Jag är i Smålandsstenar, och den plats på jorden där alla skrymslen och vrår är bekanta, och där jag vet hur Chagallplanschen hänger på strukturtapeten och hur sträv den blå vardagsrumsmattan är under fötterna och i vilka två skåp man hittar teet (tepåsarna i ett och löste i ett helt annat, jamen det är väl klart att det är så?).
Jag är också i närheten av en våg för första gången på mycket länge, och jag väger mig och väger ett drygt kilo mer än jag trodde, och räknar bmi och 20,4 och jag räknar omedelbart ut vad jag borde väga för 20,0 och sedan kommer jag ihåg att som kvinna får man ha bmi ner till 18,5 och fortfarande vara normalviktig och jag räknar igen och sedan
är det så fruktansvärt tydligt varför jag inte har någon våg själv.
Jag menar vad i helvete med att inte nöja sig med normalvikt, att vilja vara längst ner intervallet. Vad i helvete i att inte rycka på axlarna åt att man går upp och ner ett kilo ibland.
Jag vet och jag hejdar mig och jag rycker på axlarna och jag tänker äsch. Men inte förrän tankarna på två kilo mindre och att gå extra promenader och att passa mig med julmaten genomkorsat hjärnan. I all min normalvikt. Det är en så vriden värld, och den finns kvar i mig också, när jag väl väger mig.
Det här har jag skrivit om tidigare och det är förstås inga nyheter jag har att komma med men å.
1 kommentar:
Det vridna som hela tiden står i stand by-läge, jag känner igen det. Kram!
Skicka en kommentar