Men alltså.
I samband med att Estrid föddes, eller nej, i samband med att jag blev gravid, tror jag, började jag följa en massa föräldrabloggar. Eller, vem försöker jag lura - mammabloggar. Jag var ganska selektiv ändå, det skulle vara folk som kunde lite grammatik, inte tog hål i sina småbebisars öron och i allmänhet verkade normala och sympatiska. Och många av dem var dessutom intresserade av genus, och suckade över att alla trodde att ungen var en tjej bara för att hen hade röd body, och så vidare.
Nu är Estrid 17 månader, och nu har höstterminen börjat på landets alla förskolor, och mina mammabloggsungar börjar, i stor utsträckning. Och då blir det vips så väldigt tydligt. Dels att många ganska små börjar, att det är vanligast att börja runt 18 månader men att det verkar som att man hellre avrundar uppåt (14-15 månaders som börjar) än väntar (20-21).
(Uppriktig fråga: varför finns det plats på förskolan vid terminsstarterna? Höstterminen ja, de stora ungarna går vidare till 6-års, men vårterminen? Varför kan barnen inte lika gärna börja i oktober, februari, april?)
Ja, men sen blir det ju också så att när barnen börjar i barnomsorg går det att sammanfatta föräldraledigheten. Och då visar det sig att de här familjerna, de är inget jämställdhetsmässigt undantag, så som jag kanske hoppades när de enades om att det borde finnas färggladare kläder på pojkavdelningen. Det delas inte alls jämnt. Det delas så att hon tar ett typ år och sen tar han resten, och så dagis. Och det spelar ingen roll om han tjänar mest eller om han är student, det är samma mönster i alla fall.
Och ingen kommenterar detta, heller. Ingen kommenterar att oj, i just vår familj råkar vi göra på ett könsstereotypt vis, i vår familj kör vi på pappamånaderna och det räcker, i vår familj upprepar vi mönster. Det är klart att man är en individ också, och man fattar sina egna beslut baserade på sin situation. I vår familj har jag hittills tagit ut alla föräldradagar, så det ser supermossigt ut på pappret. I praktiken har vi dock varit hemma ihop hela förra sommaren, och Kristoffer har varit hemma själv sen april, så än så länge leder jag men det jämnas ut. Jag känner att detta är värt att påpeka, att vi på pappret ser femtiotalsaktiga ut, men att jag trots det, och trots utebliven jämställdhetsbonus, prioriterar att spara på föräldradagarna, så att vi båda kan vara hemma längre.
Jag läser också en del om nära föräldraskap etc, och om folk som vill vara hemma med sina barn och vill ha vårdnadsbidrag, och där är det också så lite reflektion. Barnens förskola, som de börjar i vid 3-4 års ålder, måste ha en bra genuspedagogik, men att mamma är den som är hemma tills dess, det är inget som har med könsrollerna att göra, det är inget man nämner. Att det av olika anledningar passar bäst/fungerar att hon är hemma och inte han, och att man därför gör så, men att man är medveten om att man upprepar hela strukturen i sammanhanget, det är det ingen som vill säga.
Att vara medveten om strukturerna innebär inte att man måste dela knivskarpt millimeterrättvist, det tycker jag inte. Men det innebär att man måste hålla även sina egna val mot ljuset. Och erkänna att de inte är perfekta på alla fronter.
