Jag skriver ganska mycket dikter just nu. Det är bra.
Det dåliga är att jag har hela självkritiken. Att den slår till redan när jag sänker pennan, och ibland även medan jag fortfarande skriver.
Jag vill ju ha det där ögonblicket av att vara en gyllene gud. När man tittar på sin text och känner sig helt genialisk.
Det är ju mest det jag skriver för nu, när jag inte har några Litterära Ambitioner, och inte låter någon läsa, och inte lägger upp saker på internet heller. Det blir mest kicken kvar som motivation.
Och kicken, den är där, men det blir hela tiden fadd av "jaha, men du vet, det här är dynga egentligen, och alla andra, eller ja, haha, inte fjortonåringarna på sockerdricka men du vet, ALLA andra, är mycket bättre än du".
Jag känner mig vilsen i prosan också, nuförtiden. Jag skriver så lite, och då tappar man ju. Det blir tafatta formuleringar, och lång tids krystande för lite text. Det blir inte att jag kan skriva snabbare och exaktare än jag tänker.
Jag skulle vilja ha en skrivgrupp och en knivsudd spontant beröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar