Ta åt sig.

Fått direkt beröm från två primärjourer och ett "nä men är det du som jobbar med mig imorgon, vad kul!" från en tredje. Fått ett tack för bra bemötande från en patient som jag tyckte kändes skeptisk. Fått höra systrarna konstatera att den där med CRP 300 (=högt infektionsprov), den var på avdelningen med intravenös antibiotika innan man visste ordet av (min snajdiga handläggning!).

Ska kanske ta in det här att jag sköter mig. Ska kanske sträcka lite på ryggen och tänka att jorå, man behöver inte skämmas för sig.

Idag kom jag dessutom från akuten tio minuter innan jag skulle slutat, istället för fyrtio minuter senare. Smutt!

Ibland är det ju så fint att vara doktor, ibland känns det rätt och bra, ibland känns det som att det är fint liv och att att man ska lyckönska sig till sina arbetsuppgifter. Fångar detta ögonblick, njuter.

Medvind i hela livet idag, faktiskt: tog sovmorgon, drog mig i sängen och läste "Gåvor" av Ursula K LeGuin (ny ungdomsbok av LeGuin, bara en sådan sak!), sedan gå och simma den dagliga kilometern och bara flyta och känna att går fort och lätt. Och sen en bra jobbdag på det.

Nu ska jag toppa dagen med boken och sängen och lite smågodis. Lyllos mig.

Fikonspråket och jouren.

Översättning till föregående inlägg:
appendicit = blindtarmsinflammation
luxerad = ur led.

Tji får jag som gått på ronden och tänkt sturska tankar när överläkaren pratat om pankreas till en oförstående pensionär. Jag ska minsann prata bekriplig svenska, utan fikonspråk. Med bönder på bönders språk och med lärde på latin. Visst.
(Ska dock jobba på det. Berömvärd målsättning, tycker jag nog.)

Dagens bästa: varit inne hos barn i sexårsåldern och tagit ortopedstatus och går ut för att skriva röntgenremiss. Barnet till sin förälder:
"Vet du, doktorn var en flicka!"
Ringarna under ögonen krympte omedelbart. Han sa inte "doktorn var en tant"! Jag är fortfarande ung och vacker.

Och trött, och lite osugen på att halva akutveckan är kvar, men vad fanken, det går framåt för varje dag, man lär sig grejer, och alltid är det någon patient man bara vill adoptera till sin familj. Mycket roligare än långsam avdelning är det ju, onekligen. Och nästan jämt har man en snäll och bra primärjour som visar och berättar, det är fint liv.

Öppet brev.

Till alla potentiella sjuklingar i Värnamo med omnejd:

kan ni inte vara lite reko och få ont i magen under eftermiddagen istället för vid åttatiden? Snälla? Det är ganska värdelöst att sitta och rulla tummarna under första halvan av arbetspasset (inte en patient på timmar, jag skojar inte) och sedan jobba över på slutet.

Sjukdomar man är mycket välkommen med (även klockan åtta):
* lagom stort och okomplicerat sår som jag kan suturera ihop
* gärna lokaliserat på ett finger så att jag kan träna fingerbasblockad litegrann
* en luxerad axel som lagom lätt hoppar på plats igen
* skolboksexempel på appendicit
* dito på njurstens och gallstensanfall
fast kanske inte alla samtidigt.

Tack på förhand!

/Sekundärjoursvecka på akuten igen.

The city

Göteborg över helgen. Vän. Soliga gräsmattor. Glass. Skotska vandrarhem bokade. Falafel.

Så här: i sjukhuskafeterian i Värnamo får man fråga efter en vegetarisk lunchsmörgås, och då skramlar de fram en liten tekaka med ost och ägg på.

I Göteborg kan man välja mellan tre olika sorters vegetarisk sushi på ett slumpvis sushihak vid Järntorget.

Jag säger mig inte vara storstadsmänniska men: ah.

I bakgrunden Hisingen.

Jag lurade med mig Lisa till mitt bästa museum i tolvårsåldern.
Nu var det mer suspekt med de uppstoppade djuren. Men rätt intressant, trots det.

Vill kanske inte riktigt som jag skulle vilja

Modfälld har ingen ICD-kod.

Jag har tre veckor kvar att jobba och jag vill inte, jag vill inte vara jag och jag vill inte ha gråt i kroppen och jag vill inte gå runt och simulera arbete och jag vill inte misslyckas med kallpratet och jag vill inte riktigt.

I morgon tar jag ett tåg till civilisationen och det ska bli toppen. Det kan nog bli folk av mig med lite främmande människor, affärer och kanske ett museibesök på det. Lappsjuk har ingen diagnoskod det heller men det är ett existerande fenomen.

Hur man ska leva, vem man ska vara, vem man vill vara. Sch, lugna tanken, nu packa och ordna, imorgon går tåget 14.20, det blir bra.

Allt blir bra.

R46.2 Märkligt och oförklarligt uppträdande (Det är skönt att det finns en diagnos för allt)

Jag gick och lade mig klockan tolv i natt, och klockan sex ringde min väckarklocka. Eftersom jag inte går och lägger mig i tid (vilket förmodligen kan skyllas på att kvällen är lika med fritiden, och om jag lägger mig har jag i princip börjat nästa arbetsdag) kände jag mig sådär måttligt pigg. Med våld och vilja (och snooze) satte jag mig upp i sängen, och upptäckte till min förvåning att den ena av mina båda kuddar låg på golvet vid sängens fotända, och utan örngott. Mycket förbryllande, när jag somnade låg båda kuddarna i sängens huvudända, örngottsklädda. Jag letade lite i rummet efter det saknade örngottet, som inte låg under sängen, eller bland kläderna, eller någonannastans. Till slut hittade jag det. På kudden i sängen, som alltså hade två örngott.

Hur tänkte jag, i sömnen, när jag beslutade mig för att jag bara behövde en kudde, men att det nog borde förpackas lite bättre? Man kan ju undra. Och varför gör jag sånt på den ynka tid jag ger mig själv till sömn? Djupsömnen, kom igen då?

Men det är, som sagt, glädjande att ICD-10 har en diagnos för alla tillfällen.

Helgen i bilder:

Regnmolnen kommer sakta in på lördagkvällen, det blåser upp, men solnedgången är fortfarande vacker.Kvällshimmel och huset.

Snart de röda vinbären.

Hittar en handfull.

Kunde inte välja vinbärsbild.


Nya Imogen Heaplåten, förresten. First train home. Åh, hon är fin, Imogen. Sök efter den på elbows, vet jag.

Idag har jag lagat god mat, sett Scrubs och spelat basket i kvällningen, mitt bland lindblommen. Jag tycker om den här sommaren. Ikväll tycker jag mycket om den.