Semesterstickning

Blå sjal i gingko biloba-mönster (från Ravelry, här är mönstret)

Garn: blått mysteriegarn från Röda korset, ca 70 g gick åt. (Och då finns ett antal blandade nystan kvar från 15-kronorspåsen. Ah, loppisgarn, nästan lika bra som turkiskt.)

Stickor: 3,5 (enligt mönstret skulle man ha 4 men det stämde rätt bra ändå med slutmåtten.) Jag har inga rundstickor men det här gick fint på vanliga stickor.

Jag är förtjust i gingko, så det var vad som fick mig att välja det här mönstret, plus att det såg ut som en lagom avancerad spetsstickning. Det var ett evigt stickande av räta och aviga innan jag nådde spetsen. Väl där övervägde jag att öka ut mönstret, men var hemskt sugen på spetsen och dessutom osäker på om garnet skulle räcka. I efterhand så skulle nog garnet räckt, och jag hade gillat min sjal mer om den varit snäppet större. Annars är jag dock mycket nöjd, och har blodad spetstand.

Det kan komma en kompletterande bild när jag blockat det hela.

Syskonbarnssockor (stickade från tån och upp)

Garn: rosa och vitt mohairgarn ifrån , 5 kronor nystanet på Återbruket. Banderollen satt kvar på ena nystanet, det är alltid lite festligt, tycker jag, så det är en akrylblandning från Marks och Kattens.

Stickor: strumpstickor, stl 4 tror jag

Efter tillräckligt många ”vad gör du?” ”vad ska det bli?” ”vem stickar du åt?” tog jag mått på 5 och 3-åringens fötter dagen innan de åkte och körde igång. Snabbstickat och härlig omväxling till räknandet av omslag och minskningar. Ett tag förstod jag nästan hur min farmors syster Karin (”moster Karin” kallad, eftersom hon var pappas moster) lyckades producera raggsockor till samtliga släktmedlemmar i en sån rasande fart. Om jag övar tills jag blir sjuttio så ska jag nog också kunna få upp en farlig fart på sånt här.

De polkagrisrandiga sockorna tog längre tid, men blev allt lite snyggare. Tyvärr var jag redan klar med de rosa när jag insåg det.

Lite orolig är jag för storleken, trots att jag mätt: det är enklare när man kan prova på sig själv efterhand. Vi håller tummarna!

Nu är jag lite sådär mellan stickningar: antingen börjar jag på något nytt och spännande, eller så gör jag den andra gula vanten... Man anar ju varåt det lutar. Å andra sidan blir de gula vantarna rätt fina. Åtminstone den första...

Juli.

Hej,

jag åker X2000 och har gratis internet, och försöker att inte må illa. 3 veckor med landet och lite internet i mobilen, så nu har jag kollat alla bloggar och blivit lite "jaha, var det allt?". Det är ju så med internet: det är väldigt roligt. En liten del av tiden. En stor del av tiden är det något man gör för att.

I Småland har jag ägnat mig åt syskonbarn, sjalstickning, radio och bad i solglimtar. (Vädret har ju inte riktigt betett sig, och nu när jag åker utlovas högtrycksvecka. Jaha.) Och så har jag läst en anständig del av bokhögen (sisådär sju av nio, det får man väl ge godkänt?)

Gul näckros.

Och det var allt jag hade att säga efter 3 veckor. Äsch, nej, det var allt jag hade att säga just nu.

Hej och hejdå.

Ja, det kanske var sådär välplanerat att försöka öka bloggeriet en vecka innan semestern. Nu har jag jobbat färdigt på neurologen, och ser fram emot ett ledigt kvartal. (Sant. 11 veckor. Jag rekommenderar att byta jobb på sommaren.)

Imorgon blir det Småland, och där blir jag 3 veckor, och kanske har jag internet (så jag kan kämpa på med min distanskurs) men kanske inte.

Jag har skrivit ut ett antal mönster och packat på tok för mycket garn. Imorgon ska jag diska, städa av köket, packa klart och ta tåget klockan 12. Borde gå. Men då borde det ju sovas nu.

Jag hoppas att det finns lite lindblom och smultron kvar söderöver. Imorgon på tåget ska jag lyssna på Mountain goats och King Creosote.
Jag har nya sandaler och en oläst Sarah Dessen, en prickig bikini och det kan bara bli bra, det här.

Jag har internet på mobilen så om man skulle vilja går det att nå mig, men äsch.
Nu pratar jag bara. Marsch pannkaka, sängen.

Stickblogg!

Hej,

jag tänkte att jag skulle börja handarbetsblogga lite. Jag gillar att sticka, och lite på tvärs mot min självbild är jag ganska bra på att bli klar med saker. Och då kan man ju slå två flugor i en smäll både skryta lite, samt åstadkomma inlägg som är personliga men inte privata. Typ.

I alla fall. Jag lärde mig sticka aviga och räta och inte så mycket mer när jag var i tolvårsåldern, och när jag tröttnade på att sticka dockhalsdukar (man kan inte göra så mycket mer med aviga och räta) rann det hela ut i sanden. Ett par vantmuddar låg kvar i barndomshemmet, eftersom jag aldrig förstod mig på hur jag skulle öka för tummen.

Drygt tio år senare bestämde jag mig för att handledsvärmare för all del är ett fånigt plagg, men det kunde jag ju i alla fall sticka! Så julen 2009, i barndomshemmet, letade jag upp ett antal strumpstickor, ett tegelrött garn och producerade två handledsvärmare. Och det var roligt och inte så svårt och helt beroendeframkallande.

Så, ett och ett halvt år senare har jag stickat:
2 par raggsockor
6 par handledsvärmare ( 1 har jag gett bort, 1 har jag tappat bort)
6 par vantar (plus 1 par som bara saknar tummar... ska göras innan det blir vantväder till hösten)
2 mössor (1 till systerdottern, 1 till mig)
2 sjalar
samt 2 i-podfodral , 1 mobilfodral och 1 menskoppsfodral.

Det är väl inte så illa?

Jag stickar utan mönster nästan jämt (för att det är krångligt med mönster och för att det är roligare att hitta på själv). Eftersom jag är en snål jävel stickar jag i nästan bara i loppisgarner samt mitt trumfkort: turkiskt garn. (Jag tror jag måste skriva ett helt inlägg om turkiskt garn lite senare).

Projekten just nu är ett par gula vantar med mönster (som inte blev så baltiska som jag tänkt mig, men det blir nog bra ändå: jag får sticka ett par till sen, bara) och en cape (som alltså ska bli ett Plagg! Gud bevare mig).


Jag inser att ett sånt här inlägg kräver en bild, så jag börjar lite försiktigt med menskoppsfodralet, stickat enligt Isabelles förträffliga mönster (där jag lärde mig vad purl och k2tog betyder, och dessutom att man inte ska tänka "vad stort det ser ut, jag minskar en rad tidigare", för då får man bara repa upp). Stickad i Muskat, ett av mina köpegarner, som jag avskyr med lidelse: det trådar sig hela tiden! Men annars var det ett trevligt litet projekt, som tog en filmkväll (och några extra svordomar för de där egna påhitten jag försökte med), och som blev precis vad jag ville ha. Jag ska bara fixa en snyggare snodd, någon gång lite senare...

Man får ju se hur det går med bloggeriet, men kanske kan det smitta av sig med förmågan att slutföra från stickningen. Jag testar, helt enkelt.

Pure red.

I år fyller jag tjugoåtta år. Alla får barn. Hela Facebook är fullt av barn. Folk som är flera år yngre än mig får barn och det är inte ens tidigt.

Jag? Jag har köpt ett nagellack, det är knallrött, och mitt livs fjärde eller femte som jag inte köpt för strumpbyxmaskor. Har precis insett att nagellack är en behändig sminkart där ansträngningen motsvarar pyntet. Och inte ser det "naturligt" ut heller, det gillar jag också.

Funderar för övrigt på varför röda tånaglar är piggt och fräscht men röda fingernaglar är kärringaktigt. Mina tånaglar är milt pärlemorrosa. Mina fingernaglar är Pure Red. Jag bloggar för att det är en av få saker man kan göra när nagellacket torkar.

Det känns ju som att jag är på efterkälken. Fredag kväll och jag målar naglarna och tittar på alla bebisbilder på hela internet, eftersom min dator inte är samarbetsvillig och jag inte kunnat spela Sims hela kvällen, som jag tänkt. (Outgrundligt felmeddelande. Någon timme till att söka lösningar. Dessa har inte fungerat. Tröttsamt.)

Och mina fingrar ser bara rödare ut.

Och jag tror inte att jag vill ha ett barn just på fläcken men
äggstockarnas begränsningar.

Jag har köpt ett par svarta sandaler på Myrorna. Jag har en plan för mitt liv till 2013, mars.
Jag undrar om det här är oro eller bara tristess.

Hur som vill jag sätta ett par röda naglar och ett par svarta sandaler framför, nu.


(Jag kanske skriver igång mig igen, jag skulle vilja. I så fall kan vi se det här som en uppvärmning. Annars kan vi se det som ett splittrat löst blogginlägg, ett litet sladdbarn. Båda går bra.)

Month of maying.

Och innan man riktigt hann med det tändes kastanjeljusen, och grönskan blev tjock av försommar.

Tiden. Om man blundar blir den märkligt nog tätare omkring en. Måste bara våga det.

Orättvist.

Flyttpackar, och lyssnar på Peter Broderick. Lindar in mina glas i mina tröjor och lägger tätt i kartong.

Idag var sista arbetsdagen. Idag var också en sådan dag då det blev så där tydligt. Att livet är så obönhörligt orättvist. Och att den största orättvisan inte är att jag inte fick någon AT.

Att vissa får leva och andra inte. Att vissa får vara friska och andra inte. Att vissa får vara starka och klara i huvudet och älska så obekymrat.

På medicinkliniken är trösten ofta "något ska man dö av". Diagnoskoderna radar sig på varandra, födelseåret är tidigt nittonhundratal, tanten är ändå knalldement.

Men alltid är det ju inte så. Alltid är inte döden bara en fråga om vilken av diagnoskoderna som ska stå i dödsorsaksintyget.

Ibland är man för ung, ibland är man för älskad, ibland finns det en liten hund därhemma som önskar att den åttiosjuåriga multisjuka tanten ska få komma ut från sjukhuset igen.

Ibland är det bara inte rättvist.

Ibland går det igenom hela doktorsjargongen vad man egentligen jobbar med, vad som egentligen ingår i villkoren. Och då kommer det mer, andra tillfällen som man skuffat undan och lindat in i fackspråkstyngd journal. Dödsfall man konstaterat, anhöriga man informerat, dödsångest man försökt bemöta (eller alldeles för ofta bara tysta så att man kan ronda vidare eller titta på nästa opåtittade).

Det blir lite vagt, jag skyller det på sekretessen.


Ja, eh: hej bloggen, jag fick ingen AT i höstas heller, snart ska jag söka för FJÄRDE gången, det gör mig egentligen ganska ledsen och jävligt bitter, jag hade visst glömt tala om det för dig. Som tur är får jag perspektiv på min i sammanhanget rätt ynkliga orättvisa. Jag jobbar ett halvår mindre med legitimation och ett halvår mer utan. Jag lever och är frisk och alla jag älskar är friska.

Det är en underlig känsla men ni vet, ibland hjälper det faktiskt att tänka på barnen i Afrika?


Förresten åker jag till Irland om en dryg vecka.