På allvar.

Välsignelsen i att vara så löjligt mycket på allvar. Den fulla insikten om detta. All gymnasieironin som nu gör mig så trött hos andra människor, som jag hade som ett skal omkring mig, som ligger som agnarna omkring vetet.

En månad till min 25-årsdag. Det här med att varje dag är en dag närmare döden, obevekligen.

Skönt i alla fall att det händer andra saker också. Inte bara att liemannen sakta sakta (peppar peppar, inga trafikolyckor tumörer kärlkatastrofer) sluter sin cirkel runt mig, utan också det att jag är lite bättre idag än igår.

Att balansera detta.

Sommarbilder.

Nu skriver jag på den nya datorn, och det firar jag med ett lass bilder. Lyxen i att ha sina bilder på sin egen dator, alltså.

Först solgula blommor från Botaniska trädgården, som jag besökte idag med Johans föräldrar. Fina fina Botan. Att jag inte går dit oftare, varför gör jag inte det?
Och jag måste se till att komma förbi Orangeriet (oh ni vet bara ordet) innan de stänger för säsongen.


Sedan några Berlinbilder, som en liten teaser. Jag ska sortera och lägga upp alltihop sen.

Här står vi framför Brandenburger Tor, och det är en tisdagsmorgon vid åttatiden (nattåget ankommer tidigt) och det är så vackert med staden på morgonen sådär.

Kvällsljus i Reichstagskupolen.

Johan och Marx!

Jag och tv-tornet. (Den fantastiskt fina utsikten från Domkyrkan, som ingen av mina fyra guideböcker sagt något om. Slingriga trappor med stenlukt men det var det så värt.)


Jag är i Uppsala och jobbar 10 pass till och har kanske lite nedräkning, men annars är det fint liv. I helgen har jag handlat för fyrsiffrigt belopp på Ikea och det är lite vuxenpoäng på det, och så har jag umgåtts med Johan och hans föräldrar och bjuppat bästa Erkan på bananchokladkaka. (Oväntat bra. En mosad banan och tre matskedar kakao, istället för två mosade bananer. Try this at home.)

Nu ska jag bara lära mig att hantera slösurfandet med ny dator. Och att fortfarande lägga mig i tid.

Äntligen:

Idag har jag köpt Birkenstocksandaler. Det är ett säkert tecken på mitt framtida yrke. Ni kan egentligen lika gärna ge mig legitimationen nu med en gång.

Birkenstock kommer från Tyskland. De är ännu ett tecken på tyskarnas klokskap och omdöme. Berlin var fint. Bilder kommer. Det lönar sig att vara facebookkompis med mig, då får man se massor av bilder. Så att ni vet.

Dessutom har jag beställt dator. Toshiba är det nya heta, barn. Särskilt om datorn ifråga har 4GB RAM. Ah.

Så från nästa vecka någon gång är jag tillbaka i teknologins värld.

Ja, det var väl det som var på hjärtat just nu. Tjipp!

Sjömansklänningen

Augusti 1970
Mina föräldrar är på semesterresa. Min mamma är 24 år och är förlovad med pappa sedan nyårsafton 1969.

September 2005
Kalmar nation, Uppsala. Jag har varit på förfest hos Johan och vi går ut tillsammans. En dryg vecka innan första kyssen. Jag är 22 år.



Båda mina fastrar och min bror har den senaste tiden, oberoende av varandra, sagt att jag är så lik henne, till utseendet. Det gör mig så glad.

Pip.

Hej, jag lever, ibland tänker jag på snitsiga formuleringar som jag skulle kunna skriva på internet men sen tänker jag "äsch, varför skulle jag" och så gör jag inte det.

Men det är bra och det är lite sol på kroppen och det är okej på jobbet och ja, äsch, jag ville bara att det skulle stå något nytt överst på sidan. Och det gör det ju. Nu ska jag hämta tvätten och städa lägenheten, jäklar anåda.

Nu struntar jag i Jante igen.

Hej på er, jag tänkte bara berätta att i dagen nummer av Uppsala Nya Tidning har de tryckt min novell, och en liten intervju med mig. Tyvärr finns det inte med på webben, men om ni har papperstidningen i er närhet så. Jag är till och med till min fördel på porträttbilden. 

Så att ni vet.

Go tell it on the mountain.

Nu experimenterar jag med självutlämnande igen:

Det här är en jävla sommar. Jag går sönder. Ikväll grät jag på köksgolvet. Det rister i mig när jag träffar andra människor, och det knyter sig i hela kroppen och det blir trasigt. Det sociala självförtroendet sjunker, självföraktet stiger, det är svårt att hantera mig.

Jag klarar inte av att jag är så lätt att lämna, men likväl är jag det och jag förstår inte ens vad det är med mig som gör mig sådan. Så lätt att lämna, så lätt att välja bort.

Så lätt att lämna.

Kommentera det här, era jävlar. Ni har förmodligen bara en begränsad tid på er, innan mitt bättre jag (det med integritet) kommer ikapp sig och tar bort det här.