A hard rain's a-gonna fall

Insikt: det här kommer inte att vara en särskilt behaglig tid i mitt liv. Det här är ett oväder som jag ska böja huvudet inför och gå igenom, blunda mot regnet som piskar kinderna tills de är fullkomligt nedkylda. Knyta händer i våta fingervantar, pressa sig i motvind.

Det kommer att gå över, jag kommer klara mig, jag kommer säkert lära mig något på kuppen. Jag kanske kommer att gråta på köksgolvet, i soffan, på offentliga toaletter, men det är inget att vara rädd för, egentligen.

Det ska bli roligt med gynekologi, det ska bli fint med stearinljus och te, det ska bli gott med nya äpplen. Också så. Annars hade det varit fint att vakna en morgon och vara om två månader.

Men dessutom handlar det inte om tid, det handlar om att genomleva tiden. Och det är något jag måste göra själv. Och det reder sig.

Men man kan ju få påtala att man inte ser fram emot det i sin blogg så här, kan man få.

Befintlighet

regn över Studenternas
Fyrisån är prickig
jag cyklar i mot
motlut motvind motvalls
en av de här dagarna
regnet lägger sig över huden
jag bär mitt hjärta i famnen,
spänner vadmusklerna
himlen bugar sig ovan molntäcket

På allvar.

Välsignelsen i att vara så löjligt mycket på allvar. Den fulla insikten om detta. All gymnasieironin som nu gör mig så trött hos andra människor, som jag hade som ett skal omkring mig, som ligger som agnarna omkring vetet.

En månad till min 25-årsdag. Det här med att varje dag är en dag närmare döden, obevekligen.

Skönt i alla fall att det händer andra saker också. Inte bara att liemannen sakta sakta (peppar peppar, inga trafikolyckor tumörer kärlkatastrofer) sluter sin cirkel runt mig, utan också det att jag är lite bättre idag än igår.

Att balansera detta.

I love you, but I've chosen darkness

kan vara det bästa bandnamnet i världen. Inte bandet, alls inte bandet, men bandnamnet!

Hur man nu kan välja mörker när det bara väller över en och kallar sig vinter. Men det är ju inte långt till vintersolståndet nu. Halvvägs, och sedan ljusnar det bara.

Vi hade körstyrelsemöte idag, det var hemma hos mig och det var bra, för det fick mig att städa lägenheten. Vi pratade om vårterminen, och om vårkonsert och körhelg och allt möjligt. Och idag på lunchen pratades det sommarjobb. Det finns ett liv bortom. Jag lyfter blicken och ser lite förundrad ut. Det är lätt att gå med huvudet mot fötterna. Det är lätt att tänka novemberroman och tenta och tenta till och inget mer.

På preklin pratade någon föreläsare om att vi blir allt mer närsynta för att vi inte spanar ut över vidderna längre, vi sitter här med våra böcker och skärmar och små rum. Jag vet inte sanningshalten, men det är en rar tanke. Att vi borde springa runt med blickarna på vidderna.

Jag ska, nu med min nyvunna verbala frihet (ingen ordkvot ingen ordkvot iiiingen ordkvot!) skriva lite seriösare saker. Till exempel en diktsvit. Till exempel ett par nya fräscha bilder. Inget ont om kotpelare och blod och nätter (herregud, jag låter som en gothare! :) ), men det skadar inte att variera sig.

I love you, but I'll chose new metaphores.

Let earth receive her king

Avdelningen konstigt översatta filmtitlar: Stille liebe -> Antonias resa.
Fast den var helt okej, och de pratade tyska, det är alltid ett plus.

Igår: kortfilmer med gaytema. Mycket roliga och sorgliga och snygga. Som att det korta formatet gjort skaparen fokuserad istället för begränsad. Så där som en bra novell är.


Vill:
stå i ett alldeles genomsvart rum, rak i ryggen, och sjunga altstämman till "Joy to the world" så att stycket dånar inom mig.

Och bära all min längtan mjukt i famnen, och inte låta den bränna ett svidhål rakt genom kroppen och in till magmakärnan jordens.