Helgens förälder.

Föräldraskapet alltså. Herregud vilket känsligt område. Det är som det mest tunnhudade.

Jag kan inte ens berätta om att vi bakade en sockerkaka igår, hela familjen, utan att samtidigt vilja skryta och försvara mig. Skryta, för att vi gjorde ihop, för att Estrid fick hälla och röra, för att hon gjorde det så fint, för att hon sedan åt en halv bit och var nöjd med det (efter att ha konstaterat "god mat!").  Försvara att vi är såna mesar att vi gör saker två vuxna på ett barn (borde inte någon göra något eget? vafan), att vi bakar med vitt mjöl och socker till ungen som inte ens är två, att vi var inne nästan hela dagen igår, att Estrid tillbringade en massa tid med att underhålla sig själv (=läsa böcker, sjunga litegrann) medan vi städade.

Saker jag inte skriver i mitt personliga brev:

Som person är jag sommaren som säger nej när det behövs.

Mina bröst är som hönor som ruvar.

Primärvården är sjukvårdens nav, och jag kan förbättra det navet.

Som person är jag en tarmflora.

(Jag älskar att söka jobb.)

självömket

Så värdelöst att vara magsjuk. Att bara hasa runt mellan soffa och säng och någon gång till toaletten (men den här magsjukan består mest av illamående). Kristoffer är förkyld och har ont i nacken, men han har fått vara med Estrid mest (tack gud).

Ingen av de böcker jag läser är rolig. Jag har en strumpa kvar att sticka men vill inte det heller. Är en sur och gnällig person, trots att jag lade mig kvart över nio igår och fick sovmorgon i morse. Och eftersom jag lyckats äta både havregrynsgröt och tre tuggor pizza ikväll är jag väl frisk nog att gå till jobbet imorgon. Mörv.

Men att söka jobb, där går väl ändå en gräns, eller hur? Ja?

Helgen.

Ett styck obstruktivt barn. En styck (kvardröjande) känsla av att vara ensam i sällskap. (Och en tråkig skit.) En styck söndsgsångest som började på söndag lunch. (Eller lördag kväll, i ärlighetens namn). 

Också: solpromenader och pannkaksfrukost på sängen (alla hjärtan!) och ett glatt barn i sjalgunga.

Men allmänt vemodig. Kommer inte riktigt ur det.

Hoppas hon sover bättre i natt. Framförallt för hennes skull. Men också att slippa fundera "krupp, förkylningsastma, bronkiolit? Beta2stimulerare eller kalluft, barnakuten?".

Lillgrynet.

Schyssta förutsättningar.

Igår var vi ute för länge med trött  barn, som spillde varm choklad över hela sig och inte tyckte om att det blåste (jag tror att hon kommer uppskatta våren, man kan för all del inte bygga snögubbar men det är väl mest det hon gillar med vintern), och fy vad jobbigt livet var för henne då. Stövlarna satt fel och vi sjöng fel sånger och hon ville mest bara sova där på ryggen men det gick inte riktigt när jag plumsade i skaren.

Att då komma ihåg, igen, att Estrid gör så gott hon kan, och att det är vårt ansvar att planera så att det funkar med mat och sömn.

Nåja, sedan somnade hon i cykelvagnen och sov en timme, och vi åt picknicklunch vid Fyrisån, och Estrid vaknade god och glad och åt lite macka.

Hon är inte svår. Hon är mest glad. Hon gillar mycket saker. Men hon måste ju få schyssta förutsättningar.

Hoppas på att hon kan bli ett vintersportbarn med dem. Och man kanske skulle haft en skidpulka? Men nu är det ljust klockan fem och det droppar från taken och som sagt, redan fantiserar jag lite om våren. Att inte ta på ytterkläder, bara gå ner på gården.

(Annars längtar jag inte särskilt efter våren. Den kommer. Det är fint nu. Tjockt med snö och ändå lite ljusare dagar. Och semlor. Snön är finare med en semla i magen.)

Tut i luren.

Estrids bästa leksak just nu: partytutan. 

Hon får inte ljud i den, men gillar rörelsen. Och så ger hon den till Kristoffer och till mig och ber oss tuta. Och hon har ju rätt, det är ju en rolig pryl...

(Det här att just mitt barn är sötast i världen? Tänk att det blev så. )

Dagens ilands.

"Vi sover tio minuter" sa Kristoffer. "Inte mer, men tio minuter blir man piggare av."

Vaknade en timme senare mosigast i stan, och det var det.  Plus att Kristoffer rostat kaffe i ugnen och det luktar förskräckligt. 

Men onsdag imorgon - hurra!