Jag har sett "Viskningar och rop". Den började med ett litet samtal med farbror Bergman, där han berättade om filmen. Det var en film med så jävla vackra och spröda och starka och förtvivlade kvinnor.
Och jag förstod precis det där som skådespelerskorna berättade i tidningarna då, när han dog, Bergman. Hur det var att bli sedd av honom. Och de fantastiska roller de fick.
Det, att se människor, och att han lyckades vara vän med i princip alla sina ex. Jag tror att jag måste revidera min uppfattning om Bergman.
Filmen? Den var mycket vacker. En så konsekvent färgskala, vitt rött svart. Mycket fina skådespelare. Den led lite av att ha en för sammanfattande baksidestext, jag vill kunna ta in handlingen själv, inte veta på förhand.
Jag förstår inte riktigt varför människor raljerar så över att Bergmans filmer är så ångestladdade. Det är ju bara passepartout runt de där ögonblicken när allt rämnar, och de där ögonblicken, de finns väl där? Mer eller mindre, och man kan förstås välja var man lägger sin passepartout (underbart ord, jag slog precis upp stavningen), men det finns ju alla tusen romantiska komedier som fokuserar på andra ögonblick när allt rämnar, så det finns ju att välja på.
Imorgon, vilket plötsligt blev idag, ska jag gå på Frälsningsarmégudtjänst. Det blir spännande. Jag gillar Frälsningsarmén väldigt mycket i teorin. Bleckblås, skojiga uniformer och inställningen "ja, vi är ju kristna ungefär som alla andra, och vi gör något åt saker, vi har aktivt socialt arbete till exempel", sånt måste uppskattas.
Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar