Alltid undrat hur en hemkomst känns.

Kära dagbok.

Gud och jag kilar fortfarande, på något sätt. Och samtidigt gör vi det inte, på det där sättet som vi aldrig riktigt klickat.

Jag var på familjegudtjänst i Frälsningsarmén idag. Det kändes som en hemkomst, först. Sångerna, jag hade sjungit dem förut, samma glada enkla Jesussånger. Barnen och deras körsånger, och det samtidigt generade och stolta, jag var ett sånt barn. Det vackra i lokalen, inte för att jag någonsin varit inne i Frälsningsarmén byggnader tidigare, men det var sig likt, altartavlor, takhöjden (den svindlande), fanor om blod och eld. Det vackra i språket, visserligen bara i stråk i någon sång eller någon mening för det var ju familjegudtjänst och lite förenklat, men likväl, det vackra i det bibliska språket, i de kristna metaforerna.

Sedan kändes det främmande, så där som det också brukar göra. Jag har aldrig varit en riktigt riktig kristen, aldrig i det ända till botten. Jag har alltid
skruvat besvärat på mig vid vissa tillfällen, när det blivit för sentimentalt. Jag har alltid reagerat på detta med att man ska överlämna sig åt Jesus och låta honom bli Herre i sitt liv med ett "så fan heller". (Fast jag svor inte förrän jag var tretton, men sen dess har jag å andra sidan inte knusslat. Det är uttrycksfullt med svordomar, och om Gud är så småsint lagd att detta faktum kommer hindra mig från himmelriket, så är det ett tråkigt himmelrike.) I alla fall, det här med att överlämna sig, jag köper det inte. Jag tror på att mitt jag är det vackraste och bästa med mig, det lilla stänket av gudomlighet, och att det ska vara ondska som jag ska be om förlåtelse för och ersätta med Jesus - nej.

Men den där känslan av att sätta sig i Herrens tempel med andra människor och vara i en strävan mot himlen för en stund. Det är på sitt sätt beroendeframkallande. Jag kom på mig själv med att tänka att nästa vecka är det ingen familjegudtjänst, jag vill nog gå och se hur en vanlig gudtjänst ser ut också, en utan pirattema.

Apropå det kristna språket, också, det som jag tycker så mycket om, poesin i det. Inte bara i Höga visan, i alla de andra formuleringarna, tyngden i dem. När jag var i Karlstad i veckan gick jag förbi Missionskyrkan, och de hade dörren på glänt och musik och tända ljus. Jag slank in och lånade toaletten och tittade på kyrkan (och o, så vacker den var, strävbågarna och valven, den var som en katedralsgrotta i vitkalkat). I alla fall, det låg små lappar med ett bibelord också, jag tog en och har den i jackfickan nu. Så här:

"Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.
När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er.
När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren."

(Jer 29:11-13)
Det är så rytmiskt, så mycket i Bibeln är så sjukt rytmiskt, det förundrar mig. Det är ju ändå en översättning av en översättning, där manförmodligen försökt lägga sig väldigt nära originalet (det är ju en religiös urkund), och likväl detta språk! Välgång, inte olycka, det har jag gått och tagit i munnen då och då sen jag fick tag i den där lappen.
Å andra sidan, i det där bibelordet har jag ännu en av de saker som jag inte riktigt köper med kristendomen. "Om ni helhjärtat söker efter mig ska jag låta er finna mig, säger Herren". Att han ska spela så svår! Att han, som ska vara gudomlig, inte kan göra sig lite lättare, gömma sig bakom knuten istället för ute på skärgårdsön, kanske till och med söka i stället för att blir sökt? Men nejdå. Och om man inte hittar honom, så är det ens eget fel, för då söker man inte tillräckligt helhjärtat, säg?

Det är inte helt lätt mellan mig och Gud, men det finns ett stråk av hemkomst i det. Jag vet inte. Ibland tror jag att om jag hittar just den rätta kyrkan så kommer hemkomsten att överväga. Ibland tror jag att jag och min smygreligiositet, och min kärlek för liturgi och riter och kyrkospråk och andlig sång, kommer att ha det så resten av livet, och att det är rätt bra så.

Jag funderade på att skriva om det underliga i att i mina nuvarande kretsar är jag inte den inte riktigt riktigt religiösa, jag är den mest religiösa. Samt om vilka underliga och korkade fördomar människor kan ha om religion i alla former. Men det här blev långt ändå. Och inte så intressant.

I övrigt: dysmenorré, naproxen var fjolligare än ibumetin (darn), lite plugg men inte nog, dagen rann mellan fingrarna.

I morgon onkologen. Hej cancer. Nåja, det reder sig väl. Hej cancer. Lite cancer har väl ingen dött av, bara av mycket cancer. Lite kandidatande på onkologen ska man väl klara av. Det reder sig väl.
Som min dag, så skall min kraft ock vara, för att ta andra fina religiösa citat. Jajemen.