Pure red.

I år fyller jag tjugoåtta år. Alla får barn. Hela Facebook är fullt av barn. Folk som är flera år yngre än mig får barn och det är inte ens tidigt.

Jag? Jag har köpt ett nagellack, det är knallrött, och mitt livs fjärde eller femte som jag inte köpt för strumpbyxmaskor. Har precis insett att nagellack är en behändig sminkart där ansträngningen motsvarar pyntet. Och inte ser det "naturligt" ut heller, det gillar jag också.

Funderar för övrigt på varför röda tånaglar är piggt och fräscht men röda fingernaglar är kärringaktigt. Mina tånaglar är milt pärlemorrosa. Mina fingernaglar är Pure Red. Jag bloggar för att det är en av få saker man kan göra när nagellacket torkar.

Det känns ju som att jag är på efterkälken. Fredag kväll och jag målar naglarna och tittar på alla bebisbilder på hela internet, eftersom min dator inte är samarbetsvillig och jag inte kunnat spela Sims hela kvällen, som jag tänkt. (Outgrundligt felmeddelande. Någon timme till att söka lösningar. Dessa har inte fungerat. Tröttsamt.)

Och mina fingrar ser bara rödare ut.

Och jag tror inte att jag vill ha ett barn just på fläcken men
äggstockarnas begränsningar.

Jag har köpt ett par svarta sandaler på Myrorna. Jag har en plan för mitt liv till 2013, mars.
Jag undrar om det här är oro eller bara tristess.

Hur som vill jag sätta ett par röda naglar och ett par svarta sandaler framför, nu.


(Jag kanske skriver igång mig igen, jag skulle vilja. I så fall kan vi se det här som en uppvärmning. Annars kan vi se det som ett splittrat löst blogginlägg, ett litet sladdbarn. Båda går bra.)

Month of maying.

Och innan man riktigt hann med det tändes kastanjeljusen, och grönskan blev tjock av försommar.

Tiden. Om man blundar blir den märkligt nog tätare omkring en. Måste bara våga det.

Orättvist.

Flyttpackar, och lyssnar på Peter Broderick. Lindar in mina glas i mina tröjor och lägger tätt i kartong.

Idag var sista arbetsdagen. Idag var också en sådan dag då det blev så där tydligt. Att livet är så obönhörligt orättvist. Och att den största orättvisan inte är att jag inte fick någon AT.

Att vissa får leva och andra inte. Att vissa får vara friska och andra inte. Att vissa får vara starka och klara i huvudet och älska så obekymrat.

På medicinkliniken är trösten ofta "något ska man dö av". Diagnoskoderna radar sig på varandra, födelseåret är tidigt nittonhundratal, tanten är ändå knalldement.

Men alltid är det ju inte så. Alltid är inte döden bara en fråga om vilken av diagnoskoderna som ska stå i dödsorsaksintyget.

Ibland är man för ung, ibland är man för älskad, ibland finns det en liten hund därhemma som önskar att den åttiosjuåriga multisjuka tanten ska få komma ut från sjukhuset igen.

Ibland är det bara inte rättvist.

Ibland går det igenom hela doktorsjargongen vad man egentligen jobbar med, vad som egentligen ingår i villkoren. Och då kommer det mer, andra tillfällen som man skuffat undan och lindat in i fackspråkstyngd journal. Dödsfall man konstaterat, anhöriga man informerat, dödsångest man försökt bemöta (eller alldeles för ofta bara tysta så att man kan ronda vidare eller titta på nästa opåtittade).

Det blir lite vagt, jag skyller det på sekretessen.


Ja, eh: hej bloggen, jag fick ingen AT i höstas heller, snart ska jag söka för FJÄRDE gången, det gör mig egentligen ganska ledsen och jävligt bitter, jag hade visst glömt tala om det för dig. Som tur är får jag perspektiv på min i sammanhanget rätt ynkliga orättvisa. Jag jobbar ett halvår mindre med legitimation och ett halvår mer utan. Jag lever och är frisk och alla jag älskar är friska.

Det är en underlig känsla men ni vet, ibland hjälper det faktiskt att tänka på barnen i Afrika?


Förresten åker jag till Irland om en dryg vecka.

10. Det här hade jag på mig idag

En stor del av dagen: landstingets bästa pyjamas. Vita byxor för 50-60 kg och 160-170 cm, blå bussarong i storlek junior som fortfarande är jäkligt rymlig. Fickorna fulla av gamla anteckningslappar, snabbtelefonen, det gröna Littman II, en näve pennor, ett passerkort som säger underläkare men i lite för liten text, så idag lurade jag ännu en patient att fråga "när kommer doktorn då?".


Fritiden: iförd randiga strumpbyxor från Lindex barnavdelning, jeanskjol från Kupan, linne från Åhlens och den supervarma röda koftan från Åhlens.

Ute i det aldrig upphörande snöfallet kompletterades utstyrseln med vinterkängor från 200...4?, svart vinterkappa från 2002, den ryska spetsstickade sjalen som är varm nog för en inlandsvinter och så mössa och vantar, förstås.

Som accessoar en blårutig filt, en famn och Narnia (TV-serien från -88, inte den nya snygga men småtråkiga filmen) (och oh! Herr Tumnus! den engelska dialekten! Lucys äppelkinder).

En dag som denna kallar ju på en outfitbild, men jag orkar verkligen inte, förlåt. Istället en stetoskopbild, i alla fall.

9. Min tro

Egentligen är jag ortodoxt kristen.

Idag var vi på högmässa i domkyrkan på första advent, och det var så fint. Allt. Utom predikan, som var det gamla vanliga om att öppna sitt hjärta för Gud som kommer ordna upp allt som känns otillräckligt (och det är ju inte min Gud som gör sådant.)

Inom ortodoxa kyrkan är det bara biskopen som predikar. De flesta gudtjänster är enbart liturgi och sång. Perfekt.

Jag tror på ritualer, på korstecken och hosianna i höjden och solnedgångar och stenkyrkor och stearinljus att tända.

Jag tror också på feminismen, konsumtionskritiken, att människor i allmähet gör sitt bästa, och ett kött- och alkoholfritt liv.

8. Ett ögonblick

I Bräkne-Hoby, 27 år gammal, på väg hem från en danskväll som inte var allt den kunnat vara. Med ett knippe ballonger som jag hittade på torget i Karlskrona, så där i valrörelsens allra sista stund. På tåget hojtade en småfull kille "vi vinner i morgon" och jag orkade inte säga att det bara var ballongerna jag varit ute efter, bara ballongerna och känslan av att låta dem guppa i den starka blåsten när vi gick mot stationen, Kristoffer och jag.

Strax härefter märkte vi att vi var utelåsta, att nyckeln låg glömd på ett konditorifik och att vi fick kasta småsten på fönstret så att Kristoffers mamma kom ner och släppte in oss.

Och sen blev det fyra år till med alliansen. Fyra år, och allt jag fick var de här jävla ballongerna, och så en massa pengar till min privatekonomi som jag hellre hade sett användas till något viktigt. Kanske höghastighetståg, eller kommunal musikskola, eller extra hemtjänsttimmar.

Men det visste jag ju inte just då, även om jag kanske anade. Och jag hade redan poströstat på vänsterpartiet för att jag tyckte Lars Ohly var skitbra när han pratade bröstpumpar: allt han sade var ju för fanken att det var ett alternativ om man ville dela lika och amma, ett alternativ som funkat bra för honom och hans sambo personligen.

Jag frångår ögonblicket. Det var fint. Det var mina tjugosjuårsballonger.

7. Min bästa vän

Nej, jag är för mycket av ett asocialt miffo för att ha en bästis.

Och egentligen trivs jag. Utom när jag är sorgsen och det drabbar mig att jag inte har någon bästa vän, att jag inte har någon given att ringa till om allt skulle rasa. Då blir allt som en stor saknad och ett misslyckande.

Just nu är jag mindre social än någonsin, nästan. Ska ändra på det, åtminstone. När livet blivit lite mindre temporärt.

Anledningen till att jag inte ljög ihop något om vänskap: här.