ordning på torpet.

Jag läser Erlend Loes "Gör vad du vill" och är mycket nöjd med att det är en Vuxenbok. Dessutom har den ett helt annat schwung i sig än "Fakta om Finland" och "Expedition L" som båda står och värmer min bokhylla i oläst skick.

Ögonkursen leds av en helt fin kvinna som får mig att tänka "ögonläkare kanske?", men senare under dagen fick vi öva på att vända ut och in på ögonlocken på varandra och jag gnydde äcklat fast det inte gjorde ont eller var svårt. Nå, fobier är väl till för att övervinnas.
Till kursens lov vill jag också framföra att vi fick:
1. strukturerad information om allt man kan tänka sig behöva
2. en nätt liten bok om primärvårdsoftalmologi
3. en cd-skiva med övningsbilder och quiz
4. kaffe/te och ostfralla
Dessutom innehåller schemat en hel hoper korta dagar, samt två helt lediga.
Öronkursen är fylld av hemligheter, som till exempel nästa veckas schema (helt okänt!) men den leds av den fina kvinnans man, så det kan väl bara bli bra.

Med posten idag kom Brevet från Värnamo sjukhus med anställningskontraktet och i det står den magiska formuleringen: underläkare, ej legitimerad. Om jag klarade den där tentan i förra veckan är det faktiskt sant. Herrejävlar. Jag kan väl behöva ett par månader på mig att vänja mig vid tanken.

Det snöade tillrigt när jag gick till affären för andra gången och jag lyssnade på något som jag inte riktigt kan nämna för då framstår jag som hjärntvättad (men jag har mp3spelaren på random, vill jag tillägga till mitt försvar) men det var ett sånt där fint ögonblick där Allt Är Värt Sig, så det vill jag skriva upp.

Gladare idag, ja. Tack Herre. Jag ska inte misströsta.

And with his fingers he would push

När jag flyttar någonstans och bosätter mig stadigt, och gör ST och hela den där baletten, då ska det jävlarimig vara på ett vackert ställe.

Jag är i Smålandsstenar och den här orten, alltså, det enda den någonsin tillfört mig är väl ett roligt postnummer. Jag hade en hyfsat lycklig uppväxt, men det som var bra (familjen vissa andra människor biblioteket vinbärsbuskarna) hade funnits i Trollhättan eller Karlskrona också. Den här orten, den är en historielös fläck med ful dialekt och ett villaområde där man får gå och gå för att ens komma till en murrig granskog.

Jag begär inte storstad, jag nöjer mig med en spellokal för riksteatern och ett stort bibliotek och en Folkets bio, men om jag nu inte får spårvagn och opera så ska det i alla fall vara vackert. Det begär jag. Hör mig, framtida jag.

Att vara i Smålandsstenar för övrigt är att inte tentaplugga så mycket som jag borde, för jag kommer in i någon sorts apatisk rytm, utöver all tid som går till julmat och syskonbarn och besök av mannen i mitt liv.

Igår gick jag hörlurspromenad och kom till min gamla mellanstadieskola, och jag rekommenderar kombinationen att gunga högt högt i mörkret och lyssna på Peter Brodericks "Below it", och då menar jag särskilt slutet. Det var en sådan stund där allt det sköra är värt sig för att få känna så svindelmycket.
Dessutom, hur rörelsen att ta fart sitter stadigt i kroppen.

And when I'm home I'm not at home

Nu blir det Växjö i två veckor, och internettillgången där får man väl se. Gällivares trådlösa nätverk lär vara svåröverträffat. Å andra sidan ska neurologin vara bra där, och det är ju så att säga huvudsyftet.

Jag har blivit erbjuden sommarjobb och håller på och velar och har mig. Men snart vet man. Det är löjligt tidigt men å vad jag ska njuta hela vårterminen sen!

Peter Broderick är en underbar ledsen man. Lyssna!

Nu: packa ner datorn. Ses när vi råkas!

Gör dina portar vida

är den allra finaste textraden i alla adventssånger. Att öppna, att vidga, att ta emot. Herrens härlighet.

Jfr mina bästa omsjungningar:
"all is full of love - and you're recieving"
och
"allow yourself the benefits of being alive"

(Jag lyssnade på ledsen musik när jag var tonåring, då fick man ta bort lite negationer för att få till den rätta peppen.)

Amina.

Det går inte så bra med mitt bloggande nu. Jag har blivit lite för hemlighetsfull och prestationsinriktad på samma gång. Ingen effektiv kombination.

Veckans tips är Värmlandskörens version av Baba Yetu, som har hamnat en bra bit upp på mina 25 mest lyssnade låtar enligt iTunes. Den är toppen, lyssna på den.

Jo, och så kan jag rapportera att jag nuförtiden bara läser okomplicerad litteratur (även om den senaste påstås vara "vuxenbok", jaja). Idag bläddrade jag i min läsdagbok och konstaterade att jag läst 102 böcker i år, men å andra sidan är majoriteten av dem lättlästa saker skrivna för folk tio år yngre än mig. Det senaste otvetydigt högkvalitativa var Tjechov i början av augusti. Det går utför med mig och mitt läsande.

Nu ska jag göra en pepparkaksdeg, tror jag. Man får börja i tid om man ska tillbringa advent på neuroutplacering i Växjö. Faktum är att jag nog har dispens för att hänga upp adventsstjärnan också, åtminstone i det fönster som vetter mot loftgången och där persiennerna är neddragna nästan jämt.

Kanske ska jag testa att skriva något här varje dag den kommande veckan, för att se vad det blir av det. Kanske.

Young adult fiction.

Jag har funnit bibliotekets avdelning för engelska ungdomsböcker. Eller kanske snarare återfunnit, jag har varit där innan, men liksom glömt bort det. Jag säger: "The truth about forever" av Sarah Dessen, en näst intill perfekt ungdomsbok.

Vi har haft föreläsningsvecka på utbildningen, och jag vet inte om det är någon sorts skoltrötthet eller om det bara är andra änden av pendeln, det gick flera veckor där i slutet av oktober och början av november när jag inte läste något skönlitterärt alls, men jag har tillbringat stora delar av föreläsningarna med att hjälpligt anteckna i kompendierna och dyka ner i ungdomsböcker som jag gömt i knäet. Sen i måndags har jag läst fem ungdomsböcker, tre på engelska och två på svenska, samt en liten sjuksköterskeroman om Cherry Ames. Cherry Ames gills inte i min läsdagbok; någonstans måste jag dra en gräns. Den går hitom Cherry.

På måndag börjar jag den andra perioden av psykiatripraktik. Jag ska hänga på psykakuten i tre veckor, och jag hoppas att det innebär att jag får vara med på många patientsamtal. Det skulle nog kunna höja min entusiasm lite.

Jag har tenta i januari. Det innebär att jag inte pluggar än. Det kommer innebära att jag svär och har mig när det är januari, och önskar att jag hade pluggat, men jag har läst i drygt fem år på universitetet och jag känner mig själv: om jag skulle försöka börja läsa nu skulle jag likförbannat inte göra det, bara ha dåligt samvete för att jag inte. Det är lika bra att skjuta på det och njuta av att inte göra något.
Hur som helst är den här kursen bara 14 gamla högskolepoäng och det är ju nästan ingenting när man tänker på 20 kirurgi eller 25 internmedicin. Det går säkert att dunka in nästa år.


Det här var kanske inte det festligaste blogginlägget genom tiderna.


Om jag var en lite bättre modebloggare skulle jag fotografera mina secondhandfynd de senaste tre veckorna. Nu är jag för lat. Dock inte för lat för att fyndskryta, uppenbarligen:
*kornblå pumps
*marinblå dito
*vita ballerinaskor
*gul stickad mössa
*svarta pumps
*blå kritstrecksrandig klänning
*röd handväska
*svart plasthalsband
Samt, utanför modebloggeriet, tre böcker om Cherry Ames och en söt ugnsform.
150 kronor för allt ovanstående. Ja jävlar. Men om jag nu ska hantera det här med november och det här med tröttheten och det här med att plötsligt finna sig spröd i kanterna genom att tröstkonsumera, så är det ju i alla fall bra att göra det i andra hand. Gör det mig lite mindre miljöovänlig, lite mer utanför konsumtionshysterin, så säg?


Låttipset är Yann Tiersen & Shannon Wright – Pale White. Fin liten melankolisk låt. Boktipset var i första stycket. Chokladyogite är toppen om man låter det dra tillräckligt länge och häller i mjölk.

Så att ni vet, liksom.

Call for songs of loudest praise

Psykiatri har dalat järnet på "möjliga specialiteter"-listan. Jag har insett att jag:
1. gillar tempo
2. mest gillar de fjolliga psykiatriska diagnoserna som man har på distrikt
3. inte fan kan bli en sån där doktor som gillar att namndroppa Skylla och Charybdis helt i onödan, för att visa att man inte bara är naturvetare utan humanistiskt bildad också.

Dessutom var bjudmiddagen i dag högst tveksamt god.
(Nä, det påverkar inte psykiatrins dalande på listan, egentligen. Men jag var tvungen att lägga till det, inte sant?)

Nästa vecka är det Gällivare, och jag hoppas att det är lite mer kareta där. Annars dör jag kruppdöden.
Tempot på min Uppsalaavdelning: ronden börjar tio till tjugo minuter efter utsatt tid och tar en och en halv timme. Överläkaren har tid att svara på alla frågor med en mindre föreläsning på en dryg kvart. (Och jo, jag gillar verkligen att han har tid att svara på alla frågor, men en kort fråga klarar sig ofta bra med ett kort svar...) Om man på måndagsronden bestämmer att någon ska ringa och konsultera narkosen, så görs detta på tisdagen, så att man ska ha något att göra på tisdagen också. Underläkarna spelar pingis med patienterna framåt eftermiddagen.
Jag får rastlöshetskrypningar. Alla är trevliga, det får man ge avdelningen, men alla var trevliga på urologen också och där var det ju i alla fall lite schwung, så det går att kombinera.

Igår kom jag hem tidigt (för fanken för att sitta bakom nerdragna persienner och rulla tummarna när höstsolen blänker utanför!) och gick en promenad under blåhimlen, och det var en alldeles lysande stund när jag lyssnade på Final Fanatsys ep Spectrum (sjukt bra!) och hade krumsprång och lek i kroppen. Jag var ensam på vägen ut mot Kvarnbo, så jag tillät mig; hoppade högt efter löven och skuttade på stenarna. Kroppsglädjen, den lekande, den finns kvar, inuti.

Kören sjunger Come Thou Fount Of Every Blessing nu, och det är superroligt!
Jag lyckades lobba för den som en jullåt, eftersom den finns med på Sufjans julskiva (och låter så här) så nu ska vi sjunga den på lussegasken, är tanken. Egentligen är det visst en thanksgiving-sång men äsch, vi firar ju inte thanksgiving i det här landet, och den är så fin! Även om det är en klassisk altstämma där man får ligga och gnida på ett d, men det gör inget i sammanhanget. Dessutom ska vi göra en tonartshöjning, och inte ett öga kommer att vara torrt.
(Jag önskar att jag kunde arrangera för kör, för i så fall hade jag lobbat järnet för att vi skulle sjunga Chicago också. Och kanske Final Fantasys Blue Imelda också...)

Just like you put a fire in the tree

Mitt emellan första dagens föreläsning om rättsmedicin (ni kan tänka er bilderna) och kvällskursens filmvisning av en dokumentär om James Nachtwey (ni kan tänka er bilderna); detta.

All denna himmel.

Det här är en amerikansk countrysång i skogen utanför Uppsala.

Promenadbild för Lisa

Skuggbild för Johan

Elden i trädet;
You make it beautiful, friend
You make it worth it, to the end
You put a hole in my head
Just like you put a fire in the tree

Sufjan Stevens - Opie's funeral song


(Som inte lämnar mig:

• ett knä på obduktionsbordet med ett knivhugg rakt in i leden, borde vara en så ofarlig bild i sammanhanget men det ser så fel ut.
• skiktröntgenbilden på det skakade barnets hjärna, allt det svarta som var tomrum och den lilla triangeln vit hjärnvävnad som var allt som blev kvar
• när reportrarna och fotograferna i vita skyddsoveraller och munskydd gick in till en uppsamlingsplats efter en massaker i Kosovo, med äcklade miner åt den liktunga luften, och plötsligt kom två pojkar i tioårsåldern i vanliga kläder och skor som kastade blommor på de upphöjningar under presenningar som var kropparna.

Det är ingen logik i det som fastnar.)

The Lord God Bird

Jag tentaläser. Och har övningstentorna på datorn. Och behöver googla titt som tätt. Ja, ni fattar va?

Så därför måste jag dela med mig av vad jag nu råkade göra som inte var socialmedicin (och mycket intressantare), nämligen att surfa på The Lord God Bird, som är en rysligt fin Sufjan-låt.

Som handlar om en hackspett, ivory-billed woodpecker. Konsten att göra en känslig och meningsfull om en hackspett... ja, alltså, Sufjan. Man måste älska Sufjan.

Hackspetten i fråga ser ut som på bilden och kallas "Lord god bird" eftersom det är vad man yttrar när man ser en sån fågel. Lord God, what a bird. Man trodde att den var utrotad, men den återupptäcktes i Arkansas för sådär tre år sedan, a la kvastfening. National Public Radio skickade ut Sufjan Stevens för att göra en sång om detta. Sången handlar dock också om ett samhälle som förlorat sin industri (jfr Flint) och om det hopp som väcktes i att istället ha en extremt ovanlig fågel, som turistattraktion. (Kryssjägare är sig lika i andra världsdelar.)
Den mjuka melankolin i utrotade fåglar, städer som förlorat sin försörjning, och det spröda hoppet i en fågel som siktats i Arkansas 2005. Du behöver den.

(Hackspetten kallas även "Elvis i fjädrar". Fantastiskt namn. Och hoppingivande: Elvis kan inte vara död.)

Ladda ner, helt lagligt.

Musikvideon på Youtube. Jag är lite besviken på kvinnan i videon, hon är lite för konventionellt vacker, den här sången är skönhet på ett annat plan. Men annars är den fin.

Diskussion på Songmeanings om texten. Gotta love Songmeanings när man nu är en tönt med ett annat modersmål än engelska.

Sentjabr, ålder ålder.

Hej hösten.

Det börjar bygga på sig med allt jag har för mig. Tentamen på fredag. Kvällskursen. Köreriet. Skrivandet.
Allt är fortfarande roligt, men det är lite långsammare att vakna på morgonen. Det är ju det här med hösten också, med mörkret, förstås. Det här med att man tappar farten en smula en bit in på terminen så här. När sommaren runnit ur kroppen och det börjar lukta vardag igen. Jag gillar vardag, jättemycket, men allra mest gillar jag den så där i början.

Bilden är från finhösten igår. Jag var ute och strök på Berthåga kyrkogård och tänkte på nationsliv och det ena och det tredje. Och tog kort. Och åt fallfruktsäpple.

I torsdags fyllde jag år. Det var den bästa födelsedagen på länge, och inte bara för att jag varken höll på med död människokropp eller var på samtalsinternat i Norduppland. Jag bakade tårta och kolapaj och hade kalas för ett gäng fina vänner, och jag fick tjusiga presenter och en blommogrambukett och barn som sjöng i telefonluren och allt man kan önska sig av en födelsedag. Jag måste faktiskt blogga om det, bara för att spara känslan på alla upptänkliga sätt.

Nationslivet? Jag var på ämbetsmannamiddag i lördags och insåg att:
1. de där två riktigt trevliga sittningarna jag var på i våras kanske inte var odelat min förtjänst
2. grupper där de flesta känner varandra och man är vagt bekant med fem stycken inte är de roligaste att mingla i
3. jag är för gammal (och har för kort tid kvar på utbildningen) för att börja engagera mig i nationen
och
4. även jag har en övre gräns för studentikositet.
Men jag fick trerätters. Och när jag var på väg hem mötte jag en igelkott på uppfarten till nationen. Vi stod och tittade på varandra en bra stund, och den verkade inte rädd alls. Dessutom var det alldeles mjuk dimma och det var vackert så.

Lustigt det här med att min utbildnings slut blivit så inom räckhåll, inte bara för mig utan för alla andra också. Jag menar, tre terminer är fortfarande en halv universitetsutbildning. Ändå säger folk "jamen då är du snart klar?" och jag svarar "mjao, tja, typ".
(Det kommer visserligen att gå sjukt snabbt, med tanke på hur fort det gått hittills, framförallt kliniska delen, men som sagt, jämfört med andra utbildningar?)

Jag fick "Ett barn blir till" i födelsedagspresent. Jag vet inte riktigt hur mina äggstockar lyckas skrika så att utomstående hör dem, när jag själv brukar kunna ignorera deras ljud rätt bra. Kanske är det 25-årskrisen. Det är som att ha blivit väldigt mycket äldre väldigt fort. När det egentligen bara är dagar som går, som alla andra dagar.
Och till äggstockarna hälsar jag kärleksfullt att min mor inte fick sitt första barn förrän hon var 27, och inte undertecknad förrän hon var 37, och eftersom det är henne jag tävlar med och jag förmodligen inte tänker föda fyra små liv så är det inte bråttom. Hör ni det? Inte bråttom.

Ja, det var väl det. Det är lustigt med det här skrivandet. När man gör det regelbundet kommer det av sig självt. När man pausat ett litet tag känns det ganska krystat. Men skam den som ger sig.

Bästa låten just nu, bara för att: Hello Saferide - Anna. I konkurrens med tyska partilåten, som jag äntligt hittat igen, men Annika vinner, faktiskt.

Det har blivit höst

sjöng Markus på Kulturnatten, och det hade han ju rätt i. Det var rysansvärt kallt och jag hade vita fingrar i fingervantarna, men sen kunde man ta sig inomhus och då var allt bättre. Bilder!



Kyrkogårdsvandring som inte blev någon vandring eftersom publiken var för stor. Vandringsmannen stod istället på en trapp och berättade om olika gravar, som låt "ditåt" eller "lite till höger och neråt." Det var bättre att ge upp och strosa själv. Här: Ångströms grav.


Domkyrkan.Kyrkogårdssällskapet. Man får vara glad att hon håller honom i ett fast grepp. Och att det inte är en mörk och stormig kväll. :)De har gjort en jättefin trädgård mellan Saluhallen och Upplandsmuseet. Verkligen tokfin. Man borde hänga mer där.
Sen träffade jag Johan och sen gick vi på allsång med Gluntarna (Wennerbergs), och jag älskar ju studentikositeter och Johan inte, så jag fick ut mest av det. Inga kort tog jag heller. Och sen drog jag med Johan till Domkyrkan och gosskören! Stackars Johan. Och stackars mig, för det var mycket högljudda människor och inga mickar på gosskören och lite svårt att höra vad de sjöng, buhu.
Det gick bättre när en grupp klättrade upp i predikstolen. Och det var ju jättefint, förstås. Som recession sjöng de Veni Immanuel, och jag dog en smula. Lobbar mycket hårt för att vi ska sjunga Oh come Oh come Emmanuel i körens luciatåg i höst.
Som grädde på moset sjöng de några bitar utanför kyrkan sen, och då var det bättre ljud. Bland annat O hur saligt att få vandra. Svårt att få den profanare texten ur huvudet.
Sedan vart det Uppsala Konsert och Kongress, och vi var i god tid för att verkligen inte missa Mackan. Så vi såg hela Organism också. Ganska roligt, faktiskt. Vi avancerade till golvet efter en stund.
Efter lite otålig väntan hände det.
Markus Krunegård i våra hjärtan. Först hade han strul med ljudet och gitarren, stackarn, men sen spelade han en massa fina grejer från bästa skivan. Och en lite töntig ny låt. Men i alla fall.
RockMarkus! Distgitarr!


Idag vaknade jag sent och har varit helt på fel sida, och har inte gjort något vettigt mer än en spenatlasagne. Och läst ut Croall, för den delen, och mitt slutbetyg är "helt okej" men kanske inte mycket mer. Nu ska jag hämta tvätten och hoppas på det bästa, inför en vecka som också är fylld av en massa saker att göra. Hur blev jag så här upptagen jämt?
Men det är ju roligt. Utom när emosidan sätter in, och tack gode gud för att den är så oass sällsynt nuförtiden. Och lite ska man ju lida. Man ska känna att man lever!