Söndagsågren, expanderad.

En vecka till på medicinakuten. Sedan en månad på hjärtavdelning med dagtid och ordning och reda.

En vecka till på medicinakuten. Jag har de senaste dagarna börjat undra på vad jag gör, om det här var rätt val. (Det finns en sådan bottenlös oro i det. Om det här var rätt utbildning? Om det här var rätt? Om de här senaste sju åren skulle ägnats... åt något annat?)

Jag gör så mycket som jag inte är bra på. Vad ska man säga om det, vad säger det? Jag leker doktor, jag gör yoga (och har fortfarande svaga armar i alla dessa eviga plankor), jag sjunger kör (med skrovlig liten altstämma och begränsat omfång), jag stickar långsamma maskor. Jag vill vara snäll och säga att jag utvecklar mig själv och att det handlar om någon sorts mod, men egentligen vet jag inte.

Jag brukade vara bra på det här skrivandet, en gång i begynnelsen. Nu vet jag inte. Nu läser jag alla dessa helvetes bloggar i den här jakten på De andras liv (som jag misstänker är vad jag egentligen får ut av läkeriet, de bra dagarna) och jag växer ihop med soffan.

Ibland tänker jag att jag har så mycket för mig (förutom kör och yoga även lindy-hop (som jag inte heller är bra på, nä) och internetkurser i turkiska och musikteori). Ibland tänker jag att jag tillbringar hela jävla livet med klick på de andras liv.

Kanske skulle man bara skaffa en unge och avskaffa sin fritid och slippa fundera på hur man ska leva. Eller skaffa ett forskningsprojekt och alltid jobba 40+ timmar i veckan, det skulle också fungera.

Hur vill jag leva, vad vill jag göra. Ställtiden, att man får sitta och dumsurfa, en nödvändighet i det, å ena sidan. Å andra sidan: orken blir inte större för att man ger sig mer dötid, snarare krymper den.

Hur jag vill leva: och så resonerar jag kring min jävla fritid i det här i-landet i en värld som brister och rister på alla möjliga håll. Jag måste komma ihåg att skicka in lappen om autogiro till Läkare utan gränser. Världen måste räddas, och jag måste komma i håg det där jävla svarskuvertet, som är det andra i ordningen (det första försvann någonstans i lägenheten, som borde städas oftare....).

Livet är inte futtigt, men jag är det. Livet är oändliga himlar och alla dessa (jävla) möjligheter och allt som borde göras och världen som borde räddas.

Och så vill jag inte riktigt gå till jobbet imorgon, måndag på akuten är alltid värst och jag räknar ner till nästa helg alla redan.

Man skriver ett par ord och sedan öppnar sig Pandoras ask. Jag som tänkte att jag skulle skriva lite om jobbet bara, lite dagbok.


(Jag måste berätta för mig själv hur jag mår.)

Ring, ring.

En liten stickning: ett mobilfodral till Kristoffers smarta telefon. Pysslat över en körhelg. Stickat från botten och uppåt, med hålstickning i grått, och sedan en liten röd virkad kant (det första jag virkat på något decennium, tror jag).

Det kanske hade varit funktionellare utan hålen... Men inte lika roligt, och man får ju prioritera. Annars är jag nöjd, och Kristoffer också.

Omstart, oklart vilken i ordningen.

Jag tänkte kohandla med mig själv: skriv något själv, sen får du läsa alla miljoner bloggar du vill i hela världen.

Så hej. Jag var i Ryssland, sen var jag inte i Ryssland. Sen började jag jobba, sen var det nu.

Jag har ett antal tjusiga stickprojekt som jag ska blogga om, det fattas bara lite bilder.

Små glädjor: satsumas, nyköpt hibiskus, matrjoskanyckelringen.

Semesterstickning

Blå sjal i gingko biloba-mönster (från Ravelry, här är mönstret)

Garn: blått mysteriegarn från Röda korset, ca 70 g gick åt. (Och då finns ett antal blandade nystan kvar från 15-kronorspåsen. Ah, loppisgarn, nästan lika bra som turkiskt.)

Stickor: 3,5 (enligt mönstret skulle man ha 4 men det stämde rätt bra ändå med slutmåtten.) Jag har inga rundstickor men det här gick fint på vanliga stickor.

Jag är förtjust i gingko, så det var vad som fick mig att välja det här mönstret, plus att det såg ut som en lagom avancerad spetsstickning. Det var ett evigt stickande av räta och aviga innan jag nådde spetsen. Väl där övervägde jag att öka ut mönstret, men var hemskt sugen på spetsen och dessutom osäker på om garnet skulle räcka. I efterhand så skulle nog garnet räckt, och jag hade gillat min sjal mer om den varit snäppet större. Annars är jag dock mycket nöjd, och har blodad spetstand.

Det kan komma en kompletterande bild när jag blockat det hela.

Syskonbarnssockor (stickade från tån och upp)

Garn: rosa och vitt mohairgarn ifrån , 5 kronor nystanet på Återbruket. Banderollen satt kvar på ena nystanet, det är alltid lite festligt, tycker jag, så det är en akrylblandning från Marks och Kattens.

Stickor: strumpstickor, stl 4 tror jag

Efter tillräckligt många ”vad gör du?” ”vad ska det bli?” ”vem stickar du åt?” tog jag mått på 5 och 3-åringens fötter dagen innan de åkte och körde igång. Snabbstickat och härlig omväxling till räknandet av omslag och minskningar. Ett tag förstod jag nästan hur min farmors syster Karin (”moster Karin” kallad, eftersom hon var pappas moster) lyckades producera raggsockor till samtliga släktmedlemmar i en sån rasande fart. Om jag övar tills jag blir sjuttio så ska jag nog också kunna få upp en farlig fart på sånt här.

De polkagrisrandiga sockorna tog längre tid, men blev allt lite snyggare. Tyvärr var jag redan klar med de rosa när jag insåg det.

Lite orolig är jag för storleken, trots att jag mätt: det är enklare när man kan prova på sig själv efterhand. Vi håller tummarna!

Nu är jag lite sådär mellan stickningar: antingen börjar jag på något nytt och spännande, eller så gör jag den andra gula vanten... Man anar ju varåt det lutar. Å andra sidan blir de gula vantarna rätt fina. Åtminstone den första...

Juli.

Hej,

jag åker X2000 och har gratis internet, och försöker att inte må illa. 3 veckor med landet och lite internet i mobilen, så nu har jag kollat alla bloggar och blivit lite "jaha, var det allt?". Det är ju så med internet: det är väldigt roligt. En liten del av tiden. En stor del av tiden är det något man gör för att.

I Småland har jag ägnat mig åt syskonbarn, sjalstickning, radio och bad i solglimtar. (Vädret har ju inte riktigt betett sig, och nu när jag åker utlovas högtrycksvecka. Jaha.) Och så har jag läst en anständig del av bokhögen (sisådär sju av nio, det får man väl ge godkänt?)

Gul näckros.

Och det var allt jag hade att säga efter 3 veckor. Äsch, nej, det var allt jag hade att säga just nu.

Hej och hejdå.

Ja, det kanske var sådär välplanerat att försöka öka bloggeriet en vecka innan semestern. Nu har jag jobbat färdigt på neurologen, och ser fram emot ett ledigt kvartal. (Sant. 11 veckor. Jag rekommenderar att byta jobb på sommaren.)

Imorgon blir det Småland, och där blir jag 3 veckor, och kanske har jag internet (så jag kan kämpa på med min distanskurs) men kanske inte.

Jag har skrivit ut ett antal mönster och packat på tok för mycket garn. Imorgon ska jag diska, städa av köket, packa klart och ta tåget klockan 12. Borde gå. Men då borde det ju sovas nu.

Jag hoppas att det finns lite lindblom och smultron kvar söderöver. Imorgon på tåget ska jag lyssna på Mountain goats och King Creosote.
Jag har nya sandaler och en oläst Sarah Dessen, en prickig bikini och det kan bara bli bra, det här.

Jag har internet på mobilen så om man skulle vilja går det att nå mig, men äsch.
Nu pratar jag bara. Marsch pannkaka, sängen.

Stickblogg!

Hej,

jag tänkte att jag skulle börja handarbetsblogga lite. Jag gillar att sticka, och lite på tvärs mot min självbild är jag ganska bra på att bli klar med saker. Och då kan man ju slå två flugor i en smäll både skryta lite, samt åstadkomma inlägg som är personliga men inte privata. Typ.

I alla fall. Jag lärde mig sticka aviga och räta och inte så mycket mer när jag var i tolvårsåldern, och när jag tröttnade på att sticka dockhalsdukar (man kan inte göra så mycket mer med aviga och räta) rann det hela ut i sanden. Ett par vantmuddar låg kvar i barndomshemmet, eftersom jag aldrig förstod mig på hur jag skulle öka för tummen.

Drygt tio år senare bestämde jag mig för att handledsvärmare för all del är ett fånigt plagg, men det kunde jag ju i alla fall sticka! Så julen 2009, i barndomshemmet, letade jag upp ett antal strumpstickor, ett tegelrött garn och producerade två handledsvärmare. Och det var roligt och inte så svårt och helt beroendeframkallande.

Så, ett och ett halvt år senare har jag stickat:
2 par raggsockor
6 par handledsvärmare ( 1 har jag gett bort, 1 har jag tappat bort)
6 par vantar (plus 1 par som bara saknar tummar... ska göras innan det blir vantväder till hösten)
2 mössor (1 till systerdottern, 1 till mig)
2 sjalar
samt 2 i-podfodral , 1 mobilfodral och 1 menskoppsfodral.

Det är väl inte så illa?

Jag stickar utan mönster nästan jämt (för att det är krångligt med mönster och för att det är roligare att hitta på själv). Eftersom jag är en snål jävel stickar jag i nästan bara i loppisgarner samt mitt trumfkort: turkiskt garn. (Jag tror jag måste skriva ett helt inlägg om turkiskt garn lite senare).

Projekten just nu är ett par gula vantar med mönster (som inte blev så baltiska som jag tänkt mig, men det blir nog bra ändå: jag får sticka ett par till sen, bara) och en cape (som alltså ska bli ett Plagg! Gud bevare mig).


Jag inser att ett sånt här inlägg kräver en bild, så jag börjar lite försiktigt med menskoppsfodralet, stickat enligt Isabelles förträffliga mönster (där jag lärde mig vad purl och k2tog betyder, och dessutom att man inte ska tänka "vad stort det ser ut, jag minskar en rad tidigare", för då får man bara repa upp). Stickad i Muskat, ett av mina köpegarner, som jag avskyr med lidelse: det trådar sig hela tiden! Men annars var det ett trevligt litet projekt, som tog en filmkväll (och några extra svordomar för de där egna påhitten jag försökte med), och som blev precis vad jag ville ha. Jag ska bara fixa en snyggare snodd, någon gång lite senare...

Man får ju se hur det går med bloggeriet, men kanske kan det smitta av sig med förmågan att slutföra från stickningen. Jag testar, helt enkelt.