Varför är nya projekt alltid roligare? Varför stickar jag aldrig tummar på de blå vantarna? Varför tappar jag bort alla Ravelrymönster jag skriver ut?
(Men det här nya som nu gjort en paus i julklappsmössan är en födelsedagspresent till på lördag. Då är det väl fullt rimligt.)
Annars vill jag rapportera att jag lyssnar på Death Cab for Cutie, och att mitt tjugoårsjag hade varit så besviket på mitt tjugoåttaårsjag om hon vetat hur mycket musik jag har tillgång till och hur lite jag lyssnar. "Jaså, det finns en skiva från 2011 med Death Cab? Undrar när den kom. Orkar jag lyssna på den eller vill jag egentligen ha en gammal goding?"
(Det började med All is full of love-covern.)
Kära dagbok, varför känns inte musik på samma sätt längre?
Om jag inte aktar mig måste jag prova med
"Casimir Pulaski day" med Sufjan Stevens. Gråtlåten nummer ett,
här har jag skrivit om den förut.
Jag tänkte att det kunde vara bra så men övergången blev lite för bra:
jag har läst en del kritik mot den svenska sjukvården på sistone, och jag går lätt i försvar, men jag vet ju också att jag själv med all min insyn i systemen inte ens listat mig på en vårdcentral, eller för den delen kommit iväg för cellprovstagning. Det finns massor att invända, förstås.
Men det jag tänkt på är att när du sitter där och tycker att din läkare inte tar ditt problem på allvar så vet du inte vilket samtal din läkare kommer ifrån.
I den mest professionella av världar skulle det inte påverka, men din läkare är en människa, på gott och ont.
Har man nyss pratat om kortison för att få svullnaden runt hjärntumören att minska, om en MS eller ALS, om ett metastasbesked, om något av detta,
och sen är du nästa patient och du har det jävligt jobbigt med dina domningar i lilltån och de har varit där i flera månader och nej de blir ju inte värre men de blir ju inte värre heller och nu vill du ha besked på vad det är,
då blir det oftast ett annat samtal än om du är dagens första patient.
Man ser så jävla mycket hemska saker i det här jobbet. Allt som du läst om i Allers eller Hemmets journals snyftreportage i början av numren. Döden. Sjukdomarna. Smärtan.
Jag undrar om det inte är för att hantera allt detta som läkarvetenskapen smalnar av sig så. Är det dödligt? Tappar man kroppsdelar av det? Om inte, hem med lugnande besked, så tillvida att symptomen inte faller inom kategorin: saker vi vet vad det är och kan fixa (typexempel: benbrott).
Med detta menar jag inte att man inte ska kunna ta upp allt som inte är dödligt eller kroppsdelstappande med sin läkare, och inte heller att man inte ska förvänta sig ett bra bemötande och bästa möjliga behandling. Med detta menar jag bara att det underlättar kommunikationen, och kan ge en tålamodet som patient att förklara hur mycket det här är ett problem för en.
Personligt exempel: i tonåren var jag upprörd för att jag över huvud taget hade mensvärk och det var väl inte meningen att det skulle göra så ont, varför kunde ingen fixa det, va?
Nu tänker jag att mensvärk, herregud, 2 dagar i månaden, jag kan fortfarande gå till jobbet och träna och allt (även om det är besvärligare), det är helt ofarligt, jag är en så tursam jävel eftersom det är det värsta jag har.
Nu kommer jag inte på den hopknytande slutklämmen men det får duga ändå, jag har en hel del utkast med sånt här där jag gett upp och inte publicerat, och så kan jag ju inte hålla på. Shoot!
