Pip.

Hej, jag lever, ibland tänker jag på snitsiga formuleringar som jag skulle kunna skriva på internet men sen tänker jag "äsch, varför skulle jag" och så gör jag inte det.

Men det är bra och det är lite sol på kroppen och det är okej på jobbet och ja, äsch, jag ville bara att det skulle stå något nytt överst på sidan. Och det gör det ju. Nu ska jag hämta tvätten och städa lägenheten, jäklar anåda.

Nu struntar jag i Jante igen.

Hej på er, jag tänkte bara berätta att i dagen nummer av Uppsala Nya Tidning har de tryckt min novell, och en liten intervju med mig. Tyvärr finns det inte med på webben, men om ni har papperstidningen i er närhet så. Jag är till och med till min fördel på porträttbilden. 

Så att ni vet.

Go tell it on the mountain.

Nu experimenterar jag med självutlämnande igen:

Det här är en jävla sommar. Jag går sönder. Ikväll grät jag på köksgolvet. Det rister i mig när jag träffar andra människor, och det knyter sig i hela kroppen och det blir trasigt. Det sociala självförtroendet sjunker, självföraktet stiger, det är svårt att hantera mig.

Jag klarar inte av att jag är så lätt att lämna, men likväl är jag det och jag förstår inte ens vad det är med mig som gör mig sådan. Så lätt att lämna, så lätt att välja bort.

Så lätt att lämna.

Kommentera det här, era jävlar. Ni har förmodligen bara en begränsad tid på er, innan mitt bättre jag (det med integritet) kommer ikapp sig och tar bort det här.

Den vackraste av årstider.

Linden blommar, jasminen blommar. Luthagsesplanaden på cykel och dofterna under träden, förbi vitbuskade blommor.

Jag är lite ensam, lite ledsen, lite modfälld. Lätt att lämna. Tyst och tråkig och inkapslad. Med en krafsande längtan åt obestämbara håll.

Sommaren gör mig tio år yngre. Inte på ett bra sätt.

Men det är vackert. I alla fall.

Vad övrigt är.

Jag sitter hemma hos Johan, ska jobba kväll och tänkte skriva lite här innan jag går ut i det vackra vädret.

Efter förkylning och mensvärk håller min kropp på och reder upp sig och beter sig. Det känns fint.

I slutet av juli tar vi tåget till Berlin, det är planen. Jag vill boka allting, nu genast, Johan tycker inte att det är så bråttom. Men jag vill ha alla biljetter, till Malmö och till Berlin och hem igen, och jag vill ha ett hotellrum bokat, och jag vill kunna släppa på min förväntan ohejdad. Främmande stad med Johan, kyrkogårdar och gator, Spree och Unter den Linden, parkpicknick och Apfelstrudel. Jag har varit i Berlin två gånger, men första gången var jag typ nio år och mest bitter över att jag inte förstod tyskan, och andra gången var en dag i förbifarten när jag var på tvåveckorsutbyte i Neubrandenburg på gymnasiet. Nu däremot, tänker jag mig att gå runt i stan och hanka mig fram på gymnasietyskan (jaja, man förstår ju hälften av tyskan bara genom att vara svensk) och gå mig ömma fötter och göra staden min i flera dagar.

Dagens arbetspass är mitt första egna, där jag ska klara mig själv och inte gå bredvid någon. Jag har haft den längsta introduktionen i min yrkeskarriär, tre hela veckor, så nu får det banne mig vara på tiden. Bara ingen förväntar sig att jag ska smäcka i katetrar och assistera vid rektoskopi på löpande band, för det har tyvärr inte inträffat under hela introduktionen. Men det reder sig. Det är ju inte kärnfysik, det här.
(Om jag skulle råka bli neurokirurg (otippat, men vad vet man?) måste jag börja skoja med min bror om att det jag gör inte är kärnfysik, medan det han gör inte är hjärnkirurgi. Hehe. Det kan vara det bästa argumentet för en karriär inom neurokirurgi hittills.)

Vad övrigt är har jag sytt klart den svarta kjolen, vilket bara tog någon månad... Men jag är mycket nöjd och känner mig pysslig, och nu planerar jag vilt för nästa plagg, som jag tänker mig att jag ska kunna sno ihop på någon dag. Det är något tillitsfullt i detta att inte lära sig av sina misstag.

Jag har på senare tid lärt mig att jag nog inte är funtad för nattarbete. Den glada nyheten är att jag kommer att vandra runt som ett levande lik natten mellan fredag och lördag, men sedan är det slut med det för sommaren. Jag tyckte att det var förbryllande att jag fick en natts introduktion och sedan ett nattpass, och det är förbryllande, men det är skönt också. Det var en surrealistisk upplevelse med dygnssnurrande. Jag gillar att gå och lägga mig när det mörknar och att vakna när det ljusnar, jag är en enkel människa. (Återigen, grattis till mitt yrkesval, men det är ju en senare fråga.)

Det är ju massor av saker jag tänkt skriva om, men nu minns jag dem visst inte. Då var det väl inte så viktigt.

Det går ganska dåligt med datorköpandet. Ett tag gick det undan lite, när jag listade 2 GB internminne, massor av USB-portar, 15,4tums skärm, två års garanti, tv-utgång och så vidare. Två års garanti var den bästa avgränsaren, då blir det ASUS, LG eller Toshiba, men sedan vet jag inte. Jag skulle vilja hitta en dator som hade alla mina kriterier men dessutom var ljusblå, eller dylikt, något som skilde ut.
Jag har lagt perverst mycket tid på att surfa på datorer men det hjälps inte mer nu, tror jag. Men beslut, det är inte mitt starkaste kort (det där yrkesvalet x2). Om jag klickar på det ena nu så kommer jag, strax efter, inse att det andra är bättre. Ve.
(Om man vill tillägga något, framförallt vad det gäller märkesfrågan, så är det verkligen jättefritt fram.)

Nähäpp, inte roligare än så här. Ni ska jag bädda här och ge mig av. Tching.

"Är du en oskyldig flicka?"

Hej, jag har ledig dag och hänger hemma hos Johan så här på morgonkvisten. Klockan tio ska jag bege mig till sjukhuset, men jag ska vara försöksperson och inget annat, och det är jag pepp på. Jag ska få se hur min hjärna ser ut, bara en sådan sak.

Annars är det strävt, ganska mycket, och jag känner mig ofta dum och lite i vägen och som ett ryggradslöst djur.

I lördags tog jag med Johan på födelsedagsutflykt till Stockholm. Hötorgsburgare och "Den allvarsamma leken". Mitt stackars födelsedagsbarn var förkylt och vi tog ett tidigt tåg hem sedan. Men det var fint med en utflykt.
Pjäsen var... jag vet inte. Den drev lite med dem, Arvid och Lydia, och för all del Dagmar också, och nej, vitsen med boken för mig är att den berättar så rakt och utan fördömande om de tafatta människorna och deras handlingar. Den är inte en vacker kärlekshistoria, Arvids och Lydias, det är klart att den inte är, men den är på allvar, och man kan förstå dem. Jag tyckte inte att pjäsen var tillräckligt lojal med Arvid och Lydia.
Dock är jag fortfarande en sådan kulturnybörjare att det alltid, alltid är roligt att gå på teater. Och det fanns fina ögonblick där allt fick vara just på allvar, och naket, och hjärtskärande i solkig vackerhet.

Nu måste jag skynda mig här. Svisch.

Åkerns ädla säd

När jag var ung och satt på internet hade jag en krets internetvänner. De människorna. Det går så jävla bra för dem.

Jag tänker på självförtroende och dess begränsningar. Det var tydligt där med fakultetsmänniskorna. Forskning, det är utanför min tilltro till mig själv. Forskning och akademisk karriär.

Likaså humaniora i allmänhet.

Likaså litteraturen och att skriva och få utgivet något som är Bra På Riktigt.

Så märkligt egentligen, det inser jag ju, att därav bli läkare. Men men. Jag kommer i alla fall inte bli arbetslös.

Man kan ju försöka trösta sig med att jag kanske inte ger ut böcker eller skivor, men jag kan hålla fria luftvägar och sätta enstaka suturer och se ganska små frakturer på röntgenbilder. Fast det är ju sånt som alla kan lära sig (faktiskt), och det är ju inte särskilt kreativt. Och jag klarade kirurgitentamen och prickade in medelpoängen precis (o, min medelmåttiga kandidat). Inte för att det spelar någon roll när man väl klarat tentan, men ändå...

Självförtroende. Vad man tror om sig själv, vad man tror att man klarar. Vad man begränsar sig till.

Det här låter inte som en glad text, det är det kanske inte heller. Men jag är glad. Jag har två lediga dagar, och ikväll bjuder jag människor på mat och imorgon tar jag med Johan på födelsedagsutflykt. Sommaren är lite mindre tryckvarm och solen gör mig gladare nu än i trettiogradersvärmen. Och det blommar, det blommar.

Visst är det fint med prästkragar?