Gulliga barnbilder.

Så här glad var hon förresten idag, när vi lekte med stenar respektive fikade. Solunge. 

HEJ FÅGLARNA! 

Kväll med dig.

Kära lilla barn, varför kan du inte bara somna? När du gnuggat ögonen så grusiga och drar dig i öronen, ett i taget. När vi tandborstat och nattblöjat och bokläst och godnattslurkat. Då när du gungar på ryggen, hans eller min. Då när du brukar somna.


Tredje kvällen och inte, och hela kvällen går åt att gunga bära amma vyssja börja om. Eller åt att vänta och att bytas åt och att igen igen.


Nu, nu sover du, nu äter jag kanelbulle och dricker roiboos, nu blev det ingen yoga ikväll heller, nu är det snart imorgon och en ny dag på jobbet. Nu är du en varm och tung liten kropp i det mörklagda sovrummet, och nu glömmer jag hur hopplöst det är när du inte vill sova. Så farligt var det väl inte? Förr eller senare somnar du ju?


Men förr, kan du inte börja med det igen snart, kan jag väl ändå få lägga in ett önskemål om. Förr?

Glad midsommar

 Önskar Estrid och jag. 

Det bar så kallt och jävligt att vi åt den planerade picknicken inomhus, och sedan ramlade vi in på sluttampen av firandet i Sävja. Men lite ringdans hann vi, och Estrid gillade det. Men hon gillade också att titta på hönsen, klappa hundar och peta på andra barn. Och att springa runt på den tomma scenen, det var kanske det allra bästa, det lät så roligt under fötterna. 

Att min unge är stor nog för att gilla en midsommarutflykt. Lilla korven. 

Sen åkte vi hem och sov familjetupplur i sängen (som satt där den skulle; stökig natt). Och så har vi ätit finmat, tzayspett och potatisgratäng, och fläderglass i knäckflarn. 

Nu är väl nästa programpunkt sängen. Fin dag, och fint att fira såhär lagom. 

(Är dock djävulskt mätt, men äsch. Det går över!)

Tårtan var god, hälsar sura tanten.

Okej, idag bytte jag rum på jobbet för andra gången på två månader (hepp), och det var fel upplösning på datorskärmen så man fick skrolla i femtielva evigheter, och telefonen var inte inkopplad. Jag brukar ringa rätt många samtal på en dag, så jag vandrade runt mellan olika skrivbord. Fick väl det mesta gjort i slutänden, men ändå tröttsamt.
På plussidan dock: fick tårta.

Dagens surtant: varför säljs det så mycket kortärmade och kortbenta bebiskläder? När barn under ett år inte ska vara i solen - men hur lätt är det att tejpa fast en tiomånaders i ett skuggigt hörn, så de kommer ju ut i solen, i sina små t-shirts, och jag blir lite upprörd varje gång jag ser det.

(Och så blir jag trött på att jag är en sån gnällfitta också. Samtidigt.)

På lite samma tema: jag reagerar orimligt mycket på.... ja, ska vi kalla det konventionella föräldrar? På napp och vällingflaska och snutte och framåtvänd vagn till pyttesmå och spjälsäng i eget rum och så vidare. Istället för att tänka "jahapp, där har vi någon som gör på ett annat sätt än jag" så drar jag igång hela "det där är någon som tycker att barn ska lära sig ta napp och som sömnkurar och som inte vill amma för att alla amningskläder är så fula och som inte riktigt tycker att barn är människor". Och ja, det finns ju sånt ibland. Ibland. Och så finns det helt vettiga och kloka och kärleksfulla föräldrar, som är mycket tålmodigare och mer genomtänkta än jag, som har barn med napp och snuttefilt och uttänkta kvällsrutiner och barn som nöjt somnar själva i eget rum. Det vet jag ju. Varför håller jag på så?

(Och extra mycket som jag jobbar med det jag gör, och sitter i maktens bussarong och frågar folk hur deras små feberungar äter och dricker. Jag ska inte hålla på och döma.)

14 månader

Går och klättrar och springer. Kastar sig bakåt, buffas som en kattunge. Går på tå (och ibland på uppmaning).

Nu stoppar hon saker i saker - ibland till och med på rätt plats. Och så staplar hon saker på varandra, och kan sätta ringar på en pinne, och stoppa ner runda saker i runda hål. (Trianglar och fyrkanter väntar hon lite med.)

Estrid säger titta, mama, baba/pappa, dä och hej!. Fortfarande. Mama kan även betyda katt (mjau mjau!). Det passiva ordförrådet är förstås mycket större (och där fattar vi nog inte vidden av det hela). Hon kan tillexempel hämta mjukisbävern från den vita soffan i vardagsrummet, om man sitter i köket.

Maten... jag ångrar lite att vi mesade ur med BLW, men det var så jävla kladdigt, ju. (Jag är inte en särskilt pedantisk person, alls, hej alla dammråttor och saker som ligger på fel platser, men just kladd och fläckar blir jag grinig av). Hon äter sådär, och är inte intresserad av att äta med bestick, och äter mest mellanmål (yoghurt och frukt och gröt!) och mindre mat.

Fast hon är ännu lite knubbigare än för en månad sedan, tycker vi nog.

Estrid och hennes far har haft trappskola, och hon går i trappor nu, fast med stöd förstås. Antingen en hand i väggen eller i en vuxens hand.

Hon är lite blygare, eller lite mer försiktig, igen. Folk är kul men när de kommer backar hon till ett knä att sitta i eller ett ben att hålla i. Sen går det rätt fort tills det är mindre läskigt och hon tassar fram.

Hon är varken mammig eller pappig, det är rätt skönt. Bara föräldrig. (Och sugen på mjölk ibland).

Sömnen är samma som förra månaden: bära till sömns, ammas om natten. Kristoffer har rutiner med tupplur vid 10 och 15, bär henne på ryggen och passar på att spela lite dator under tiden. (Man får inte vara dum.)

Estrid gillar kläder: kommer med pyjmas eller någon body och låter uppfodrande tills man tar på dem. Extra mycket gillar hon sina skor och sin cykelhjälm – de betyder ju att vi ska ut. Våra skor gillar hon också - och kan ta på sig själv.

Och så gillar hon djur: fåglar, och så en hund vi träffade på picknick som hon klappade riktigt fint och försiktigt.

Ju mer jag skriver desto mer kan jag skriva.

Så lite jag skriver här.
 
Mitt barn har lärt sig stapla klossar och lägga pussel. Själv maler jag på, molar i samma gamla vanliga takt. Försöker planera sommar, midsommar, är bortrest, har besök, ältar, konfliktar, cyklar till och från jobbet. Googlar allt fem(tioelva) gånger innan jag kan bestämma mig. Lägger mig sent, ammar nätterna genom, sover lätt till morgonen. Har aldrig tid och likförbannat har inget kommit i jorden på lotten (men det finns knoppar på en chiliplanta här hemma!) och det är alltid stökigt.

Är ändå lycklig, ja, det ordet. Försöker hinna känna det. Försöker vara snäll och glad. Försöker göra ett bra jobb och vara en bra förälder och ge den pappaledige den uppskattning han förtjänar.

Imorgon åker vi till Norrköping, ta i trä och låt oss lyckas med detta - vi är djärva trots tågsituationen.

Ikväll gick jag promenad med Estrid i ryggknyt (double hammock! mkt bra!), och hon somnade i kvällsljuset. Sen vaknade hon, och ville inte somna om på någon timme till, men vad fan.

Att stunden med ett sovande barn och en stig mellan vallört och åkersenap ändå var värd det.

Långhelg for the win.

Vi åkte till min bror och min syster över Kristi him. Tåget till Göteborg tog 11 timmar (fyfan), men annars var det sol ich premiärbad och kusiner. Och stor lurvig hund och kattungar och glass. 

Lilla kusinen. 

Den minsta av de största kusinerna. 

Och studsmattan, den älskade E även om hon inte kan hoppa. Men springa och ramla och kasta sig!

Ska skriva 14månaders. Nu sova.