Beasts of the southern wild

är en bra film.

Är inte den bästa filmen att sticka små fågelvingar till, så att man ideligt behöver kika i mönstret. Det är lätt att bli ännu lite mer förvirrad då.

Men annars var den fin. Fantastisk huvudrollsinnehavare. Bra musik.

Och jag ska inte vara så negativ till att titta på film jämnt. Det kan vara bra. Och det behöver inte vara Så Lättsmält Som Möjligt, jämt.

I den heliga påsknatten

Jag har varit på kortfilmsfestival, programmet "Publikens favoriter". Det var fullsatt, och jag var glad att jag lyckats få biljett till den visningen, och tänkte att nu måste det ju vara det bästa av festivalen.

En av fem filmer tyckte jag om, och den var med på visningen jag var på igår, "Queer shorts". "Skallaman" är en liten musikalfilm om att hångla med en skallig kille, som jag verkligen kan rekommendera. (Och jädrar vad sugen jag blev på att se om musikalavsnittet i Scrubs av den!)

Jag antar att det var otur, att det var fel sorts humor för mig, att det var förlorade referenser. Men vad jag också funderar på är att så många kortfilmer vill ha en punch line, ett fyndigt och/eller oväntat slut. Det funkar så sällan för mig, jag blir mer sittande med ett "vad fan". Alla dessa "och så blir det bara svart", "egentligen var jag din mamma", "det var bara en dröm" och dess motsvarigheter. Det är så billigt. Det känns så tydligt att regissören sitter där och spelar på en.
(Samma sak är vad som störde skiten ur mig med "En dag", denna överskattade dynga till bok...)

Jag vill inte se trådarna som rycker i dockan. Jag vill inte tänka på dramaturgin istället för att känna. Jag undrar om inte skrivarkursen skadat mig lite på det sättet: att det blir lättare att jag märker det klumpiga i berättelsebyggen. Ignorance is bliss - på vissa sätt i alla fall.

Hur som, jag skulle vilja göra en parallell mellan kortfilm och novell, det är ju lite samma format, och så skulle jag vilja hänvisa till  Tjechov. Jag läste mammas gamla Tjechovnovellsamling när jag var i St Petersburg (på svenska, förstås) och de var så bra. Korta och koncisa och ibland med en twist men också utan. Min favorit var "I den heliga påsknatten" (länk till en engelsk gratisversion!). Det händer väldigt lite. Det händer ingen stor överraskning. Det är en stämning (lite som Levitan-bilden som börjar inlägget) och det är känslor, och det är människor. Och jag kan inte hitta några byggnadsställningar, och jag behöver inte reagera på slutklämmen.

Jag tycker väldigt mycket om den novellen.

(Och bilden, visst är den fin? Ännu finare på riktigt förstås, men även så här.)

Och så tycker jag i allmänhet bäst om både noveller och kortfilm som antingen är 2 sidor/10 minuter långa, eller 30 sidor/40 min. Antingen en ögonblicksbild eller ett liten berättelse, inte bara en utdragen händelse. Då sitter man där och väntar på twisten (som förvånansvärt ofta verkar vara att någon dör....) och man är inte engagerad i personerna, så man tänker "dö då!". Jag tror inte att det är meningen...

Men det är allt lite lustigt att jag har en sån avvikande smak. Imorgon går jag på ett annat block, det kanske blir bättre....

Wochenende

Jag skriver mest för att komma ihåg trevliga saker, nu för tiden. Det är klokt så till vida att man ska passa sig för vad man lägger på internet. Dessutom är det ju sant, det också. En annan vinkling än tonårsnätdagbokens emolitanior. Å andra sidan är mitt liv sådant att det inbjuder mer till den här vinkeln än ångesttexter.
(Jag är mycket tacksam för det.)

Helgen var så fin, jag vill skriva om det. Helgen var en fredagseftermiddag med fem sorters kakor hos rar kursare, och en fredagskvällsbio med Johan. Vi såg "I taket lyser stjärnorna", och det är ju svårt att inte jämföra med boken. Som oftast var den jämförelsen till bokens fördel, men bara en lagom aning, faktiskt. Det var en alldeles utmärkt filmatisering. I biosalongen befann sig förutom Johan och jag den korrekta målgruppen, det vill säga femtonåringar. De var en liten bonus mestadels, och skrattade sig nästan av stolarna åt när någon sade "kuk" på vita duken. Ibland var de dock lite för upptagna av alltings pinsamhet för att märka att det hade blivit en ny scen, och en allvarligare sådan.
Jag grät förstås med jämna tjugominutersintervaller genom hela filmen, och satt kvar genom hela eftertexterna för att torka till i ansiktet, men det ingår ju lite i filmen. Det var på ett bra sätt.

Lördagen var heldags körrep inför nationskörsfestivalen och det var så roligt! Om det är en fnuttondel så roligt att lyssna på som att sjunga så kommer det bli en riktigt bra konsert.
Toppa sång 10-16 med en sjungning på kroppkakegasken, en körsittning med vilt skrål och ett dansgolv som är indielamt och kräver några "woho!", och testa hur det känns i stämbanden. (Jag hatar indie-djs som tycker att "Love will tear us apart" är en bra dansgolvsdänga. Vad är problemet, era töntar, det finns massor av musik som är svår och dansant, har ni inte orkat surfa fram den? Håll käften och spela lite northern soul då, för guds skull. På dansgolv ska man Dansa, inte beundra djns goda smak. Skaka fram lite servicementalitet eller runka med skivsamlingen hemma. Tack.)
(När jag ändå är kverulant: My darling you lät som det tredje bästa bandet på fritidsgårdens spelning. Lär er spela gitarr och skriva låtar, gör om gör rätt, och kom tillbaka sen... kanske.)
Å andra sidan, har man bra sällskap, typ en bra kör och en klase heliumballonger, så står man över mycket dansgolvselände. Då kan man ha en fantastiskt rolig kväll ändå. Så där så att man fortfarande ler en smula två dagar senare, och sakta sakta lirkar sig ur sin relativa röstvila (det är alltid bra att ha en logopedstudent eller tre i sin kör, så att ni vet!) Åh, en bra utekväll är ju fantastiskt, och man vet att man kommer vara dödens lilla lammunge dagen efter när man linkar hem på högklackströtta fötter klockan tre på natten men det är så värt, och just så var det. Så värt sig.

Söndag var följaktligen en rätt trött historia, men på kvällen sparkade jag iväg mig själv på Kinorurik och volontärade mig lite grann och såg två filmer som jag är glad att jag inte betalade för. En b-film är en b-film, även på ryska, och den där filmen där alla visade sig vara släkt på slutet hade snygga färger men det var dess främsta egenskap. Men det är roligt med det ryska språket, jag ångrar att jag inte hållit bättre liv i min lilla ryska. Och jag suktar fånigt efter miljöerna som glider förbi.

Ja, idag har jag läst en dålig ungdomsbok och bokbloggat om den. Någon gång ska jag läsa bättre litteratur. Någon gång snart...

Let earth receive her king

Avdelningen konstigt översatta filmtitlar: Stille liebe -> Antonias resa.
Fast den var helt okej, och de pratade tyska, det är alltid ett plus.

Igår: kortfilmer med gaytema. Mycket roliga och sorgliga och snygga. Som att det korta formatet gjort skaparen fokuserad istället för begränsad. Så där som en bra novell är.


Vill:
stå i ett alldeles genomsvart rum, rak i ryggen, och sjunga altstämman till "Joy to the world" så att stycket dånar inom mig.

Och bära all min längtan mjukt i famnen, och inte låta den bränna ett svidhål rakt genom kroppen och in till magmakärnan jordens.

Viskningar och rop.

Jag har sett "Viskningar och rop". Den började med ett litet samtal med farbror Bergman, där han berättade om filmen. Det var en film med så jävla vackra och spröda och starka och förtvivlade kvinnor.

Och jag förstod precis det där som skådespelerskorna berättade i tidningarna då, när han dog, Bergman. Hur det var att bli sedd av honom. Och de fantastiska roller de fick.

Det, att se människor, och att han lyckades vara vän med i princip alla sina ex. Jag tror att jag måste revidera min uppfattning om Bergman.

Filmen? Den var mycket vacker. En så konsekvent färgskala, vitt rött svart. Mycket fina skådespelare. Den led lite av att ha en för sammanfattande baksidestext, jag vill kunna ta in handlingen själv, inte veta på förhand.

Jag förstår inte riktigt varför människor raljerar så över att Bergmans filmer är så ångestladdade. Det är ju bara passepartout runt de där ögonblicken när allt rämnar, och de där ögonblicken, de finns väl där? Mer eller mindre, och man kan förstås välja var man lägger sin passepartout (underbart ord, jag slog precis upp stavningen), men det finns ju alla tusen romantiska komedier som fokuserar på andra ögonblick när allt rämnar, så det finns ju att välja på.


Imorgon, vilket plötsligt blev idag, ska jag gå på Frälsningsarmégudtjänst. Det blir spännande. Jag gillar Frälsningsarmén väldigt mycket i teorin. Bleckblås, skojiga uniformer och inställningen "ja, vi är ju kristna ungefär som alla andra, och vi gör något åt saker, vi har aktivt socialt arbete till exempel", sånt måste uppskattas.

Godnatt.