Trött.

Avregistrerade mig från min kvällskurs för att skriva mer.
Det gick sådär med det.

Är så trött. Så trött så att jag inte orkar gå och lägga mig om kvällarna. Så trött så att jag bråkar dumma bråk med barnen. Eller mest Estrid, Märit är för liten för att ställa alltför orimliga krav på.
Ikväll ville jag nästan väcka Estrid när hon väl somnat för att be om ursäkt för min surhet. Min surhet för att Estrid låtsades sitta fast i sängen (=behöver uppmärksamhet för något annat), för att hon gömt en massa saker under sängen när hon lekt där och inte fick fram dem (inklusive min kudde som var dammig och eländig), för att hon efter efter mycket klag på att hon inte hittat sina tofflor raskt kastade i dem under samma säng när jag idag äntligen visat henne båda, för att hon klädde av sig på soffan och lämnade kläderna där.
Lilla femåring. Allt låter så futtigt när man radar upp det.

Jag arbetar 75%. Och ändå är det så här. Hemmet är en röra. Jag vill hinna göra roliga saker med barnen (pyssla höstpyssel, måla lerfigurer, gå till parken). Jag vill hinna laga mat och matlådor åt oss. (Idag blev maten tråkig och inga barn åt sig riktigt mätta.) Jag vill läsa böcker och kanske yoga en liten stund på kvällen och inte hamna som en degklump i soffan. Jag vill sticka klart Estrids ylletröja nu när det kallnar.

Jag vill väl för mycket. Och jag vill verkligen inte använda min lilla energi på kvällen till att städa men jag vill inte ha det så stökigt heller. Och jag vill vara med barnen och inte städa när jag nu hämtar tidigt (klockan 15, känns inte tidigt, jag saknar att hämta klockan 13 som när jag var föräldraledig (utom att jag aldrig hann äta lunch riktigt)).

Jag har börjat på Minnesmottagningen idag, det är väl det också. Ny plats, nya arbetsuppgifter, alla familjetragedierna. Jag har varit en dryg månad på den ortogeriatriska avdelningen och det har varit långsamt tempo och pigga åttioplussare. Idag har jag hört lite för många gånger att hälften av alla 85åringar är dementa och sett lite för många trötta anhöriga och det var dag ett.

Sängen. Sängen sängen.

Hösttermin

Och nu har vi två förskolebarn.

Märit går på Katten nu. Ingen av Estrids fröknar är kvar, men de nya verkar bra och Märit gillar dem. Det var en smidig inskolning; Märit har ju gått till förskolan fyra dagar i veckan och hämtat och lämnat Estrid. Hon var nyfiken på förskolan och bekant med miljön. När jag började gå ifrån henne blev det visserligen lite "Nej" och att hon inte ville släppa taget om mig, men det släppte på ett par dagar och nu går hon glatt till sandlådan. (Det är lämning ute, det är superskönt.) Hon sover på en liten madrass (vi bär henne fortfarande till sömns...), hon äter lasagne som en häst, hon är nyfiken på de andra barnen.

Men lilla korven, det var verkligen ett vemod när jag gick ifrån henne där första gången. Att hon ska vara med andra människor. Att hon inte bara är med mig och Kristoffer längre.

Estrid är störst på avdelningen nu, Leopard bland Lejonen. Fast hon är bra liten i längden, vi har precis börjat gå från 104 till 110... Men hon verkar också trivas. Har sin bästis, Alma, som hon leker mest med, men har fler kompisar. Ritar flera enhörningsteckningar varje dag som hon stolt kommer med. (Senaste: enhörningen har ett enhörningsföl i magen. Jag tycker det är supergulligt.)

Jag har varit ledig i tre omgångar, först en Turkietresa (klimatångesten kontra att barnen ska få träffa farfar - men det var två år sedan vi var där senast), sedan en Smålandssemester på 3 veckor, och nu sist Märits inskolning. Inskolningen var en knepig ledighet, jag blev lite som i slutet av föräldraledigheten, tänkte att jag borde ta till vara på allt. Och att jag borde rensa förrådet och tusen andra saker som är lättare utan barn hemma. I slutänden blev jag förkyld och spelade Bubble cat. Tja. Man kan behöva vila också. (Är lätt att säga om andra, inte om sig själv.)

Jobbar för övrigt på det klassiska: ta hand om sig själv för att orka de andra. Sätta gräns. Gå ifrån lekparken i tid (vilket inget barn vill) för att hinna och orka laga mat innan alla (även mor) är panikhungriga. Går sådär. Men jobbar på det.

Har nu gjort en skattjakt samt förberett födelsedag för Kristoffer. Till halv tolv. Jobbar på det, sa jag.

Måndagslättnad

Har börjat jobba. Lever och är ganska glad. Roligt att vara i sammanhang. Extra rynkorna går som pondus. Minns rätt mycket och har inte behövt fastna i datajournalen (som uppgraderats sen jag jobbade sist) än.

Allt är förvånande lätt när man bara är en vuxen människa. Klä på sig, packa väska, cykla utan cykelvagn, parkera utan att låsa cykelvagn.

Märit har lärt sig ordet "nej" och använder det flitigt. Hon har också slutat somna på kvällarna. Även om man bär och ammar och bär och ammar. Är hon vaken är hon ganska glad men gnuggar ögonen och välter blomkrukor. Och vi vill så gärna att hon ska sova när Estrid somnar, vid typ halv åtta. Ungen är ju trött på morgonen så det är inte det. Idag sov hon två gånger, det hade hon slutat med sen länge trodde jag.
Dagtid är hon asgullig. Och somnar mycket enklare...

Det är lättare att vara ifrån henne än det var att vara ifrån Estrid, när jag började jobba då. Jag antar att jag är mer van. Jag har fått barnbilder och rapporter också, och förhörde Kristoffer på allt de gjort och ätit och när Märit sovit och gud vet allt, när jag kom hem.

En dag säger ingenting men är sin egen. En bra dag är skönt. En vindpuff i seglen.

En stor stor söndagsångest

Sista föräldraledighetsveckan. Jag är fylld av känslor över detta. Hanterar med att äta sötsaker, spela Wordfeud och Pokemon go. Försöker vara närvarande och tålmodig med barnen.

Kristoffer har några saker att göra klart den här veckan men inga tentor. (Det visste vi inte när vi planerade vårt byte av föräldraledigheten.) Det var länge sen, en god stund innan jul, som vi hade tid ihop utan känslan att han borde tentaplugga. På fredag ska vi använda ett urgammalt presentkort och ta en hotellnatt i Stockholm. En minisemester. Jag tror vi ska gå på Naturhistoriska, Estrids dinosauriefas har visserligen svalnat men jag tänker att det är ett roligt museum oavsett.
Kanske vill jag gå på Moderna museet. Kanske vill vi fika på Vetekatten.

Jag börjar bli nervös inför jobbet också. Jag ska ju inte bara vara borta från min lilla tultare och min stora mammiga nästan 5-åring, jag ska ju också vara doktor och bedöma hur sjuka andras barn är. Herregud. Hoppas på bakjourer med stort tålamod.
Jag har i alla fall investerat i ett nytt stetoskop, ett lila. Mitt gamla försvann på vårdcentralen för cirka två år sen, trots namngravyr. Undrar vem som har ett stetoskop som det står "Karin Bengtsson" på, och undrar om den skäms. Men det kanske var dags för ett nytt ändå, det gamla var väl över 10 år gammalt. (Tiden. En kniv i bröstet mest hela tiden nu för tiden.)
Stetoskop, Birkenstock, namnskylt, passerkort. Jag har fått ett mail med inloggningsuppgifter. Det ska nog ordna sig med allt.

Mitt lilla mjuka barn som pratar så mycket. Som säger "apelsin" och uttalar alla bokstäverna. Som älskar att ta på sig mössor, som har tagit över vårdnaden om mjukiskatten Maja och går och kramar henne, som tycker om "Hacka hål" med James & Karin och hackar till den med sitt lilla pekfinger. Och som sagt sin första tvåordsmening: "mera yoghurt".
Tanken på att inte sitta ihop med henne mer är så konstig.

Ett nytt år, en ny intention

Inga nyårslöften men en tanke på att skriva mer. Att vardagsminnena är värdefulla, för mig.

Just nu: sjuk med friska barn. Fyfan. Och karl med nyårskonserter och tentor. Jag tycker synd om mig. Jag äter upp chokladkartongen även om jag inte riktigt känner smaken.

(Har i desperation köpt en nässkölj. Inte imponerad så här långt.)

Barnen är fina, jag är arg. Tänker dock att det inte är just de här dagarna som är avgörande för mitt föräldraskap och för vår relation. Snart borde jag bli friskare, då ska vi gå utanför dörren mer och göra mer saker. Det brukar vara en vinnare.

Idag är det tre veckor tills jag börjar jobba. Känns inte alls lockande. Jag jobbade inte på hela 2017, vilken grej egentligen. När jag börjar har jag varit hemma 16 månader. Rimligt att det känns motigt.

Är bekymrad över att jag måste börja tvätta håret på regelbunden basis. Vill inte vara ny och osäker doktor och samtidigt fet i håret. Oklart hur jag ska hinna det. Har sänkt ribban mycket i år, har tänkt "om tovorna inte syns kanske man kan tänka att det är eh, nytvättat".

Tänker annars på att Kristoffer ska få vara med barnen utan mig. Tror det blir utmärkt för hans självförtroende och för deras relation. Hoppas att jag får lagad mat när jag kommer hem på kvällarna. Hoppas att jag inte är skällig och sur.

Kommer att sakna all tid med min lilla korv. Och den stora. Det börjar bli länge som Estrid haft 20-timmarsveckor, och än är det inte slut. Hon verkar inte sakna att vara mer på förskolan. Jag läser så många bloggar som skriver sånt, det är väl en selekterad bild, men hon har inte pratat om varken förskolan eller sin bästis sen hon fick jullov 14 december. Eller ja, alla djur som hon är (för tillfället My little ponies som är lika stora som blåvalar) heter som hennes bästis. Men det är allt.

(Borde jag arrangera lekdejter för henne nu? De andra barnen följer med varandra hem efter förskolan ibland. Estrid kanske skulle tycka det var roligt. Men jag avskyr att interagera med andra föräldrar, jag känner mig stel och dum och som att jag är omogen som fortfarande bor i hyresrätt. Ja, det ligger hos mig. Jag borde nog.)

Märit sover riktigt bra, ta i trä, annars vaknar hon en del på kvällarna nuförtiden.

Saknar bebisbubblan. Tillåtelsen att smita från världen. Sniffa nyfödd. Vara tillräcklig förälder för nyfödd. (Ge mjölk och kroppskontakt...) Skulle kunna vara i den länge, länge.

Men: inte rimligt mot barnen. All utveckling som strävar i deras kroppar. Allt de vill lära sig och allt de vill fortsätta.
Tiden måste fortsätta, jag blir rynkigare för varje vecka, livet fortsätter, det finns inga pauser och inga alternativ.

Att vara så lycklig att man inte står ut med tanken på att denna tid håller på att passera och ligga vaken på kvällarna med dödsångest.
Dumt.

En chokladbit till på det.

Moderskapet, en dagsrapport.

Jag älskar att vara föräldraledig.

Jag får såna bryt på mina barn.

Mest det stora, det lilla är ju mer gullig och lallig och kan inte trotsa än. Men jag skäller på henne också, när hon kryper upp på bordet. Eller vaknar på kvällen.

Stora... åh, hon är så snäll och försiktigt och omtänksam nästan jämt. Och jag är en rimlig person oftast, men ibland väser jag "flytta på dig" för att hon står framför ytterdörren och jag bär lilla och en kasse med något och alla cykelhjälmar (i hela världen). Eller så säger jag "du får inte lägga sånt här så Märit når det, du får skylla dig själv om hon förstör det" - och så säger hon "förlåt mig Karin" med liten röst.
Jag måste ju vara rädd om henne. Hon är den sortens barn. Och jag skäller på henne när hon gråter. Skärper till mig och säger "man får vara ledsen men för guds skull sluta skrika!". (Alla känslor är tillåtna. Lättare med säg ettåringar.)

Jag avskyr också att träffa andra föräldrar. De är säkert trevliga människor. Men jag vill inte prata om barn och jag vill inte prata om något annat heller och jag vill bara dra mig in i någon slags bubbla med mina ungar.

Blir trött och ledsen av att umgås med andra vuxna. Överdrivet självkritisk. Tänker att jag är jobbig och tråkig och allt det där.

Har för mycket dödsångest och känslan av att jag borde ta vara på dessa dagar och denna tid och ångest för klimatet och alltihop.

Ja jag hör ju hur lycklig jag låter.

Och ändå. Att det snart, i januari, är slut på föräldraledigheten. Det är det värsta av allt.

1 år

Märit, min lilla gris.
Jobbar på att inte kalla henne "bebisen" mer. (Går sådär).

Nu är hon ett helt år. För ett år sen gick jag ut till lekparken med henne för första gången. En liten boll i trikåsjalen. Nu vill hon gunga och åka rutschkana.

Märit har lärt sig gå  till slut, ungefär två veckor innan ettårsdagen, och är stadig, kan ställa sig upp på egen hand och klättrar överallt hon kan. Hon går riktigt stadigt utomhus också, med skor och allt. Och hon kan dansa, med bounce och med handrörelser. (Eller så springer hon i cirklar, jätteglad.) Hon har lärt sig klappa händerna och vi har lagt till "klappa händerna när du är riktigt glad" och "vi gick in i en affär" till hennes favoritsånger.

Hon har nyss börjat säga "nä" och vägra släppa saker. Typ min telefon. Och andra leksaker hon uppskattar. Egen vilja är bra. (Men jobbigt.)

Hon pratar mycket, dels allmänt babbel men också riktiga ord.
Saker Märit säger: hej, hejej (hej då), tack, mea (mera), Esti (Estrid), mama, ja, nä, kiss.  Hon jamar som en katt, gnäggar som en häst och skäller som en hund. Och hon förstår mycket. Hon spelar på läppen när man säger "läpp" och tar fram foten när man säger "en ärta".
Hon härmar mycket och kan fräsa när man snyter henne. Eller torkar bordet med en pappersbit. Eller gör kullerbyttor när Estrid gör det.

Märit gillar mat, och kan äta med sked. Fast när hon tröttnar åker tallriken i golvet. Hon gillar äpple, päron och banan men inte citrus. Pasta är nog hennes bästa. Också poppis: bär (synd att säsongen är slut), grädde och pannkakor. Fil är ett säkert kort. Hon har bra tålamod vid matbordet och sitter länge, först med maten, sen med vattnet och sist med efterrätten hushållspapper.

Hon gillar kläder och att riva ur garderoben. Jag tror hon skulle vilja kunna klä på sig, ibland försöker hon med en tröja som hamnar runt halsen. Hon gillar också när Estrid har vissa kläder på sig, till exempel en tröja med lejon på, eller när Estrid snurrar med sin snurrklänning.
 
Märit tycker om böcker, särskilt de som låter. Hon gillar när vi läser för henne och kommer gärna när vi läser för Estrid (men då har hon inte riktigt tålamod för att lyssna på varje sida). Hon kan också sitta själv och läsa, bläddra och göra djurläten. Ibland kan hon dock inte hålla sig utan tuggar av ett hörn på pekboken - eller förstör en Pixibok.

Ibland kallar vi henne för Märodören.

Hon gillar att plocka saker i och ur lådor, och kan trä ringar på en pinne. Hon gillar att köra saker med hjul, och kan stapla saker på varandra. Hon gillar att spela xylofon, och ännu hellre piano.

Numera sover hon en gång om dagen, och det kan vara lite när som, nästan. Hon somnar inte senast 10-10.30 längre, utan kan vara vaken fram till 15. (Då blir läggningen sen.) Ibland somnar hon av att amma, men inte alltid. Är hon trött nog somnar hon raskt i cykelvagnen. Annars får man gunga henne, vilket kan gå fort eller ta hur lång tid som helst (alltså typ en kvart). Kristoffer spelar fortfarande Pluxus, jag sjunger för henne. (Uti vår hage, fyra verser, många gånger.)

Pottan är fortfarande ute ur bilden. Hon har inte alls tålamod att sitta där. Däremot säger hon "kiss" när någon annan sitter på toa... Det är väl nu det gäller att fortsätta ändå. Håjaja.

Amningen är däremot populär än. Ansiktet lyser upp och hon skyndar sig fram, kastar sig över, ler. Hon ammar ett par gånger på natten, vilket inte gör så mycket, och på kvällen, vilket är segare. Inga planer på att sluta, eller trappa ner innan pappaledigheten kommer i januari.

Åh.

Att tiden känns så knapp just nu. Livstiden. Inga små tankar.

Att när jag slutar säga kom då, kom då, KOM DÅ till min fyraåring, utan går tillbaka till henne på mina långa vuxenben, så har hon hittat en gräshoppa på staketet.

Jag tar kort på den, och på henne. "Så vi ska minnas det här, när vi ser bilderna" säger hon.
(Den här dokumenterade barndomen. Alla alla bilder. Skulle önska att det var fler ord.)

"Här var vi med Lisa, jag satt på uggelkudden, den svarta" säger hon, när vi fikar på Norrlands nation. Och där var vi med Lisa, i december, med en pyttebebis som mest bara sov och sov. (Minnet!)

"Är det här lunch?" säger hon också, typ varje dag. Korttidsminnet är en annan sak.

Kanske har hon redan fått sitt första minne. Kanske var det när hon grät och grät efter en nyckelpigeresväska på loppis i förrgår. (Jag hoppas att det blir något trevligare.)

Om jag var evigt ung skulle hon inte få växa upp. Det är den trösterikaste tanken.

10 månader

Märit går inte, det trodde jag att hon skulle. Hon knatar på med en hand men om man släpper den sjunker hon till golvet med en indignerad min - eller ett skrik.
Men kryper göra hon som blixten. Och tuggar på pekböcker så de går i bitar, och drar ut cd-skivor, och kryper uppför trappan med lurig min.
Däremot har hon inte lärt sig att backa ner för kanter - hon sträcker sig och sträcker sig och ramlar på pannan.

Nytt, som vi bara inte provat innan: att läsa böcker. Särskilt de med ljud och känsel. Kryper och lägger sig jämte när vi läser för Estrid. Mycket mycket gulligt.

Äter mindre mat, generellt. Älskade jordgubbar och vindruvor. Åt bara blåbär i skogen - inte från kylskåpet. Har inte det där riktigt eleganta pincettgreppet än men kan äta majs och ärtor.
Hon klättrar fortfarande gärna ur stolen - Estrid behövde vi aldrig spänna fast men Märit har vi fått göra det med senaste månaderna, annars står hon där och ser skitnöjd ut. Märit har inte riktigt knäckt det här med att dricka, men hon har väl inte fått prova så mycket heller. Nu får hon vatten i pipmugg (efter att hon ätit, annars struntar hon i att äta) och spiller så det står härliga till.

Älskar djur. Har med hjälp av snäll storkusin fått klappa katt. Annars pekar hon och ler och försöker komma och hälsa. Igår kröp hon efter gräsänderna som tänkt tigga mat av oss, så att de fick ändra sina planer.

Har haft barnvaktspremiär. (Gud, det dröjde längre för Estrid...) Vi var på bröllop och morfar och Kerstin kom och passade. Märit fick påtankning före vigseln och efter vigsel och kyrkbacksmingel, och somnade i selen på morfar (detta att någon annan bär ens barn, man blir lite hjärtögd av det), men vaknade och var otröstlig och ville amma, och levererades till festen lagom till halva varmrätten. Jag tror att det hade gått fint dagtid, men på kvällen vill hon amma och inget annat, i princip. Kanske bli buren av en svettig pappa, men det var skönt att morfar inte behövde bära runt på arg bebis.
Å andra sidan sover hon längre pass själv, både i soffan kvällstid och nattetid. Ändå skönt. Sitter i denna stund vid köksbordet helt för mig själv och skriver på datorn och dricker te.

På dagen sover hon... på morgonen, lagom tills Kristoffer och Estrid går till förskolan och jag nästan diskat klart. Sen blir det lite hur som - idag har hon faktiskt inte sovit mer. Hon blir gnällig och jäklig när hon är trött men kommer liksom in i en andra andning och orkar lite till. Och hon är ju andra barnet och får hänga med, helt enkelt. Hon sover i cykelvagnen ibland, det är praktiskt, men det tar en stund för henne att somna. Och i vanlig vagn tar det för lång tid för mitt tålamod. Få saker gör mig så sur som att rulla barnvagn med barn som borde sova men inte gör det.
Vi gungar henne en del i sängen, med kudde och sång, och det funkar och är mycket mindre tröttsamt än vagn eller sele, tycker jag.

Jag bär inte så mycket, Märit är lite för tung och min bäckenbotten är inte riktigt som den var innan. (Borde träna mer mammamage och knip och sen boka återbesök om det inte blir bättre snart.) Kristoffer har burit mest när vi varit lediga ihop.  Vi har bytt från Beco Gemini, som Kristoffer gillat men jag tyckt varit svår att spänna åt nog, till vår trogna och skamfilade Manduca, med dragkedjan öppnad i ryggpanelen. Och jag är faktiskt mycket bättre på att knyta sjal på ryggen än med Estrid, jag övade ju flitigt där innan Märit fyllde halvåret. Får till bättre säte och så. Knyter helst symmetrisk double hammock för det räcker min blå Yaro till.

Babypottningen rullar på, det är rätt häftigt. Och inte mycket merjobb - det är ju snarare enklare att sätta bebisen på pottan än att byta en bajsblöja. Och kissa får hon göra i blöjan - men ganska ofta blir det i pottan, ändå.
Vi har haft engångsblöjor när vi rest och det är ju skönt på sitt sätt, att aldrig behöva tänka på blöjtvätten, och att de håller så inihelvitti länge. Fast lite sjukt är det också. Och jag blir dålig på att byta, för äsch, den håller ju lite till...

Märit har blivit en vattenälskare under sommaren och blir till sig och plaskar glatt när hon får chansen. Badar gärna både inne och ute. Är inte så brydd om att få lite vatten i ansiktet och dricker gärna av badvattnet...

Hon gillar fortfarande att gunga men har också fått prova rutschkana och älskat det. I badrummet klättrar hon upp på Estrids pall och står och gnäller för att hon inte kommer ned.

Nu låter hon mindre igen, och hon har inte sagt "Esti" på länge, men "heh!" säger hon fortfarande - ibland till böcker eller bilder med. Hon gör "ner faller regnet" när vi sjunger Imse vimse. Däremot har vi inte gjort några babytecken och jag vet inte, det känns som att det är så pass kort till språket kommer.

Gud, det är vemodigt att hon är så pass stor, och att det bara är hösten kvar tills jag ska börja jobba igen. Med "bara hösten" menar jag alltså att jag ska börja i mitten av januari. Men det känns liksom snart. Jag längtar inte ett skit efter jobbet, men ska gå och hälsa på mina kollegor (som jag ändå tänkt på ibland med vänliga tankar) i nästa vecka kanske.

En fin dag

Första förskoledagen. Estrid kan berätta vilka barn hon lekt med men säger inget annat. Till slut frågar jag "Var det bra eller längtade du hem?" och hon säger förstås "Längtade hem".
Så ja, jag har inte ett barn som räknar ner till förskolan startar igen. Det är bara det. Men det känns som att de förskoleälskande barnen är så mycket fler.

Jag hämtar och har frukt i väskan och frågar inte vad Estrid vill utan cyklar till Observatorieparken. Det finns transparant blanche och små små gula päron. När Märit somnar på vår picknickfilt leker jag att alla mjukisdjuren borstar tänder och lägger sig. (Tålamodet man har ibland, i alla fall.) Lägger mig också själv jämte Märit och lurar med Estrid för att titta på moln. Vi pekar nog inte på samma moln och jag låtsas se det Estrid säger ("en snöleopard!") men solen är varm på våra huvuden och det är vackert så.
Jag får plocka äpplen och päron och vi går hem lagom till molnen kommer inrullande.Jag gör äppelkaka och barnen leker i stundtals harmoni. Fast Märit tuggar på allt och vi måste rädda Pixiböcker och tändsticksaskar och pussel, och när Estrid stänger in sig kryper Märit till den stängda dörren och protesterar. (Anar ett begynnande tema här). Kristoffer kommer hem och Estrid skär tofun till kvällsmaten (hennes jobb, hon skär med vass kniv och är mycket nöjd) och vi äter god mat och hinner plocka upp det mesta av de kringspridda leksakerna. Disken väntar dock fortfarande, eftersom Kristoffer går på kör och lämnar mig med dubbelläggning, och sen har jag mest sovande bebis i famnen.

Imorgon är mitt huvudmål att sova med Märit (idag var jag lite för uppvarvad, tror jag). Jag tänkte en sväng att jag skulle försöka ha en mer aktiv föräldraledighet, men nothing tastes as good as sleep feels, så att säga. Idag storhandlade vi för 900 kr och cyklade 4 km med hela packningen. Total cykelsträcka idag: 10 km. Ja herregud. Mer aktiv än så? Men jag menar öppen förskola och sånt där. (Men det måste man väl ändå inte.)

Något om sommaren.

Jag tror alltid att jag ska hinna mer saker sen. Till exempel på sommaren. Till exempel skriva, blogga, yoga, göra fotoböcker.
Nej.
Kanske nu när vi är hemma igen, nu när Estrid börjar förskolan imorgon.
Eller inte.

Men en fin sommar. Jag hoppas fortfarande på något bad till och mer glass och att få använda mina reashorts lite till.

Men vi har badat och paddlat och cyklat och plockat kantareller och blåbär, och ätit frukost på verandan och pressat blommor och sett clownfiskar och sälar och ubåtar och utsikten över Köpenhamn.

Och Märit går inte än, hon blir visst 10 månader hon med innan hon knäcker det. Men hon står superstadigt om hon inte vet om det. Och hon vill åka rutschkana och gunga och tycker om att läsa böcker och alla sorters djur. Det är inte så länge till hon är bebis. Mjuka lilla nästan tiokilosklump.

Annan rapport: Estrid säger att hon älskar Märit nu. Sen i förrgår. Plötsligt händer det. "Märit, du är älskad av mig".  Och de badar badkar ihop och har matchande kläder och badrockar och Märit får omilda varma kramar. Jag har sagt "det kommer, man ska ge Estrid tid" och det var rätt, men det är ändå härligt att det hänt.

Puh.

Ska åka till Småland en sväng imorgon, tåg ensam med två barn i fem och en halv timme, två byten. Är redan idag så trött att jag skällde på fyraåringen när hon vaknade och grät och inte lugnade sig utan väckte bebisen som tog allt som morgon. Sen försov vi oss och kom nästan en kvart för sent till den extra hörselkontrollen - extra pinsamt för den som jobbar i vården själv och borde veta bättre. Men Estrid hör normalt och det var säkert bara öroninflammationen som spökade första gången.

Jag var en så mycket bättre mamma när jag bara hade ett barn. Jag blev aldrig så bottenlöst arg. Jag tjurade inte så här. Och då är ändå Märit en glad bebis som sover gott på nätterna. Hur det skulle vara annars vet jag inte ens. Nu väser jag "ta inte av dig stövlarna annars blir jag jättejättejättearg". Och vill fortfarande, trots att det var typ 12 timmar sen, förklara att det är så satans jobbigt med att Estrid sparkar av sig skorna i tid och otid, oftast i trapphuset men även på vägen från tvättstugan eller liknande, och vägrar bära dem själv. Ungjävel. 4 år gammal...

På detta umgänge med ursprungsfamiljen. Det kan ju bara bli bra.

Det vettigaste jag kan göra är att gå och lägga mig i tid. För det: sluta varva internet och packa klart istället. Packning av kläder för en knapp vecka med kladdig bebis (bebisar som börjar äta alltså, error error med tomat och morotsfläckar överallt), babyskydd, matsäck, tågunderhållning. Heja.

(Men också heja att uppskjutandet i alla fall ledde till blogg. Hepp!)

7 månader

(Jag tänker på andra inlägg än Märits månader, det blir bara inte. Men jag vill.)

Det nya för Märit: dra sig upp till stående. Hon älskar det. Och började jobba med det under köksbordet för kanske två tre veckor sen, men lyckades äntligen ett par dagar innan sju månadersdagen. Fördel: kul med utveckling, stolt bebis. Nackdel: kan inte sätta sig ner själv kontrollerat, faller och bonkar i huvudet och är frustrerad.
Det var smidigare med en stillsammare bebis.

Rörligheten gör också att Märit inte riktigt har ro för pottandet. Vi har till och med fått byta bajsblöjor igen, vissa dagar. Men ibland funkar det, och det är värt det.

Jag är lat med Märits mat. Äter vi inget som passar får hon typ gurkstavar, eller inget. Jag tänker att amningen egentligen räcker, och att hon tunnat av lite av all rörelse. Eller, växer långsammare. Får väl se vad åttamånaderskontrollen säger.
Märit gillar mat, beroende på ork och humör. Jag har gjort grötpinnar som hon dissar (vad fanken) men hon äter alla grönsaker med god aptit. Har på sistone lyckats äta ärtor och tagliatelle, i alla fall något. Finmotoriken kämpar på!
(Tänker också att vi trappar upp maten i och med detta. När hon lyckas med pincettgreppet får hon ju fler sorters mat.)

Hon har börjat sova så pass bra om kvällen att hon kan sova själv i soffan en stund, nackdelen är att hon vaknar tyst och ramlar ur innan man hör henne. Några blåmärken blir det. På dagarna sover hon lite och oregelbundet, vaknar efter en halvtimme. Hon kämpar på rätt bra ändå, blir gnällig först när hon är gristrött.
Våra nätter är fortfarande bra och oftast vaknar vi av Estrid.

Krypandet har nästan lossnat, hon ålar mindre och mindre. Hon har slutat välta när hon sitter, men är alldeles för rörlig för att sitta still så länge. Hon blir jätteglad om hon får krypa på gräset, för då finns det mycket att plocka. När vi ska gå ut ålar hon mot dörren och ut i trapphuset om det är öppet.

Hon älskar saker som prasslar, särskilt plast. Papper gillar hon också att tugga på, och böcker. En tom toarulle blir en blöt klump på ett par minuter. Riktiga leksaker är inte lika spännande, utom Estrids, och de får hon inte ha. (Utom när Estrid är på förskolan, hehe.…)

På det stora hela fortfarande en förnöjsam bebis, men mer rörlig. Om en månad tippar jag att vi börjat barnsäkra mycket mer....

Märit 6 månader

Plötsligt har ett halvår gått. Ett halvår sedan vi kom hem sent på kvällen , en nyförlöst och en nykräkt och en nyfödd groda. Ett halvår sedan jag kröp ner jämte Estrid och för första gången hade ett barn på var sida.

Märit väger drygt 8 kg, ålar med bestämdhet även över trösklar, älskar oss alla med sitt glada glada ansikte (men mest av alla Estrid). Hon älskar också mjuk plast - idag fick hon jaga och tugga i sig en förpackning pappersnäsdukar medan jag knappade in en ny ansökan om föräldrapenning. Prassel, det är grejer det.

Hon ålar på ett sätt som jag inte minns att Estrid gjorde, med sån frenesi. Det gäller väl så spännande saker. Hon är inte lika fascinerad av att gå och stå.

Märit har äntligen fått mat, det blev lite tjuvstart. Broccoli, potatisklyftor, gurkstavar, simit. Bäst hittills: jordgubbar.
Jag tror inte hon skulle tycka illa vara med skedmatning men just maten har ju funkat så bra med Estrid, så jag vill inte ändra ett vinnande koncept. Riktig mat och styra själv och långsam introduktion.

Vi har köpt cykelvagn sen sist, det är härligt att plötsligt vara rörligare. Vips Erikshjälpen och hälsa på folk på andra sidan stan. Märit är tålig, gnäller om hon är trött, somnar till slut.

Märit sover bra och ammar bara lite på natten. Gud vet hur många gånger, jag vaknar inte så mycket, men kanske 2-4? Hon släpper taget också, ligger inte och snuttar så mycket. Det gör hon på kvällen i stället, då sover hon mest i min famn, ammandes.

Tänder har hon fått, två stycken, och det gör att hon kan raspa i sig äpple men också att hon råkat bita mig i bröstet. Aj. Hoppas detta inte upprepar sig.

Hippiebebisen pottas fortfarande med god effekt, ibland till och med med torr blöja. Jag bär rätt mycket på ryggen nu och har provat med sele, till och med. Men hon kommer högre upp i sjalen och kan dra mig i håret och är nöjdare så.

Det tar sig långsamt med storasyster, Estrid har börjat plocka upp leksaker till Märit och idag fick Märit vara med och leka sabeltandad tiger - och vara tigerbebis och äta låtsaskött (Duplo). Estrid har också tröstat Märit och sjungit för henne vid ett par tillfällen, och blivit stolt när det funkat.

Märit är en glad och tålig bebis. På dagarna är det segare med sömnen, det är amning eller gung i babynästet eller vagn som gäller. Å andra sidan: flera alternativ funkar. Det gick ganska bra att åka bil 60 mil, med pauser. Dock: om jag inte sover jämte henne (gemensamma tupplurar är en stor glädje med Estrids förskoletimmar) vaknar hon ofta efter typ 30 minuter. Men hon är ju en bebis. 

5 månader

Märit min Märit.

Drygt 5 månader. Har haft livets första magsjuka men det var mest lite extra sömn och många blöjor att byta. Hon blev lite skrynklig i maghuden ett tag, men vi ammade och ammade och det tog sig.

Har börjat klösa med vassa små naglar ibland vid amningen. Och ta tag i bröstet mellan ännu tandlösa gommar och vrida på huvudet. Inte det bekvämaste.

Märit sitter i barnstol nu, och senaste veckorna har vi plockat bort den stöttande kudden också. Hon är stadig. Kan sitta en liten stund som en fällkniv också, innan hon välter.

Hon har börjat ta sig framåt också. Eller bakåt. Det går inte riktigt som hon vill alltid, men hon kämpar.
Och hon vänder sig obehindrat, både från mage och rygg.

Tack vare stadigheten har jag börjat sätta henne på vår Ikea-potta och det funkar väldigt bra. Kisset är på rutin men det kommer något kanske vartannat pottillfälle. Bajset kan man märka på en del stånkande. Jag tror absolut att tygblöjorna hjälper till, att det känns när kisset kommer. Vi har fortfarande engångs till natten och till längre utflykter, annars tyg. Är nöjd med den nivån.

Märit är kär i Estrid, tittar på henne och ler och skrattar, och Estrid är inte det minsta kär i Märit, säger "Nej!" och "Märit klöste mig!". Än så länge förstår inte Märit att kärleken är obesvarad. Det hinner väl ändra sig.

Hon har hunnit välta från pottan och få en blåtira, och välta ner från soffan, och jag har fångat henne på sängkanten också. Stackars bebis. Men vi har skärpt oss med att lägga henne långt in på sängen eller på golvet....

I helgen (som var efter femmånadersdagen, men äsch) tog vi fram sittdelen och jajemen, vagnbebisen är tillbaka. Hon har somnat i den i rullning vid varje försök, faktiskt, hurra! Bär en del ändå, eftersom vi inte har syskonvagn (skulle man kanske haft), men det är likväl framsteg. Och när Estrid slutar vara sjuk och går till förskolan igen så!

Märit är sugen på allt vi äter, men jag tror inte att hennes tarm är riktigt mogen för det än. Vi får väl se när jag ger vika. En liten kokt morot eller två...

Imorgon är det vaccindags och viktdags. Får nästan återkomma med det. Hon känns stor och tung men har inte växt ur kläderna på sistone. Drar 62-68, beroende på plagg och passform och blöjstorlek (skiljer ju en smula på liten engångsblöja eller stor bambutygis).

Ja, hon har börjat gilla leksaker som låter mycket (och slagit sig i ögat en gång med en skallra också, faktiskt.) Och så gillar hon att titta i böcker (men vill tugga på Estrids böcker vilket inte är poppis). Och ramsor, det borde jag bli bättre på.

Söndag

Familjeyogan är inställd och vårt fikasällskap har blivit sjukt. Vi köper med kokosbollar hem och Estrid har dem i knäet hela vägen, tills hon vill hoppa ur vagnen och plaska i vattenpölarna. Och jag frågar henne om hon inte vill gå till de större också, och det är klart hon vill, och jag belönas med att hon inte ens klagar när hon får vatten innanför överdragsbyxorna och i en vante. Vägen hem tar tusen år men det gör inget, och Estrid får ta med en pinne upp till lägenheten. Vi äter kokosbollar och apelsinklyftor och badar badkar.

De goda cirklar som också uppstår. Tänker att jag kanske borde ha Estrid hemma heltid, det går ju, men hon är snart fyra år och det är meningsfullt med barn i samma ålder. Plus att jag ska sova middag med Märit, det blir också bra. Hämta Estrid vid ett, äta tigerkaka, läsa biblioteksböckerna, plantera chilifrön. Inte vara så hård mot sig själv.

Del två.

Åh föräldraskapet, det går inget bra nu. Kristoffer ska tentaplugga hela helgen, jag har fem dar i rad med dubbla barn och det borde inte vara så jobbigt. Jag är så gnällig, mest är det det, säger nej och nej och "sluta fråga". Igår var vi på evolutionsmuseet och det var bra, idag var det kollaps på vägen ut och varför kan jag inte bara lära mig att hon är ledsen när hon skriker och gråter, inte arg, och att det är bättre att kramas än att resonera? (För att jag blir arg och inte vill kramas. Och för att det är så svårt att böja sig ner med en bärsele på magen. Men vad fan.)

Imorgon mer utanför dörren och så ska jag muta oss med fika.

Märit är i alla fall nöjd på det stora hela och jag har inte kallat henne bebisjävel på mycket länge. Hon rullar från rygg till mage och vice versa. Sitter i barnstol men tippar en del framåt. Vill ha massor av saker som hon inte får.
Det rör sig mellan Estrid och Märit med, Estrid pratar mer med lillasyster, vi kan busa ihop ibland, ibland hämtar Estrid leksaker till Märit. Och så leker hon ju alla sina omhändertagande lekar, påklädning, blöjbyte, tandborstning, nattning.

De får väl rädda varandra från den här sura jävla mamman som inte tar vuxenansvar för sina känslor. Eller gå i terapi ihop, sen.
(Men jag bet om ursäkt, i alla fall. Det är mitt största försvar.)

Dagens moderspoäng: låg

Idag kom mitt stackars barn i retur från förskolan med ögoninflammation och gud vad dum jag kände mig. Jag och mitt jävla yrke borde veta bättre. Men det såg liksom beskedligt ut, och hon var ju pigg annars, och jag tänkte inte på det där med smittsamheten. Så stackars Estrid fick vända i hallen och Kristoffer missade 45 minuter tentapluggstid.

Och sen var jag en så himla dålig mamma idag. Jävlar. Skällde på Estrid för att hon var långsam när vi pulsade till tvättstugan. Suckade när hon ville ha hjälp med att klä på sina mjukdjur Märits urvuxna bebiskläder. Sa "nej det vill jag verkligen inte" när hon sa "mamma jag vill leka hotell med bävrarna med dig".

Hade också sur bebis som bara sov halvtimmar i selen, till mitt försvar. Men ändå.

Alltså, hennes lekar är gulliga men så helvetiskt tråkiga. Alla moment ska upprepas 10 gånger, allt ska vara så omständligt, och ja jag vet ju att det är så med barn. Skulle haft tätare mellan syskonen för just det: slippa så mkt lekar. Estrid vill ju gärna just de lekarna, också. Jag försöker leda över till att pyssla rita spela spel baka men får hon välja vill hon leka förskola och låta djuren lämnas och hämtas i all oändlighet.

Kristoffer var tjugo minuter sen hem också, och jag lagade mat och brände mig på risångorna och Märit vaknade i selen och skrek, och Estrid ville berätta något om kaninen Helny och jag sa "jag skiter i Helny", och Estrid gick runt med Helny i en liten plastväska och sa "Sch, Sch" och "Helny är ett år så hon behöver sova på dagen, jag hjälper henne sova"

Och jag förtjänar henne inte. När hon kryper upp i mitt knä efter middagen och inte vill släppa iväg mig för att hämta tvätten utan tycker att Kristoffer kan göra det.

Jag måste sluta glömma bort att hon inte ens är fyra år än. Jag måste försöka vara snällare, tålmodigare. Mitt humör är inte hennes ansvar.

4 månader

 Alltså en tredjedel av ett ÅR. Herre du milde, det går för fort det här.

Men ja, Märit. Idag funderade jag på vad det var jag tyckte att hon skulle heta, som Kristoffer inte gillade, och det tog så himla lång tid att komma på det. Hon är ju Märit nu. (Men Ilse är ett fint namn, för all del.)

Ett par dagar innan månadsdagen upptäckte Märit sina fötter. Hon älskar dem innerligt, håller en fot i handen och pratar med den med sina gulliga små pratljud. Blir sur om man tar loss den för att byta blöja eller någon annat oväsentligt.

Den 23 rullade hon också för första gången, från rygg till mage. Och hon har gjort om det, så det var inte bara en slump. Nacken är stadig och Märit har provat barnstol med extra dyna med framgång. Hon skulle säkert gilla en bumbo nu (men orka fixa en). När Kristoffer håller henne tar hon små steg med fötterna. Motorisk bebis, det här.

Hon pratar och flirtar och älskar alla som pratar tillbaka. Är inte bekymrad av att bli hållen av andra. Jag försöker tänka på att langa över bebisen ibland, det känns inte lika obekvämt som det kunde göra med Estrid, utan det är mer gammal vana att jag blir sittande med henne.

Märit greppar saker och stoppar dem i munnen. Typ allt. Hon är så ivrig när man har henne vid bordet, och har vält soppa över mig i sin jakt på allt spännande. Om man vore lagd åt det hållet skulle man kunna tänka "intresserad av mat". Jag tänker "intresserad av att stoppa allt i munnen för att undersöka", "sex månaders helamning" och "BLW". Kan tänka mig att tumma någon vecka på det, men det är allt.
(Dock har hon fått en morot som hon sugit på (och fick in så långt i munnen att hon kräktes) - första smaksensationen.)

Hon ammar så sällan att jag nästan glömmer bort det ibland, kommer på "ah,hon är nog sur för att hon är hungrig!". Gissar att hon fyller på mest på kvällen och natten. På kvällarna sitter jag med sovande ammande bebis i soffan. Det är bara ett problem om Estrid vaknar och Kristoffer inte är hemma. Och på nätterna sover vi bra.

På dagarna har Märit börjat dissa vagnen och då orkar inte jag heller hålla på. Hon kan sova i vagnen om hon gungas till sömns, smygs ner och vagnen hålls i rullning. Då kan jag lika gärna ha henne i sjalen, då vaknar hon inte lika lätt och är nöjdare när hon vaknar.
Jag tänker kanske nya tag när det blir dags för sittdelen, att hon blir nöjdare vaken i vagnen då. Och kanske kan vänja sig vid att somna i den igen... Eller när vi köper cykelvagn.
Jag har haft henne på ryggen i sjalen litegrann men hon sover inte så bra där. Känner mig dock väldigt häftig med liten bebis på ryggen, och det kändes inte så svårt att knyta upp henne. I sommar tror jag det blir mycket rygg.
Den blå sjalen har blivit på gränsen till för kort att ha på magen, så har gått över till regnbågen. Skönt ändå att ha en massa saker, att inte behöva fundera på om man behöver ny. Har inget sug efter nya bärgrejer nu, blir mest trött av bärsjalsgruppen på Facebook, det är så mycket köp och sälj och prylar och så lite bärtips etc.

Ingen EC mer än rutinpottning, men hon kissar mest på skötbädden ändå. Är också upptagen av fötterna... Dock använder vi nu tygblöjor i princip på heltid utom natten. Heja det!

Märit var på Smålandsbesök sin fjärde månad, också. Gick bra på det stora hela med resan. Charmade sina kusiner. Ruth är så mycket mer förtjust i Märit än vad Estrid är. Å andra sidan väckte hon nysomnad Märit när hon ville komma och klappa (och leka med högljudd leksak parallellt) och min syster fick hindra henne från att ge Märit popcorn. Det finns för och nackdelar med allt.

Estrid säger "jag vill vara med dig hela tiden" när jag håller på för mycket med Märit, och hon vill ha det knä Märit sitter i mest hela tiden. Men att Märit börjat gilla leksaker är ändå ett lyft, Estrid kommer med prasselboken eller björnen Göran eller tuggankan då och då.

Jag har börjat sjunga "Idag ska Martin i jorden" som vaggvisa, får se vad hon får för men av det. Kristoffer spelar 10 små indianer och Pluxus för henne. Och så sjunger jag Peggy-O ibland när jag bär henne, för den har lagom många verser.

Fina lilla tjocka knodden. Märit Märis Märlan-Pärlan Märittan. (Sällan Kaninis numera.)

Ett boktips, ett hörn av mitt bo, till middag idag

Hade besök i helgen (hurra!) och hamnade efter på listan.


Ett boktips? Förstvett relaterat tips: Goodreads. Roligt att läsa recensioner, skriva recensioner, sätta betyg. Riktigt bra boktipsfunktion - folk som gillar det här gillar också.

Hittade på detta vis "Dairy Queen", en fantastisk YA trilogi om DJ Schwenk, bondedotter i Wisconsin. Hon har två äldre bröder som båda varit stjärnor i fotboll (amerikansk förstås), och hon hade själv spelat volleyboll och basket med framgång, men nu tar hon hand om gården eftersom hennes pappa har haft höftartros, och har fått ge upp sporten. Tills hon bestämmer sig för att söka till fotbollslaget... Att som tjej spela amerikansk fotboll gör man visst bara inte. Eller?
De två andra böckerna har helt andra ingångar men har samma skitroliga huvudperson. Handlingen låter tråkig, jag valde bort boken flera gånger, men gör inte det, vet jag.

Tips två på samma tema: "catching Jordan". Har också en tjej som spelar fotboll och dessutom är quarterback, och det är kul, men grejen är kärlekshistorien. Skitgullig.


Ett hörn av mitt bo:

Ett hörn av sovrummet med 265 cm säng. Inredningsdetaljer att notera: nyhängs loppistavla. Handduk i sängen pga bröstmjölksinferno (sover ändå med bh och inlägg i denna). En styck vält bebis i färgglad body.

Till middag idag: improviserad kikärts- och böngryta. God men inget extra. Estrid åt massor, dock, särskilt de svarta bönorna, "Frippe Karlsson-bönor". Stora vita bönor är "castorbönor" (Castor odlar, ett boktips för två år och uppåt), små vita är "Frippebönor" (förstås) och de svarta är döpta efter Frippes kompis. Fungerar mkt bra som bönmotivering för tillfället.

Serverar med ris, apelsin till efterrätt, bingo på både veganskt och järn. Men snygg var den inte.