Nej, jag är för mycket av ett asocialt miffo för att ha en bästis.
Och egentligen trivs jag. Utom när jag är sorgsen och det drabbar mig att jag inte har någon bästa vän, att jag inte har någon given att ringa till om allt skulle rasa. Då blir allt som en stor saknad och ett misslyckande.
Just nu är jag mindre social än någonsin, nästan. Ska ändra på det, åtminstone. När livet blivit lite mindre temporärt.
Anledningen till att jag inte ljög ihop något om vänskap: här.
1 kommentar:
<3
Skicka en kommentar