Ja, herregud.
Om man läst här innan vet man ju att smärtmitten, det ömmaste, brännpunkten, ja ni fattar, är en mamma som dog ifrån en dotter i maj 1998. En bröstcancer, metastaserande. En sorg som kanske hakade upp sig, som kanske var för stor eller för liten, som kanske var
som den skulle vara.
Min mamma var bonddotter från Osby. Hon älskade katter och hästar och bokskogar, och hon hade en svepande lång nedförsbacke som hon cyklade till skolan. Hon blev retad för sina framtänder (alla de idiotiska saker barn retas för!). När hon gick i gymnasiet träffade hon min pappa, och så vitt jag vet var han hennes första pojkvän. Egentligen hade hon velat bli sjukgymnast, men betygen räckte inte, så hon blev högstadielärare i kemi och matematik. Hon pluggade i Lund, hade en praktiktermin i Linköping, och sedan flyttade hon och pappa till Smålandsstenar, där hon bodde resten av sitt liv. Hon var händig och rådig med det mesta: sydde kläder, stickade, saftade och syltade, hade ständigt hembakt av allt och uppfostrade fyra synnerligen välartade barn.
Sedan gick något fel i en cell i bröstet, och löpte amok, och sedan blev hon bara 53 år gammal och vad är det för jävla ålder, säg? Och när man har en rädd och ensam fjortonåring som mest tycker om att gräva i trädgården och titta på stjärnor och skåda fåglar ihop med en?
Ja.
Min pappa är den som blev kvar, som inte kunde baka mandelmusslor eller se skillnad på grågås och sädgås eller prata med en ännu ensammare tonårsdotter som knöt sig.
Det tog nästan tio år innan jag kunde förlåta honom för att han inte är mamma.
Min pappa är snäll och vill alla väl, har lärt sig baka mandelmusslor så att hans systrar blir vådligt imponerade, har med mjuk men bestämd hand styrt den kommunala ekonomin i Gislaved i 40 år och tycker om språkhistoria och latin och långsökta ordvitsar.
Min pappa är den som finns. Imorgon ska jag, skajagskajagskajag, komma ihåg fars dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar