14 mars 2013

Idag har jag, till slut och under över alla under, sytt klart babynestet. Inklusive lite svordomar. Och jag som tänkte att det var en lite onödig pryl men verkade lätt att sy. Just det... Men det är klart innan det finns någon baby att lägga i det. Det räcker så.

Var för övrigt hos barnmorskan och allt är i sin ordning: hjärtljud och SF-mått och fosterläge. Hb på 112, men ska äta järntabletterna lite bättre (eller bara alls....) ändå. Har fått tid för vecka 39 och vecka 41, och fått reda på att i det här landstinget sätts man igång i vecka 42+0, så 16 april, om inte förr. Dit är det fortfarande en hel månad, men det känns rätt okej ändå.

Just nu känns det faktiskt hemskt  skönt att ha gått hem. Även om jag kunde jobbat, både förra veckan och den här, så är det skönt att inte. Och jag hinner jobba innan pensionen. Massor.

Tränar mig istället i att inte ha ångest över den nya förminskade inkomsten. Vi har ganska små fasta utgifter, så jag har tänkt spara en del föräldradagar, men då blir det ju ett rätt stort hopp. Å andra sidan har jag lagt undan pengar varje månad sedan examen, i princip, så det finns en buffert, och nu är ett utmärkt tillfälle att använda lite av dem.

Annars, kära dagbok, tänkte jag rapportera att det var en mycket fin stund efter barnmorskebesöket, när vi satt vid Fyrisån och åt mörk choklad med mint och drack termoste, och solen var i ansiktet även om det var kallt utan vantar.

Och att min svanskota dödar mig en smula: ramlade för en vecka sedan på en isfläck och slog i, hårt!, och det har inte gått över riktigt, och idag råkade jag välta bakåt (känner mig sannerligen som en valross i detta välsignade tillstånd) när jag försökte yoga och slog i den stackarn igen. Snälla coccyx, läk dig, särskilt innan förlossningen, kan vi inte säga så?

Längtan och vetekudde.

Det är ju lite värdelöst att man tillbringar en del av sin hett efterlängtade helg med att längta till på onsdag, då gräsänkligheten tar slut. Just nu äter jag Häagen-Dasz (hm, undrar om Ben&Jerry blivit så hajpat eftersom det är lättare att stava?) och tänker på München och han som är där.

Men ja. Idag har jag källsorterat, lagat lasagne, tvättat, köpt flärdfulla saker såsom gravidstrumpbyxor med stöd (halva priset på Apoteket, raj raj, vi får väl se om jag gillar sånt, eller fortsätter med de vanliga strumpbyxorna nedkasade under magen) och tungskrapa. Och gått på loppis, vilket bland annat resulterade i en halv årgång Vi från 2010 för 14 kronor.

Slår Amelia hårt på fingrarna, känns fortfarande inte som någon ansträngning att läsa. Kommer räcka som lektyr de närmsta måltiderna, och sen kommer han väl ändå hem? (Det är tråkigt att äta ensam.)

Införskaffade också "Att föda" av Gudrun Abascal, som verkar riktigt vettig, samt en förtjusande liten skolbok från sextiotalet om musikhistoria.

Och så har jag, äntligt, sytt klart vetekudden. Skyller dröjsmålet på att jag inte haft mensvärk på ett halvår. Är nu förberedd för latensfasen, haha, är i alla fall ute i god tid med något.

Har ett antal tankar om förlossningen som jag nog ska skriva ner separat, det kommer bli lustigt att gå tillbaka och titta tänker jag. I korthet växlar jag mellan hybris ("vad fan, jag kan ju yogaandas, och vem behöver profylaxkurs, och det är bara smärta och det går över") och en misstanke om att jag kommer att gråta som en bebis från första värken, dänga vetekudde och allt annat löst i väggen och be om både epidural och kejsarsnitt. Det ska ju i alla fall bli spännande att se hur det blir!

Vad var det som kändes så stort, vad var det som kändes så magiskt?

Idag har jag laddat ner en massa musik, och som grädden på moset, Temptation blocker. Nu ska jag börja använda den här datorn till riktiga grejer. Popmusik och det förbjudna ordet (skrivande).

Efter att jag hade sagt "gärna timvick i höst" hade jag förstås en riktigt tråkig jobbdag. Å andra sidan sitter det ett litet lite pirr i maggropen vid tanken på att jag nästa sommar är i den vita rocken och visserligen längst ner på hackordningen (vikarierande underläkare säger allt), men i alla fall. Hundra kilo beslutsångest och känslor av att inte kunna något, men trots allt en känsla av att det nog kommer att vara roligt. Också.

Äpplen, morötter och kanelkakor är inte en fullständig middag, kan jag berätta för mig själv. Det visste jag ju. Men ändå gör jag sådär. Och måste göra lunchlåda imorgon. Skyll sig själv.

Har satt saxen i 1,4*2m tyg idag, vilket alltid är lite nojigt. Min sömnad innebär en del sprättande och revisioner, men just tillklippningen kan ju inte göras om. Tack gud för billiga tyger, annars skulle det vara helt hopplöst.
När jag köpte symaskinen för drygt ett år sedan inbillade jag mig att jag skulle kunna tänka "jaha, en brun kjol vill jag ha, då så!" och sedan köpa tyg och sy. Men det är inte så det funkar för mig, eftersom den bruna kjolen då blir dubbelt så dyr som en färdigköpt variant, och det känns ju lite konstigt att betala för att lägga ner arbete (även om man tycker att det är roligt). Istället blir det "jamen det här var ju ett riktigt fint tyg här på reahyllan, vad ska jag hitta på med det då?" Det är en rolig variant, faktiskt.
En annan överraskning är att det är så mycket roligare utan mönster, och att det faktiskt går bra, åtminstone när man syr kjolar. Klänningsliv är lite över min kompetens. Än, i alla fall.

Bild på den svarta kjolen på utflykt i Berlin, på Riksdagshusets tak, (och kvällsljuset!):


Som bonus för att du läste ända ner hit: Låttipset! Jag har varit vilsen, Lisa - Parken. Helt galet catchy. Man kan fundera på varför både Jens Lekman och Pelle Lindroth har en Lisa att besjunga. Förmodligen är det slumpen, men det är ju inte den roligaste förklaringen, så det måste finnas en annan...