Magnificat.

Igår var jag i Domkyrkan och såg gosskörskonsert. Uppsala Domkyrkas gosskör, och så en gästande gosskör från Uyterlinde i Tyskland.

Gosskören och jag. Det kräver väl sin förklaring. Jag tycker verkligen mycket, mycket om gosskörssång. Dels för det rent musikaliska. För att stämsång är grejer. För att inget är så rent som en gossopran. (Och bara det ordet: gossopran).
Eller så här: harmonierna som ett hav i kyrkan, blått vatten som fyller hela kyrkorummet, och så de där klarljusa tonerna som pappersfåglar som piruetterar högt i valven. Det är gosskör när det är som bäst.
Så var det i går, i kanske en fjärdedel av styckena, men det var nog för att det skulle vara värt det.

Men sen är det något mer med mig och gosskören. Något som har att göra med den totala snedrekryteringen av körsgossarna. De är så undantagslöst ljusa i hyn. De heter Wilhelm och Felix (efter Peterson-Berger och Mendelssohn). Deras föräldrar har akademisk utbildning. De har varit på semester utanför Europa.
Akademikerbarn, dessutom musikaliska sådana, i sådan anhopning. Jag tänker att om jag hade växt upp i en stad, inte i Smålandsstenar, så hade jag kunnat vara i en sådan anhopning. Eller, jag hade förstås inte varit musikalisk för det (det kan jag inte skylla på Smålandsstenar), men kanske hade jag varit lite mindre avvikande. Lite mer i normen.
Körgossarna är lite töntiga, antingen medvetet, med indiecolabottnar och långhåriga frisyrer, eller omedvetet, med fyrkantsglasögon. Ändå har de varandra, och dessutom har de sin körsång; som de är duktiga på, som vilt främmande människor beundrar dem för.

Jag ser också mina framtida barn, mina akademikerbarn, i de där körgossarna. Mina Wilhelm och Felix. Och jävlar, om de är musikaliska, då kommer jag tvinga de stackars barnen till kommunala musikskolan och körer och allt möjligt.

De här småborgerliga företeelserna, hur jag kan älska dem. Frack. Manskör. Gosskör.
Ämne för senare utläggning vid tillfälle. Nu: Maria-Pia Boethius.