Kristi himmelsfärd

Och här sitter jag en ledig, solig majdag och pluggar ryska. Funderar över hur jag tänkte (rörelseverb! frustrationen!) samtidigt som jag är lite imponerad av mig själv...

På stickorna

Strumpa nummer två. Färgen är lite mer åt det gröna hållet. Jag stickar åt Kristoffer, så de blir stora!

Efter textsamtalen.

Idag var sista dagen på min skrivarkurs, och nu ställer jag om.

Jag blir en annan där, det är ett annat rum. Det är ord och bilder och gestaltning och boktips och strykningar och stämningar.

Och så är det den hjärtskärande majvåren med vitsippor och lövsprickning, och så slottet. Det bidrar ju till känslan av en annan värld.

Nu går jag tillbaka. Tröstar mig med att vi har planerat en återträff till i höst. Tills dess ska jag försöka skriva mer skönlitteratur. Det är med skrivandet som med yogan - egentligen vill jag ju, det är skönt både under tiden och efter, och det är skönt vad det gör med kroppen däremellan, men det är ett motstånd i stunden innan.

Men jag har ju fått mig att yoga två gånger i veckan, så jag beslutar mig för att ha förtröstan.

Koftan:

Till Ylvas bebis, färdigstickad och överlämnad innan magen försvann! Och dessutom lyckades jag ta ett kort på den. Mycket nöjd!

Garn: Alize bamboo (100% bambu)
Stickor: 3,5
Mönster: Lilla koftan, ett mönster att rekommendera. Superenkelt, inget krångligt någonstans, och fint blev det. Jag känner mig sugen på att prova att sticka en vuxenkofta nu...

Lägger nu sista handen på ett annat bebisprojekt, ska försöka sköta mig och ta en bild på den också.

Föd fler barn, mina vänner: det är fantastiskt roligt att sticka till dem. :)

Om våren i Uppsala,

då är det något som spränger i bröstet. Vemodet. Den eviga ungdomen upprepar sig, gång på gång. Knopparna brister. En gång gick Karin Boye på dessa gator med Uppsalablåsten i ansiktet och längtade. Nu skulle hon varit död även om hon inte tagit sitt liv.
(Eller skulle hon varit 111 år på det 112e?)

Våren, löven vecklar ut sig från musöronen och vidare, man blinkar till och det grönskar.

  

Nya studenter sitter i tunnstrumpbyxor och uppkavlade skjortärmar och äter grillade marshmallows och dricker sig en värme från ölburkar och plastglas med vin, och det kanske trots allt är en ganska vettig sak att göra, med sin känsla. Att ta fram en värme, de glada skriken, en gemenskap, hon och jag och alla, dansa genom natten och kyssa någon vars namn man inte visste för några timmar sedan (och kanske inte vet nu heller).

En vårkväll i april kan man ta solnedgångsbilder och bära sin känsla som något ömt svällande i bröstet och njuta av den i sin tydlighet. Eller så tar man det svällande i bröstet och kastar det mot världen och bara måste leva så mycket det går, med systemetpåsen i ena handen när man högljutt går in mot stan och  man har aldrig tyckt så mycket om någon som man gör nu, du är min bästa vän.

Ständigt nya offer för den eviga ungdomen, det är vackert så. Ständigt någon annan som fnissande låser upp dörren till studentrummet på Triangeln. Ständigt någon ny som längtar utanför ett fönster. Ständigt någon ny som vill brista, som knopparna.

En underlig stad att bli kvar i. Min stad och ändå inte. Den eviga ungdomens.

Hej våren,

idag har jag planterat grönkål, dill, persilja, borstnejlika, luktärt, lövkoja och solros. Du kan väl fortsätta med det här goa vädret ett tag, så att det tar sig?

Jag har också köpt frön till morot, spenat, ringblommor, aster och vallmo.  Rödbetorna tordes jag inte plantera idag, de får komma i jorden tillsammans med nyinköpen. Tomaterna kämpar på här inne på fönsterbrädet.

På köksbordet en koboltblå vas med vitsippor.

Ja du våren, det verkar fint det här.

I soffan just nu:

2 som äter jordgubbar
1 som spinner
2 med päls
1 som läser Pappa Långben
1 som stickar bebiskofta och läser bloggar
1 som bara ligger

Några gör flera saker, men det är ganska trångt i soffan. Och mysigt