Valet och kvalet:

Om man nu ska köpa en lite ohemult dyr, men fin, bärsele - vilken färg? Gul eller blå regnbåge? Båda är ju fina, men vilken är finast?

Och byxorna är i storlek 74, jag lovar.

Gissa om det var då hon var iförd denna mundering som barnet satte sig i lerpölen, två gånger. 

Nej, förstås. Men det var mysigt med ett bad, ändå. 

Kräv din rätt.

Ja, gör det. Kräv din rätt i vården. Gå in till den du ska träffa, en läkare till exempel, och kräv att ni går till botten med ditt problem. Börja samtalet med det, så vet hen var du står. Att du inte är en sån som låter sig hunsas med. Berätta om ditt problem. Berätta vad du vill göra för undersökningar och vilka prover du tycker ska tas.

Om läkaren säger att det inte är rimliga prover att ta, eller att den sortens prover inte ens finns, eller att hen vill att du ska prova med en behandling baserat på det du berättar och det som syns vid en undersökning, lyssna inte. Man vet ju hur de är. De vill hålla allt vettigt ifrån dig. De undersökningar du vill ha finns alldeles säkert, och är det du behöver, och det är enbart för att jävlas som läkaren inte vill låta dig göra dem.

Om läkaren envisas, förklara att du vill träffa en specialist. Lyssna inte när läkaren försöker förklara att en specialist, om denne inte avvisar remissen, kommer att föreslå samma åtgärder som den läkare du pratar med. Man vet ju att de inte kan något på vårdcentralen i alla fall, du går bara dit för att du är tvungen. (Säg gärna det till läkaren, så att hen vet.)

Och när du inte får någon remiss till en specialist heller, förklara att du är mycket missnöjd och tacka nej till den behandling och den utredning som erbjuds.


Bonus: om detta (i vissa variationer) upprepas två gånger under en eftermiddag, så kan det hända att läkaren går ut och gråter i fikarummet och måste tröstas av någon snäll sköterska. Och det kan de ju gott ha, läkarna. Man vet hur de är. Vill inte alls hjälpa. Sitter och tjuvhåller på de bra undersökningarna.




(Åh, jag borde bli arg istället för ledsen. Men det är lättare sagt än gjort.)

Hänt.

Vi har haft besök av min syster och två av Estrids kusiner, vi har varit på bröllop, vi har varit på dop.

Roligt alltihop. Men det ska trots det, eller nej, just därför, blir rätt härligt imorgon när jag bara är föräldraledig med Estrid.

Med pratbarnet som säger "sitta dä!", "cykla", "beul" och flera andra ord. Där det nu kommer nya ord varje vecka, och ibland varje dag.


Har hamnat i en massa dumsurfande igen, förresten, på resor och sjalar och det ena och det trettifemte. Ska försöka sluta. Komma ihåg att sticka, läsa böcker, yoga, göra bra saker. I alla fall också.

Söndag.

Idag cyklade vi till Ulva , och där köpte vi jordgubbar. Estrid uppskattade detta, kan man säga. Och att det fanns gräsänder, och att kasta sten i vattnet, och att jaga gräsänder i vattnet tills hon plurrade (lika glad för det, nästan.)

Jordgubbarna åt vi hemma på gräsmattan med rykande åtgång. Lilla vempyren! 

Kära dagbok,

Idag har jag ätit blåbärsbakelse med Kristoffer i en soffa på Gûntherska utan att oroa mig för att barnet skulle riva inredningen. Hon var nämligen inte med. Barnvakt, alltså. Tål att provas igen.

Och så har vi köpt massor av närodlade bär och grönsaker (och ätit primörlunch), och ätit pannkaksfrukost, och jag har köpt nya underkläder och strumpbyxor, och det här var en så lång dag, på ett bra sätt.

(Och för att barnet som fortfarande sov när jag gick till jobbet i veckan vaknade först vid 04, så att jag låg vaken en sväng där och ammade och höll tummarna för omsomning, och sedan gjorde morgon vid 06.30. Men ändå!)

16 månader

(Sent, men för min skull.)

Den 27 juli var vi i Göteborg, och gick på kusindop. Estrid tittade på sina större kusiner och gillade sången och åmade sig bara lite. Dock inte lika skötsam som dopbarnet, som tittade, log och somnade (i den ordningen).

Jag vet inte om det är all den sociala stimulansen hon fått den här semestern, eller bara ändå, men nu lossnar språket. Nu kommer det nya ord nästan dagligen, och jag börjat tappa räkningen. Exempel är i alla fall "min!" (mycket användbart vid kusinumgänge - men oklart om Estrid fattat betydelsen eller mest ser det som något att säga när hon är arg...), "hoppa", "sitta", "stå", "ka" (som betyder fågel - krax!), "pa" (apa) och "bä" (bär).

Hon klättrar fortfarande mycket, åmar sig  upp på stolar helt på egen hand och står sedan där, stolt som en tupp. Om hon fick önska skulle hon vilja kunna hoppa, som sin kusin Ruth (som är 2 år), men hon får nöja sig med att böja knäna (och att få lite hjälp av pappa att hoppa i sängen ibland - det är fantastiskt roligt).

Folk är lite läskiga ibland, till att börja med - men sen blir det jättekul. Semestern har varit bra sålunda att vi har varit ganska länge på varje ställe och umgåtts tillräckligt länge med släktingarna för att all blyghet ska hunnit nötas bort. Och om hon har tillräcklig distans går det fint att flirta med främlingar på tåg och bussar också.

En av semesterns höjdpunkter var att hon fick ett par stövlar. För ett barn som älskar skor var det härligt att kunna ta på sig skor på egen hand, och att sen kunna stövla runt. Numera är både stövlar och regnjacka gömda, så att hon inte ska få syn på dem och envisas med att vilja ha dem (det är för varmt för att gå runt så!).

Att bada är roligt, hon går ut i vattnet utan att tveka. Att åka båt var sådär, men det var nog mest flytvästens fel. Att åka bil går långsamt bättre, men inga bilsemestrar än.

Det är roligt att vara med. Att stå på en stol och diska (med diskborste som får plaska i vattnet - viktigt), och att stå med och laga mat.

Somnar gör hon fortfarande av att bäras, och ammar gör hon hela nätterna.