Patienten är yngre än mig. Behandlingen är palliativ. Maligniteten är inte botbar. Ansiktet är trött, rynkigt, flera år äldre än personnumret, men annars; jag skulle kunna möta patienten på stan och inte tänka på någon sjukdom. Det är förmodligen inte snart, men det kommer att bli. Inte botbar.
Och vad är då min rätt att leva? Jag som är så trött. Jag som är så modfälld. Jag som är så ledsen. Jag som har min tonart i moll.
Samma som då, 2003, hon som försvann i Khao Lak, hon som kände en vän till mig. Jag var så trött och så ledsen, så osäker på vad jag dög till, och det blev så tydligt att alla får inte leva, men jag med alla mina tvivel, jag får. Orättvisan i det.
Det är sorgligt att unga människor dör. Det är okej att jag blir ledsen av det. Men det betyder inte att jag inte får leva. Det är inte mitt liv som gör att de dör.
Att det känns så: det är inget bra tecken.
***
Sidospår; kandisocker: min handledare berömde mina koncisa diktat och min förmåga att göra dem snabbt idag. Halleluja. Idag är jag inte världens sämsta kandidat. Det är i alla fall vilsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar