En veckas BUP-kurs. Idag föreläsning om förstämningssyndrom hos barn och ungdomar.
Deprimerade ungdomar sover dåligt eller mycket, får sämre skolprestationer, är trötta, irriterade, slutar med saker som tidigare var roliga.
Alltid alltid med psykiatrin; man speglar sig inåt, funderar. Vad är vad, vad är jag, vad är normalt, vad i mig är sjukligt?
Jag har tänkt att jag hade någon sorts depression där på gymnasiet. Att det finns något sådant. Att jag har en sårbarhet. Att depression är ordet för ensamheten, helgkvällar vid datorn, gråt och klorna inåt.
Men jag vet inte; jag högpresterade, jag tränade, sov, åt. Trots allt. Jag var ensam, mådde dåligt, hade tråkigt, men kanske var det bara så. Inte ens någon liten släng av psykiatri. Bara alldeles vanligt tonår.
Friskförklara. Tänka att man kanske är alldeles alldeles. Frisk.
Så när som på världens sämsta syn, förstås. Men i sammanhanget skulle jag påstå att det inte gills.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar