Sjukt i december

Hej bloggen. 

Barnet har vad jag själv diagnosticerat som pneumoni (CRP 193 när vi väl sökte, stackars läkarbarn). Hon fick Kåvepenin x 2 på närakuten, vilket fick mig att svära och ordinera om till x 3.  Nu har hon tagit det sen i fredags med stort mod och mycket pepp, och febern är borta och hon har orkat leka flera timmar idag. Men nu har hon fått stora kliande nässelutslag, och bara gråter. Stackars otursbarn. Så imorgon ska jag försöka få vårdcentralstid och se om vi ska byta antibiotika. (Vill inte fatta den här typen av beslut med mitt eget barn om det går att undvika.)

Stackars korv, i torsdags ville hon bara sova och sa "inte mamma" och låg hopkurad på soffan. Aldrig har hon varit så sjuk, och det var så skönt när hon plötsligt vaknade till och ville äta "ekorrfil" i fredags kväll. Den hostiga mamman cyklade genast och köpte, fast vi hade annan fil hemma. Och idag, innan utslagen blev värre på eftermiddagen, beställde hon lasagne och hjälpte till att laga den. 

Men det är sånt här barn dör av i utvecklingsländer. När de inte är välnärda och pigga till att börja med, och när man inte har antibiotika. Har tänkt mycket på Svenska kyrkans julkampanj i veckan, om att låta fler fylla fem. Gud, det gör ju lika ont när ett barn slutar andas i Somalia eller Syrien. Deras liv är inte annorlunda på det sättet. 

Futtigt i jämförelse att jag har massor av återbesök för sjukskrivningar etc varje dag och inte vill vabba, och att Kristoffer har tenta på tisdag och inte kan. Det får ju lösa sig. Hon blir ju frisk. 

Och ännu futtigare, men tråkigt ändå, att det är adventsdtid. Ungen orkar inte öppna adventskalendern, och vi har inte satt upp granen (hon har glatt sig så, så jag vill vänta tills hon orkar) och inte har jag kunnat sjunga på en enda liten julkonsert (av typ sju) med den här hostan. 

Men med lite tur är vi friska till jul, ändå. Och Estrid bryr sig inte om att hon missar förskolans lucia imorgon...

En snorig tid har inletts.

Estrid har varit sjuk, hon jobbar väl sig genom sina förskoleinfektioner. Kristoffer har varit hemma tre dagar den här veckan, jag en. Idag var hon feberfri och har ätit massor av fil. Och vi fick alla sovmorgon till 09.30, som kompensation för många snoriga nattimmar i veckan.

På jobbet säger jag till föräldrar:
"Det gör inget om hen inte äter så mycket på några dagar, bara hen dricker. De äter ikapp sig sen."

Hemma stekte jag kattformade pannkakor och föreslog glass varje dag. (Som hon inte ville ha, herregud.)

Eget barn och andras ungar, ja.  

Carrie & Lowell

Jag lyssnar ju så förfärligt lite på musik nuförtiden, men den här skivan som Sufjan Stevens släppte i våras? (I år, i alla fall...)
Nu har jag lyssnat på den, och jag vill köpa skivan, och lyssna och lyssna, och lära mig texterna utantill, och gråta lite. Den är vacker och sorglig. Och handlar om hans mamma, ja, herregud.

Annars lyssnar vi mest på Jazzoo nuförtiden, Oddjobs barnjazzskiva. Framförallt känguru-sången och elefant-sången, och med en del dans och boink till kängurun. Det kunde ju vara mycket värre, barnmusikmässigt.

Men ja, är glad åt att jag plötsligt googlade Sufjan Stevens i kväll.

Två och ett halvt

Estrid 2,5 år: (30 månader!)

Pratar pratar. Har på sistone börjat prata om sig själv som "jag". Fortfarande viss pronomenförvirring dock, ibland säger hon "jag ska hämta den!" när hon vill att Kristoffer eller  jag ska hämta något...

Senaste månaden har hon börjat leka mycket att de olika djuren sover, har födelsedagskalas (många födelsedagar i september!) och går på förskolan. Man hittar små nedbäddade djur här och där.

Annars är hon lite periodare med lekar och leksaker. Älskade Brio-järnvägen i Åshuvud i somras. Gillade mycket att gräva i sanden på stranden. Bygger nu en del Duplo.

Lärde sig åka rutschkana när vi var i pooler och på vattenland. Innan brukade hon glatt klättra upp och sedan stå och tveka lite, släppa förbi andra barn, och till slut klättra ner igen. Nu åker hon! 

Annars i lekplatser gillar hon att gunga på gungdjur, men inte vanliga gungor. Och så gillar hon nog egentligen sandlådan, men eftersom det fortsatt är det tristaste jag vet, brukar jag "glömma" ta med hink och spade ut. (Hon får gräva på förskolan. Mycket bra.) 

Hon kan slå kullerbyttor, och klättra upp på stenar och hoppa ner, och klättra i träd med lite hjälp.

Nu äter hon mycket mat, och sedan ett par månader äter hon mer själv. Det var ju lite knepigare med maten när vi var ute och reste, det är ju inte så konstigt egentligen. Hon blev så glad när vi landade i Åshuvud och var där själva och åt vår "vanliga" mat, gud vad hon slevade i linsgryta då! Just nu tror jag att hon har ngn tillväxtfas, nu äter hon massor. Mest gillar hon grönsaker (broccoli, bönor, majs). Ris, bulgur och pasta funkar alltid. Våra vanliga såser gillar hon också. Ibland tofu, men inte alltid. Tidigare halloumi men inte längre. Pesto!

Älskar glass. Helst chokladglass. Gillar att fika också, men där lämnar hon ofta en bit kaka eller tårta, det gör hon aldrig med glass. Vi försöker att bara äta sånt på helgen. Godis har hon inte börjat med än.

När vi var i England lärde hon sig äta chips, vinägerchips av alla sorter. Kallar nu detta för "kex".

Är annars mycket förtjust i cashewnötter och nu senast pistagenötter. Det äter vi ibland till vardags också. Egentligen finns ju risken för att barn sätter i halsen, men nu tuggar hon superbra.

Jo, och så gillar hon kaffe och te också! Mycket gulligt. När hon får roiboos eller örtte är det ju bara nyttigt, och annars blir det ändå inte några stora mängder.

Ammar: morgon, när vi kommer hem från förskolan, innan middagen, till kvällen, hela natten. Somnar av att amma nu. Rätt mysig nattning: tandborste och nattlinne, läser en eller två böcker medan hon ammar, därefter bara amning i 10-30 minuter (det sistnämnda är rätt segt).

Kruxet är att hon vaknar en eller flera gånger under kvällen, och somnar då bäst på att ammas om. Blir det många gånger ryker mitt tålamod lite. Nattamningen är däremot i regel inget problem, det vaknar ingen av oss så mycket av.

(Och fortfarande har ingen, någonsin, varit otrevlig mot mig för att jag ammat "offentligt". Ammar fortfarande i princip varje gång vi fikar och varje gång vi åker allmänna transportmedel. Har således ammat mig genom Turkiet  (igen) och England sedan sist, utan bekymmer. Vet inte riktigt varför vi inte drabbats av det där skogstokiga amningshatet, men det är ju skönt. Skriver det här som en liten uppmuntran till den som funderar på att amma länge: det behöver inte bli en massa dumma kommentarer, man kan ha tur.)

Estrid har lärt sig att sova på förskolan, med mjukiskatten som finns där. Behöver oftast att någon sitter hos henne och klappar, men inte alltid. Och vissa dagar sover hon inte - men det är ju ganska nytt än.

Hon har blivit mer intresserad av att ha trosor och vi har köpt nya tjusiga, med ugglor och katter och fladdermöss. Detta istället för de tråkiga nyckelpigeblöjorna (vi har Libero, och de roliga fågelblöjorna går alltid åt först. Sen vill Estrid köpa nya blöjor, och sen får vi använda upp nyckelpigeblöjorna med vissa diskussioner...) Hon har ju kunnat springa till pottan för att kissa länge, när hon varit nakenfis, men nu går det bättre och bättre även med kläder. Tror verkligen att förskolan hjälper där, att se att de andra barnen har trosor och går på toa. Övar också på att använda pottan för nummer två, men där behöver hon nästan alltid ha blöja.

Hon har också vaknat med torr nattblöja och gått iväg till pottan det första när hon vaknat ett par morgnar. Imponerande med tanke på nattamningen ovan. Man får väl se hur det går, men jag trodde att nattblöjan skulle hänga kvar länge till, även efter hon blev dagtorr...

Hon är bestämd på vissa saker, typ kläder. Vill helst alltid ha samma fast hon har hela byrån full. Föredrar pärontröjan, båttröjan och tukantröjan. Vägrar jeans. Fick plötsligt för små skor, och de nya vi köpte var "obekväma" (och nästan för små de också) men nu tror jag, ta i trä, att hon accepterat vinterskorna. Det är mycket skönt att Kristoffer klär på henne på morgonen, de brukar av någon anledning enas snabbare om kläderna.

 

Kristoffer och Estrid brukar sitta vid pianot och öva på noterna, "B som i bulle", men hon sjunger fortfarande helt utan melodi. Däremot kan hon hela låttexter, och det snappar hon upp fort. Hon gillar också att hitta på egna sånger, framförallt när hon spelar på gitarren som står i vardagsrummet (då handlar texterna ofta om sånt hon ser: "pianot pianot pianot, soffan soffan soffan") eller när hon sitter i cykelvagnen (då har jag svårt att höra). Hon kan ett par bokstäver och har vid ett tillfälle lyckats skriva ett A (då var hon stolt). Hon räknar till tre och kan säga "två cykelsitsar till och med!", men längre än så har hon inte kommit.

Böcker har vi inte läst så mycket under sommaren (även om pixiboksbunten var med oss överallt), och många gamla favoriter är nu "nä". Hon har inte riktigt lika bra fokus som hon hade i våras heller, men det är väl en träningssak, och det lär ju bli mer bokläsande ju mörkare det är. 

På paddan har vi introducerat henne till Toca kitchen i samband med resandet, och det gillade hon, men det var svårt med motoriken. Mest ville hon mata katten fisk. Hon gillar Bamse-memoryt som finns på morfars padda också, det kopplade hon (men det är svårt att spela riktigt memory). Vi använder framförallt paddan för film: Maru går fortfarande hem, och så Miffy.

Estrid har familjens trevligaste temperament, särskilt om hon får äta och sova i tid. Hon är oftast glad och gillar en massa olika saker, och hon finner sig i nya situationer. (Hela förskolebiten! Bara sådär!) (Och allt vårt resande i somras!) Jag och Kristoffer trotsar värst. Estrid håller också ett öga på oss: "vi har glömt hjälmen" kan hon säga när vi är på väg ut, eller "pappa har inte tagit sina vantar". Hon tycker att det är jobbigt när vi är osams, och blir ledsen när någon är ledsen. Hon kommer gärna med min telefon eller mina nycklar "det här är mammas!" (även om jag inte vill ha dem just då). Ofta vill hon hjälpa till i köket, och när jag lät henne skära tofu för ett tag sen (med en bordskniv) var hon så himla stolt. 

Åh, det är svårt att få ner henne, förstås, det blir bara en massa små fakta. Estrid är en så fin liten person. Och ja, hon är mitt barn, klart jag tycker det. Men hon är ju det.

Livskrisen, förskolan, tangentbordet.

Hej.

Jag har fått ett litet trådlöst tangentbord i födelsedagspresent. Inbillar mig att detta ska öka på bloggandet (och janske kanske det skönlitterära skrivandet?). Man får väl se.

Sitter i alla fall förfärligt rak i ryggen i denna stund.

Har en del åldersångest och vet att jag kommer att fnysa åt den om 10 år, men det hjälper ju sådär nu. Kände mig mycket mer i fas för två år sedan, trots att jag har ST och allt nu. och den dör ålderångesten/dödsångesten är ju som söndagsångest - helt kontraproduktiv. Om det nu är för kort och skälvande dyrbart, då ska man väl inte ägna den lilla tiden åt att oroa sig för att det är för kort.

Girigt också. Hela ens existens är en lycklig slump, från jordens läge runt solen till kombinationen av könsceller. En gnista. Och så vill man bara ha mer.

Mn kille som är jungian och tror att vi är mer än DNA-kombinationer har en mycket trevligare inställning till allt det här. Jag skulle också vlja tro mer, men det är svårt.

Vlket nog faktiskt är det sämsta med min utbildning och med mitt jobb.

Annars är det inte så illa. Är så här efter en vecka tillbaka på jobbet mycket nöjd med att ha ett jobb där man kan jobba kontorstid och deltid och få en bra lön att leva på OCH ändå känna att man gör något vettigt.

Estrid verkar ha det bra på förskolan men är ledsen vid lämning. Kristoffer har alla lämningar, stackarn. Tror att det gör Estrid lite mer skeptisk mot Kristoffer också. Jag är good cop som kommer och hämtar. Hon blir som en liten koala på mig och säger "åka hem!", men så snart vi är utanför dörren berättar hon glatt om rutschkanan och utflykten och sångerna de sysslat med under dagen.

Men i helgen har hon varit mycket gladare hela kvällarna. Men hon blir väl trött av ett nytt jobb, det är väl rimligt.

Och jag blir trött av mitt nygamla. Är inte riktigt den pigga och aktiva förälder jag skulle vilja när jag väl hämtar. Trots att jag saknat henne så mycket under dagen.

Just nu har jag en förskolebacill också, och halsmandlar som växer mellan varje gång jag går på toaletten och tittar mig i halsen. Är lite lullig. Hoppas i sann läkaranda på att jobba imorgon ändå.

En glädjekälla att skriva ändå. Hej tangentbordet!

Rapport från inskolning.

Vi skolar in. Det går bra. Första intrycket är bra för både mig och Estrid. Hon pratar nöjt om rutschkanan som finns inomhus, och om barnen. Jag tycker att pedagogerna känns bra och att lokalerna är fina. Ännu har jag inte lämnat, på fredag satsar vi på det, det är ingen stress. Estrid går iväg med pedagogerna till andra rum och leker och jag sitter i matrummet och väntar på att hon kommer tillbaka till mig och vill amma eller sitta i knäet.

Allt går bra. Estrid är glad att komma dit, och hon har roligt. Ändå: att det är så här vi byggt vårt samhälle. Att det är små nyinskolade ettåringar där som inte kan gå eller prata, som är ledsna och tittar längtansfullt ut till hallen eller genom fönstret. Att Estrid, trots att jag ska jobba 75%, kommer att ha dryga 30-timmars veckor där. Att det är tre vuxna på elva barn och att det är en bra personaltäthet, jämförelsevis.

Men jag tror ju att hon kommer ha det bra där. Och ha roligt med de andra barnen. Men för hennes del tänker jag ändå att det skulle räcka med ett par timmar per dag. Och för de där riktigt små...

Åh, det är inte meningen att döma ut de föräldrar som sätter barnen på dagis tidigt. Man gör det man måste.

Men från sitt eget smala perspektiv: skönt ändå att Estrid är "så stor" (förhållandevis). Att hon kan prata för sig, förflytta sig, ordna saker på egen hand. Att hon kommer kunna berätta vad som hänt under dagen.

Turistbarnet och förskolestarten.

Idag gjorde vi Sigtuna med vår lilla turist. Med stort allvar fördjupade hon sig i kottar, sniglar, änder och kyrkoruiner. Och när vi strosade förbi det gulliga lilla rådhuset på väg mot bussen hem krävde hon att få gå in där, eftersom det inte var öppet när vi passerade tidigare under dagen. 

(Hon har också valt dagens outfit själv: katttröja, kaninshorts, rutiga tågbyxor (= byxor att åka tåg i, = tights), kattstrumpor. Vissa människor har färgkoordinerade små barn. Jag undrar hur det går till. )

Det är roligt att resa med Estrid. Sen verkar det vara en sinekur att åka tåg som en ensam vuxen... Men Estrid visar små randiga sniglar och har så hjärtans roligt av att plumsa stenar i vatten, och tittar artigt på allt vi pekar ut också. 

Här dricker hon te i Stockholm. Fika har vi lärt henne ordentligt i alla fall. 

Och imorgon börjar hon förskolan. 2 år och 5 månader gammal. Vi ska på 45 minuters besök, så börjar inskolningen, och jag ska vara med hela tiden, men ändå kniper det i mitt hjärta. Försöker hålla god min och pratar väl om förskolan allt jag kan, och har hört en massa bra om förskolan också, men att hon ska vara med främmande människor? Hela dagarna? Hon som är så liten. (Fast hon kommer nog att vara bland de större på småbarnsavdelningen....)

Dessutom börjar jag jobba om 2 veckor, och det blir bra men det är motstånd. Har varit hemma med Estrid sen i april, och Kristoffer har varit ledig med oss mellan juni och mitten av augusti. Att vi ska lämna hämta storhandla tvätta alltihop? Puh. 

(Bara middagstupplurarna med Estrid - att inte få det mer? Bara på helgen? Nä?)

Ska skriva ett långt och bildrikt inlägg om sommaren, för min skull mest. Men nu har jag brutit tystnaden, tjohej!