Att vara i norra Norrland, att minnas.

Alla nätter i sittvagn, att vakna till i Umeå tidigt på morgonen och veta hur långt det är kvar till Luleå. Och sedan Luleå busstation sedan, all tid jag väntade där, på de sista tre timmarna buss.

Norrbottens länstrafik rullar förbi här, ibland står det Pajala på dem. Jag tror inte ens att det tar tre timmar dit.

Kylan, den smyger upp längs strumpbyxbenen och drar ett varv runt knästrumpskanten. Som vanligt blir insidan av låren kallast, outgrundligt, det borde vara mest värme där.

Det luktar rök här, rök från vedeldandet, som i huset på berget, hans pappa kom in och muttrade och hade huggit veden. Vi åt rostat bröd och drack Yellow Label, och DN låg i drivor på kökssoffan, men det muttrades om hur mycket Stockholm det var i den.

Folk svarar på frågor med den lilla inandningen, så där som vi skämtar om söderut. Den finska brytningen skymtar förbi.

Jag går en promenad i minusgraderna och lyssnar på Final Fantasy och Sufjan Stevens, och jag minns, först allt det skavda, men sedan också de stycken där färgen är kvar.

Jag minns att gå stjärnklara nätter och vägen mellan hans mamma och hans pappa, knyta händerna i tumvantarna för att värma fingrarna mot varandra. Jag minns att åka spark ner mot Matarengivägen och Folkets hus, och att jag var beredd att hoppa av hela tiden och att han sade att om jag bara satt ner och höll upp fötterna så skulle det gå utmärkt.

Jag minns hans mamma, hennes leende mot mig. Hon älskade mina röda strumpbyxor, kallade dem rödstrumpor, och köpte vita tubsockor med ”Kvinnor kan”-tryck på åt honom.

Jag minns hennes nya man också, han såg ut som Vladimir Putin men den snälla versionen och lagade god mat med massor av grädde. Renskav, mandelpotatis.

Jag minns att sitta både han och jag framför datorn sent på natten men fortfarande dagsljust ute, och vi spela spel mot varandra och döda varandra för fulla muggar på skärmen och skratta.

Men det är de här minnena som ligger längst fram:

Han tyckte att det såg fånigt ut med basker; jag har min röda för andra året och jag tycker mycket om den.

Han sa något så vidrigt om mina lår, det är inget fel på dem. Jag har fina lår, helt proportionerliga.

Han tyckte att mitt benhår och mitt armhålehår var äckligt. Det ljusa fjunet på mina ben, allvarligt talat?

Och framförallt: när jag insåg att det inte är jag som är cynisk. Att det var han.

Men Norrland, norraste Norrland, lite har jag nog saknat, trots allt. Inte för att Lappland och Tornedalen är samma sak, det vet jag mycket väl, men likheterna, de kan man inte riktigt förneka.

Och man glömmer inte nästan tre år av resor, det är klart att man inte gör.

Jag tror inte att jag ska leva här, inte ens att jag ska göra arton AT-månader här. Men jag kanske måste tillbaka till Tornedalen, någon gång. Och kanske på sommaren, också.

Rapport från Lappland:

Vi har trådlöst nätverk, någon snäll människa har lämnat sitt oskyddat.

Psyktempot är oförändrat. Psykiatrin verkar gå ut på att jobbet utförs av sjuksköterskor och skötare, medan läkaren mest är till för att skriva rätt intyg och blanketter, sätta diagnoser och förnya recept.

Det är mörkt vid fyra på eftermiddagen. Igår gick vi vilse i Gällivare. Det går bara man vill. Dessutom var det dimma, då går det lättare.

Psykiater verkar ofta ha en lite större svada än den genomsnittliga människan. Oklart om detta är en förutsättning för att välja specialiten eller om det är något man utvecklar under tiden. Arv och miljö, som man gärna säger. (Och svaret är i 99% av fallen: båda).

Idag på förmiddagsfikat passade överläkaren på att jämföra mitt kroppsspråk med AT-läkarens, som har samma kön, hårfärg och kroppsstorlek men "mycket mer pondus". Han höll en liten utläggning om att jag borde tänka på att utstråla mer självförtroende. Jag blev lite mållös.
(Tre dagar som kandidat på ny klinik eller tre månader som AT-läkare på samma ställe är kanske inte riktigt jämförbart.)
(Han ville säkert bara väl och ville ge mig lite nyttiga tips här i livet. Men herregud, smidig som ett kylskåp...)

Det är ju lätt att börja fundera på vad det är för fel på en, när man råkar ut för läkare som beter sig på lustiga sätt. Det här är väl fjärde eller femte tillfället på utbildningen.
Men det är uppenbarligen sjukt provocerande att jag som ska in i denna Status och Pondus-roll uttrycker osäkerhet och ovilja att ta plats. Det är inte okej. Det får jag fan sluta med. Det borde jag lära mig på kafferasten.

I helgen blir det Kiruna, och förhoppningsvis lite gruva, och den snygga kyrkan, och lite dagsljus.

Det här är ett äventyr.

Och salladsbuffen i matsalen är toppen.

Gällivare

Hej bloggen, nu åker jag till Gällivare och är borta i två veckor, nästan. Man får se hur det blir med internettandet där, men det märker ni. Jag har visserligen varit bra mycket i Övertorneå, men det här blir min Lapplandspremiär. Och så ska jag se Kiruna!
Vi hörs när vi råkas.

Call for songs of loudest praise

Psykiatri har dalat järnet på "möjliga specialiteter"-listan. Jag har insett att jag:
1. gillar tempo
2. mest gillar de fjolliga psykiatriska diagnoserna som man har på distrikt
3. inte fan kan bli en sån där doktor som gillar att namndroppa Skylla och Charybdis helt i onödan, för att visa att man inte bara är naturvetare utan humanistiskt bildad också.

Dessutom var bjudmiddagen i dag högst tveksamt god.
(Nä, det påverkar inte psykiatrins dalande på listan, egentligen. Men jag var tvungen att lägga till det, inte sant?)

Nästa vecka är det Gällivare, och jag hoppas att det är lite mer kareta där. Annars dör jag kruppdöden.
Tempot på min Uppsalaavdelning: ronden börjar tio till tjugo minuter efter utsatt tid och tar en och en halv timme. Överläkaren har tid att svara på alla frågor med en mindre föreläsning på en dryg kvart. (Och jo, jag gillar verkligen att han har tid att svara på alla frågor, men en kort fråga klarar sig ofta bra med ett kort svar...) Om man på måndagsronden bestämmer att någon ska ringa och konsultera narkosen, så görs detta på tisdagen, så att man ska ha något att göra på tisdagen också. Underläkarna spelar pingis med patienterna framåt eftermiddagen.
Jag får rastlöshetskrypningar. Alla är trevliga, det får man ge avdelningen, men alla var trevliga på urologen också och där var det ju i alla fall lite schwung, så det går att kombinera.

Igår kom jag hem tidigt (för fanken för att sitta bakom nerdragna persienner och rulla tummarna när höstsolen blänker utanför!) och gick en promenad under blåhimlen, och det var en alldeles lysande stund när jag lyssnade på Final Fanatsys ep Spectrum (sjukt bra!) och hade krumsprång och lek i kroppen. Jag var ensam på vägen ut mot Kvarnbo, så jag tillät mig; hoppade högt efter löven och skuttade på stenarna. Kroppsglädjen, den lekande, den finns kvar, inuti.

Kören sjunger Come Thou Fount Of Every Blessing nu, och det är superroligt!
Jag lyckades lobba för den som en jullåt, eftersom den finns med på Sufjans julskiva (och låter så här) så nu ska vi sjunga den på lussegasken, är tanken. Egentligen är det visst en thanksgiving-sång men äsch, vi firar ju inte thanksgiving i det här landet, och den är så fin! Även om det är en klassisk altstämma där man får ligga och gnida på ett d, men det gör inget i sammanhanget. Dessutom ska vi göra en tonartshöjning, och inte ett öga kommer att vara torrt.
(Jag önskar att jag kunde arrangera för kör, för i så fall hade jag lobbat järnet för att vi skulle sjunga Chicago också. Och kanske Final Fantasys Blue Imelda också...)

I felt unfettered and alive

Jag har laddat ner Joni Mitchell igen. Det är ett särskilt tillstånd av glädje, vemod och längtan i det, den musiken. Jag tänker på Wiks musiklinje i våras, i slottet, och All I really really want our love to do.

I helgen har jag växlat mellan massor av människor och full kareta och dessemellan ingenting. Det förstnämnda var kördagen igår, och det var roligt. Ett tjugotal korister dök upp, vi lekte fåniga lekar och skrattade och så sjöng vi i stämmor och hade oss.
Det är så lustigt med generationstiden i sådana här studentsammanhang. Vi hade kördag för ungefär ett år sedan också, och det var ungefär lika många människor, men det var bara jag och Anna som var samma sen förra året. Om man sen lägger till två personer som varit med båda åren men råkat missa den ena kördagen, så är det nog sanningen. Det är lite lustigt, jag har inte räknat på det innan. Och så är det roligt att inse att de som jag betraktar som gamla goda körrävar i själva verket har varit med sen i våras...
Det fina i sammanhanget är att det kommer nya människor, nya trevliga människor, tyska utbytesstudenter och stjärnögda basister och flickor som sjunger duetter ur Kristina från Duvemåla när det mörknar. Och det kan få vara bra så. Man förlorar någon, man vinner någon, så enkelt kan det få vara.

Vi var kvar runt det ostämda pianot till halv två på natten och sjöng Abba och Beatles och schlagers och till och med "Våffeljärnet" med bob hund, och det var ljuvliga tider.

I morgon har jag min första klinikdag sedan kirurgen, och jag är inte så pepp. Jag skulle gärna slöa lite mer i föreläsningssalar, jag har liksom kommit in i vanan. Och så är jag lite nervös inför att knalla runt i sina alldeles civila kläder på en psykavdelning, och inte ha en läkarrock att gömma sig i. Den där lilla mödosamt hopsamlade läkarrollen som jag tappat sedan våren i alla fall, inte ens stetoskopet och vitklädernas skydd har den.

Psykiatrin durrar lite i mig, det är ett bistert faktum. Jag har nu en fantastisk kropp som beter sig väl på alla möjliga fronter. Min samlade sjukhistoria är liksom lite benbrott, lite svamp, några omgångar halsfluss som barn och en mensvärk som knäar mig ett par dagar om året. Ja, och så är jag töntigt närsynt också, men det är liksom det. Jag har aldrig känt mig särskilt hypokondrisk på våra somatiska kurser.
Nu, däremot, sitter jag och överväger om jag de facto var deprimerad där på gymnasiet och om det är i så fall betyder att jag har dåliga serotoningener och vad det kommer att innebära för min återfallsrisk. Och så har jag lärt mig att kvinnor vanligen insjuknar i schizofreni mellan 25-30 år, siffran på 18-25 som jag hade hört innan var för män och jag är alltså på väg in i riskperioden i stället för ur den, och hos de som blir schizofrena ser man ofta att de var lite ensamma och avvikande som barn och vad vet man.

Jag säger att det är intressant och det är det nog, men det är ju något så vansinnigt skönt i att bara se frakturlinjer och beordra om gips, och det där "och så tycker jag att psyk verkar intressant också" känns mer som något för mig att äta upp. Det verkar skönare att vara doktor för det fysiska; mycket mindre komplext. Och inte så helvetiskt skrämmande som schizofreni, det är allt mer outhärdligt sorgligt ju mer jag tänker på det, att ens tanke och jag sviker en på det sättet.

När jag ändå peppar min kropp, för att återgå till trevligare ämne, så kan jag ju lika gärna fullborda min sinnliga ytlighet med detta: Idag bläddrade jag i bilderna på datorn och hittade en bild av mig i en vinkel som jag sällan ser mig i, och det slog mig pangbom att det inte bara är det att jag inte är tjock, det är det att jag är smal också. Och det här är en superfånig grej men jag reagerade verkligen jättemycket på det, med ett "nej men titta, vad smal jag är!".
Jag har slutat med kroppsnojorna jag gick runt med i tonåren, och jag tänker inte så mycket på min kropp nuförtiden. Ibland blir jag glad av den, som när jag vaknar på morgonen och sträcker på mig, och ibland är den lite tröttsam, som den där mensvärken till exempel. Och jag är ju fåfäng och gör grimaser framför spegeln och väljer kläder och piffar frisyr. Och jag vet att jag köper storlek 36 på kläder och att det inte är stort.
Jag vet inte om det är ett dåligt tecken att reagera så där på ett fotografi där man ser exakt hur smal jag är om bröstkorgen. Lite som att kapitulera inför kroppsfixeringen. Men å andra sidan, jag har kvar det hälsosamma fettet runt höfterna och neråt, och det är inte som att jag inte trivs med det.

Nu blir det lite pladdrigt. Det är lite sent. Jag borde sova. Klinikdag imorgon. Det blir säkert bra. Roligt imorgon! Och lite roligare om man är bättre utvilad, förstås.

Femtonde

Vårterminen 2009

Du har anmält dig till följande utbildningar:

1. UU-08606 - Rysk litteraturhistoria I 7,5hp Kvällstid,
Normal undervisning, Kvartsfart (25%), Fristående kurs,
Uppsala universitet, Uppsala
2. UU-08613 - Praktisk ryska: grundkurs 15hp Kvällstid,
Normal undervisning, Halvfart (50%), Fristående kurs,
Uppsala universitet, Uppsala
3. UU-09601 - Money and Time 7,5hp Dagtid,
Normal undervisning, Halvfart (50%), Fristående kurs,
Uppsala universitet, Uppsala



Kolla kolla kolla ettan! Om den är på onsdagar så dör jag. Eller så ber jag kören byta dag. Det är ju den perfekta kursen! Jag vill ha den.

Dessutom tänkte jag lägga till antingen "Världens tillstånd och individens ansvar: att leva inför andras lidande" eller "Livsfilosofi och det moderna samhället", men det är båda kurser som man får läsa om man kommer till uppropet och frågar snällt, så de får inte plats i min ansökan.

Och nej, jag ska läsa termin tio, öronnäsahals. Det här är bara lite guldkant på tillvaron. Åh, ryska...


Om du som läser det här läser till läkare i Uppsala, klicka här för att ta ställning för papperslösas rätt till vård.
Om du bor i Uppsala läns landsting över huvud taget kan du använda samma länk med lite modifikationer.

Rapport från hjärnkursen.

Efter två dagar neurologi kan jag rapportera:

1. Det finns många spännande begrepp från neurobiologiska blocket, som vi läste för två år sedan. Ett bra sätt att repetera dessa begrepp är enligt föreläsaren att nämna dem och hoppas att det klickar i huvudet. Att inte förklara saker tillhör inte de pedagogiska grepp jag uppskattar mest.

2. En viktig lärdom är: ERA JÄVLA FÅR, SLUTA KÖRA CT HJÄRNA PÅ FOLK MED BENPARESER! Då vet vi det.

3. Jag måste verkligen lära mig skillnaden mellan pares orsakad av skada i första eller andra motorneuronet. Jag måste också lära mig att det inte heter central och perifer skada, som jag hela tiden vill säga.

Psykiatrin har lärt mig:

1. Att jag en stund önskade att jag hade en personlighetsstörning, så att den fina psykiatern som föreläste skulle kunna ta mig under sina vingars skugga. Jävlar, alltså, man tyckte bara om henne. Ni skulle känt likadant.

2. Att de personlighetsstörningar i DSM som ligger närmast till hands för min del nog är paranoid och schizoid. Mm, självdiagnosticeringskursen!

Kursen som helhet (neuropsykiatriska blocket):

1. Är ett ostrukturerat jävelskap som inte ger någon som helst information om saker såsom vad som gäller för duggorna, när man har sin julledighet, hur länge man förutsätts vara på avdelningen, vilken avdelning man ska vara på på måndag. Är man student behöver man inte planera sitt liv, och man sitter gärna på ett extraseminarium 22 december om man nu har tillbringat sin neurologiplacering i tjottahejti, verkar kursledningen tänka. Det är inte med sanningen överensstämmande.

2. Har dock hittills bjuppat mig på två ostfrallor, tre koppar te och två kanelbullar. Jag är lättköpt, men inte riktigt så lättköpt att punkten ovan inte stör mig likförbannat. Men det är fint med gratisfika, det är det. Och uppenbarligen en specialare för min utbildning. Min samhällsvetarpojkvän är muchos avundsjuk.