Andra Växjöveckan. Luciahelgen var full av kör och lite panisk lägenhetsrensning. Sjungbiten var fin. Åh, Come thou fount of every blessing, den lät mycket fint, även om publiken undrade var vi gjort av De Riktiga Julsångerna där en stund.
På fredag är det neurodugga som enligt ryktet handlar om neuroanatomi som inte står att finna på de hundra sidor kurslitteratur som duggan enligt kursledningen ska baseras på. Det är lite spännande. Godtrogen som man är läser man förstås kursboken ändå.
Det stör mig järnet att neurologi framställs som så Komplicerat. Det är det ju inte. Det är precis som all annan medicin: det är inte svårt, det är bara stora faktamängder. Vilket förstås blir svårhanterligt att ha i sin späda skalle (som är fylld med märkliga nucleusar och banor och hejvaddetgår), och därmed gör att man inte på ett enkelt sätt kan dra de logiska slutsatser som specialiteten verkar bestå av.
Mitt gymnasiejag kunde gått igång på det här. "Å wow, jag håller inte bara på med statusbomben medicin, dessutom ska jag ägna mig åt Det Allra Svåraste inom medicinen! Jag är så himla klyftig!". Jag tror inte att det säger något bra om min ambitionsnivå att jag i stället kommer på mig själv med att tänka "Mm, ortopedi. Se trasiga saker, skruva ihop dem. Fina grejer."
All heder åt mina neurologförebilder här, som skämtar om att neurologin gillar att göra svårare än det är. Mindre heder åt vissa Uppsalaföreläsare. Och om neurologin som ämne, egentligen, tycker jag nog rätt bra. I alla fall tills tentan kommer.
Jag går på emotionellt högvarv utan att ha så mycket material till känslorna. Det är ett ganska spännande tillstånd. Det uppstår fyrverkerier och stenhårda knutar inom, och sedan försvinner det, och sedan åter. Allt utan egentliga skäl.
Och jag, min känslojunkie, gillar det på något sätt. Att stryka runt vid kyrkogården här i Växjö och känna det som att man vill brista, oklart om det är i bitar eller i jubel. Man är så levande, i den stunden.
Sen gick jag in till stan och utförde de flesta julklappsinköpen, och då blev stämningsläget ganska stabilt småirriterat och svettigt. Alltså julhandel. Fy fan. Vilket jag ska påminna mig om den dagen då min ekonomi inte räcker för att begränsa mig till betydligt mindre konsumtion än medelsvenssons 6600 kr. Julhandel. Fy fan.
Ja, nä, om man skulle toppa kvällen med lite neurofysiologi, kanske?
2 kommentarer:
uttalas det nåjrolåg alltså? det var som sjutton. :)
Jag är inte läkare eller vårdpersonal på något sätt, och för någon månad sedan insåg jag (26 år gammal) just det du skriver om : medicin är icke hokus-pokus. Det går att lära sig och det finns en logik i det. Känns ju sjukt, men läkare får det ibland att låta som att medicin är något som är av Gud givet och endast De Ingvigda kan ha åsikter i frågan. Hursom, jag gillar dina texter och det var fint skrivet. Det där om faktaspäckandet.
Skicka en kommentar