Min pappas kärlek är glädjen i hans röst när jag säger att jag kommer förbi hans och Kerstins Värnamoonsdagskväll och blir bjuden på en vegetarisk pizza.
Min pappas kärlek är hur han i förbifarten avslöjar hur mycket han pratar om mig på jobbet, och hur hans arbetskamrater spekulerar i huruvida de eller någon bekant stött på mig på akuten.
Min pappas kärlek är alla helger den här sommaren jag fått låna hans bil, med bensin nog för att ta sig till Åshuvud och tillbaka och mer därtill, och hur han har fått det att verka alldeles självklart.
Min pappas kärlek är inte som den jag ville ha när jag var tonårskalvig och moderlös. Men den är, och den är påtaglig, och jag har äntligen blivit stor och vuxen nog för att glädjas åt den i stället för att fundera på hur den inte är.
Klokheten i att åka hemåt över sommaren: att jag fick detta, just så här tydligt.
2 kommentarer:
Precis så! Väldigt fint skrivet, jag blev lite rörd. Det där sättet som min pappa säger "så då behöver du flytthjälp i slutet av månaden?" som om det vore helt självklart att han tar ledigt från jobbet, sätter sig i bilen, kör från Övertorneå till Älvdalen, hyr ett släp och hjälper mig flytta till Uppsala. Eller hur min mamma frågar väldigt försiktigt om jag träffar någon, på ett sätt som gör det så tydligt att hon å ena sidan inte vill lägga sig i mitt privatliv eller tränga sig på, men å andra sidan bryr sig väldigt mycket om mig och gärna vill veta. Det är på sådana sätt man märker hur mycket de älskar dem, trots att ingen av oss någonsin använder ordet "älska" eller "kärlek".
Eh... de älskar en, inte dem. Nog för att det säkert älskar sig själva och varandra också, men det var inte poängen. ;)
Skicka en kommentar