Idag var sista praktiska ÖronNäsaHals-dagen. Det känns rätt okej, jag är inte så lyrisk som jag var förra veckan. Dock: idag jour med en av de söta glada ST-läkarna (det säkraste tecknet på en bra klinik!) och det var ont om patienter så jag och Christian fick fiberskopera varandra, vilket var mycket festligt.
Sen det faktum att jag nu kan allt jag kommer få lära mig om att bedöma trumhinnor, och att jag inte är säker på att jag känner igen ett otoskop när jag ser det (för öronmikroskop ser man mycket bättre, och det där med otoskop får ni väl lära er i primärvården eller på akuten, när ni, eh, jobbar där), det kanske inte känns helt stabilt. Men vad vet jag?
Jag har tappat lite av det vidgade från förra veckan, också. Men det är väl så. Man kan väl inte fundera över Hur bör man leva? jämnt. Man måste väl leva också.
I tisdags var jag på yoga för första gången, och jag tyckte nog att det var lite introduktionsmesigt men sen knakade det på spännande sätt i min rygg och jag tror att det gjorde susen, faktiskt. Sedan att vår lärare pratade lite småmedicin på ett sätt som mest kändes som att han ville slänga sig med svåra ord utan att riktigt riktigt veta vad han menade, äh, det kan jag leva med.
Jag funderar på detta med att samla alla sina tankar, vara helt i ett ögonblick och inte tänka på något annat än det man gör.
Jag lever med en stadig inre monolog. Jag tänker i ord, i en inre röst (och steget därifrån till att prata rent ut med mig själv är inte så långt, som ett sidospår). Grejen är: jag gillar det. Mycket. Jag gillar också att kunna göra utflykter i tankarna, att dagdrömma och befinna mig på två ställen samtidigt, här jag är och där jag ska vara i morgon. Jag förstår inte varför jag ska arbeta för att inte?
Nu: stupa sängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar