Så har jag det nu.

Käraste försummade blogg, nu ska jag berätta.

Värnamo. Jag lever livets glada dagar. Simmar ett par kilometer i veckan. Gör mig till stamkund på biblioteket, både sjukhusets och det kommunala.

På helgerna åker jag till Åshuvud, sniffar sommar, gör markägarsaker. Falu rödfärg på arrendatorsbostaden, ett varv med åkgräsklipparen, ogräsrensning i singelgången.

Den här veckan går jag sekundärjour på akuten, och idag vill jag lovsjunga den fina bakjouren och den fina kvälls/nattjouren. Jag önskar att jag också växer upp till en undervisningsvänlig doktor.

Arbetstiderna är 12-20.30, och det är nackdelen. Annars är det fart och fläkt, och betydligt mer trivsam arbetsbelastning än på avdelningen. Och när man måste fråga på varje patient men kan fråga någon som vänligen förklarar, så är ju inte heller det ett problem.

Och så har läkarexpen fönster mot innergården som kan stå öppet och lukta av regn när det kommer en skur mitt på dagen. Sånt gillar jag också.

Idag gick jag hem, genom dofterna, först den stängda sjukhuskafeterians kvardröjande lukt av socker (och jag blir så godissugen!), därefter lavendelbusken utanför, och så genom linddungens söta milda. Lindarna blommar, jag tror att de slog ut igår, igårkväll var första gången jag kände lukten. Lindblom, jag tänkte tanken när jag gick förbi Berthåga kyrkogård och lindarna där i våras, att jag skulle missa deras blomning. Men här är lindarna fler än jag orkat räkna och lägger doftmatta på min arbetsväg.

Jag vill inte bo i den här staden, inte på riktigt, sen, men det är en rätt bra sommar, detta.

Boklistan uppdateras med lite mer schwung än den här sidan, testa den.

Och om någon har tips om saker man gör eller trevliga ställen att bo på i Glasgow eller Edinburgh: daite mne, pasjalsta!

Du är den renaste fisken.

Hej, det var ett tag sedan.

Jag har jobbat en vecka. Det går bra, tror jag nog. Den största skillnaden mot kandilivet är att jag signerar läkemedelslistorna själv. Och att jag ska vara på samma kirurgavdelning i åtta veckor till, och det är meningsfullt att lära sig namnen på sjuksystrarna.

Jag har hängt upp en liten landskapsmålning på väggen i landstingsrummet, jag har köpt skogsgröna pumps för tjugofem kronor på Erikshjälpen, jag har cyklat nedförsbacken till Vidöstern och skrattat i hela bröstkorgen och uppförsbacken i liljekonvaljlukt med barfotafötter på pedalerna.

Lisa och jag var på utflykt till Åshuvud och imorgon åker jag dit för midsommarfirande. Här kommer lite bilder från senast, jag misstänker att det blir samma väder i helgen. Fast det gör inte så mycket.





Annars vet jag inte vad jag ska skriva, så jag skriver inte. Det kan räcka så.

Knarrsnö, vithjärtad.

Idag har jag lämnat in cykeln, handlat två gånger (jag glömde löken, en smula orutinerat), tvättat (24 par underkläder, inklusive de mindre sköna, jag säger bara äntligen), bakat bröd och lagat pastasås. Äntligen lite ordning på torpet.

Jag läser Erlend Loes "Gör vad du vill" och är mycket nöjd med att det är en Vuxenbok. Dessutom har den ett helt annat schwung i sig än "Fakta om Finland" och "Expedition L" som båda står och värmer min bokhylla i oläst skick.

Ögonkursen leds av en helt fin kvinna som får mig att tänka "ögonläkare kanske?", men senare under dagen fick vi öva på att vända ut och in på ögonlocken på varandra och jag gnydde äcklat fast det inte gjorde ont eller var svårt. Nå, fobier är väl till för att övervinnas.
Till kursens lov vill jag också framföra att vi fick:
1. strukturerad information om allt man kan tänka sig behöva
2. en nätt liten bok om primärvårdsoftalmologi
3. en cd-skiva med övningsbilder och quiz
4. kaffe/te och ostfralla
Dessutom innehåller schemat en hel hoper korta dagar, samt två helt lediga.
Öronkursen är fylld av hemligheter, som till exempel nästa veckas schema (helt okänt!) men den leds av den fina kvinnans man, så det kan väl bara bli bra.

Med posten idag kom Brevet från Värnamo sjukhus med anställningskontraktet och i det står den magiska formuleringen: underläkare, ej legitimerad. Om jag klarade den där tentan i förra veckan är det faktiskt sant. Herrejävlar. Jag kan väl behöva ett par månader på mig att vänja mig vid tanken.

Det snöade tillrigt när jag gick till affären för andra gången och jag lyssnade på något som jag inte riktigt kan nämna för då framstår jag som hjärntvättad (men jag har mp3spelaren på random, vill jag tillägga till mitt försvar) men det var ett sånt där fint ögonblick där Allt Är Värt Sig, så det vill jag skriva upp.

Gladare idag, ja. Tack Herre. Jag ska inte misströsta.

op.

Bakjouren far förbi kirurgakuten med mjukblå operationskläder och stor vit rock, och säger inte ens att han ska till operation, det är så underförstått.

Och en del av mig gnäller till som en hund som ser matte gå ut genom dörren på promenad utan att ta med mig. Jag vill följa med till op!

Men den där bilden innehåller ju också hela kirurgins baksida, för på kirurgakuten är primärjouren kvar, ung och oerfaren, med en lista av patienter som växer fortare än vad han kan beta av dem. Och om bakjouren till äventyrs inte skulle ha händerna inne i en människokropp så är han i alla fall inte så värst intresserad av att bli rådfrågad eller komma ner på akuten och bedöma eller än värre komma ner på akuten och ta egna patienter.

Jag tror inte att min operationsträngtande del är en tillräckligt stor del av mig för att det ska vara värt det att bli gnussad mot marken i sex år. Men den där känslan av "snälla ta med mig, ge mig blå handsprit och krispiga munskydd och massa massa suturer att sätta", den var oväntat stark.

Vad övrigt är.

Jag sitter hemma hos Johan, ska jobba kväll och tänkte skriva lite här innan jag går ut i det vackra vädret.

Efter förkylning och mensvärk håller min kropp på och reder upp sig och beter sig. Det känns fint.

I slutet av juli tar vi tåget till Berlin, det är planen. Jag vill boka allting, nu genast, Johan tycker inte att det är så bråttom. Men jag vill ha alla biljetter, till Malmö och till Berlin och hem igen, och jag vill ha ett hotellrum bokat, och jag vill kunna släppa på min förväntan ohejdad. Främmande stad med Johan, kyrkogårdar och gator, Spree och Unter den Linden, parkpicknick och Apfelstrudel. Jag har varit i Berlin två gånger, men första gången var jag typ nio år och mest bitter över att jag inte förstod tyskan, och andra gången var en dag i förbifarten när jag var på tvåveckorsutbyte i Neubrandenburg på gymnasiet. Nu däremot, tänker jag mig att gå runt i stan och hanka mig fram på gymnasietyskan (jaja, man förstår ju hälften av tyskan bara genom att vara svensk) och gå mig ömma fötter och göra staden min i flera dagar.

Dagens arbetspass är mitt första egna, där jag ska klara mig själv och inte gå bredvid någon. Jag har haft den längsta introduktionen i min yrkeskarriär, tre hela veckor, så nu får det banne mig vara på tiden. Bara ingen förväntar sig att jag ska smäcka i katetrar och assistera vid rektoskopi på löpande band, för det har tyvärr inte inträffat under hela introduktionen. Men det reder sig. Det är ju inte kärnfysik, det här.
(Om jag skulle råka bli neurokirurg (otippat, men vad vet man?) måste jag börja skoja med min bror om att det jag gör inte är kärnfysik, medan det han gör inte är hjärnkirurgi. Hehe. Det kan vara det bästa argumentet för en karriär inom neurokirurgi hittills.)

Vad övrigt är har jag sytt klart den svarta kjolen, vilket bara tog någon månad... Men jag är mycket nöjd och känner mig pysslig, och nu planerar jag vilt för nästa plagg, som jag tänker mig att jag ska kunna sno ihop på någon dag. Det är något tillitsfullt i detta att inte lära sig av sina misstag.

Jag har på senare tid lärt mig att jag nog inte är funtad för nattarbete. Den glada nyheten är att jag kommer att vandra runt som ett levande lik natten mellan fredag och lördag, men sedan är det slut med det för sommaren. Jag tyckte att det var förbryllande att jag fick en natts introduktion och sedan ett nattpass, och det är förbryllande, men det är skönt också. Det var en surrealistisk upplevelse med dygnssnurrande. Jag gillar att gå och lägga mig när det mörknar och att vakna när det ljusnar, jag är en enkel människa. (Återigen, grattis till mitt yrkesval, men det är ju en senare fråga.)

Det är ju massor av saker jag tänkt skriva om, men nu minns jag dem visst inte. Då var det väl inte så viktigt.

Det går ganska dåligt med datorköpandet. Ett tag gick det undan lite, när jag listade 2 GB internminne, massor av USB-portar, 15,4tums skärm, två års garanti, tv-utgång och så vidare. Två års garanti var den bästa avgränsaren, då blir det ASUS, LG eller Toshiba, men sedan vet jag inte. Jag skulle vilja hitta en dator som hade alla mina kriterier men dessutom var ljusblå, eller dylikt, något som skilde ut.
Jag har lagt perverst mycket tid på att surfa på datorer men det hjälps inte mer nu, tror jag. Men beslut, det är inte mitt starkaste kort (det där yrkesvalet x2). Om jag klickar på det ena nu så kommer jag, strax efter, inse att det andra är bättre. Ve.
(Om man vill tillägga något, framförallt vad det gäller märkesfrågan, så är det verkligen jättefritt fram.)

Nähäpp, inte roligare än så här. Ni ska jag bädda här och ge mig av. Tching.

Juni, fjärde, tvåtusenåtta.

Lite lite internet. Inte så att jag sätter mig och surfar och jämför datorer och beställer en. Det kommer.

Tre dagar på akuten nu. Det är skojigt. Jag får dock inget grepp om vad som är mina arbetsuppgifter, egentligen. Som tur är har jag ett bra tag kvar att gå dubbelt.

En rolig detalj är vad man får göra som undersköterska (jag får till exempel inte sätta id-band på patienter!) och vad man får göra som läkarkandidat (jamen nu har du väl satt ett par perifera venkatetrar, nu klarar du det själv). Undersköterskevarianten är förstås patientsäkrare. Men det är onekligen lustigt att över en helg ha blivit Mindre Betrodd.

Vad övrigt är? Inte mycket. Jag följer den där serien om den fina dirigenten som startar en kör på en engelsk pojkskola med största förtjusning. Brittisk engelska och gosskör och den är som klippt och skuren för mig, faktiskt.

Och så läser jag Margareta Strömstedts "Natten då de hängde Ruth Ellis" och den är helt ljuvlig och jag är riktigt glad att jag äger boken, den har enorm omläsningsfaktor.

Samt: Yes please Markus come to me! Markus Krunegårds soloskiva, Markusevangeliet, är grejen hela dagen. Crescendona. Texterna. Syntarna. Rösten hans.