Pausbrytare.

Jag har så mycket att inte berätta, det går inte riktigt att ta sig för att skriva blogginlägg då.

Men man får ta ett andetag och tänka på att det finns småsaker att berätta och på att jag brukar, brukade, tycka så mycket om att skriva.

Så, småsaker för sakens skull:
Idag har jag bakat årets första pepparkakor. Alla mina svarta strumpbyxor har gått sönder. Efter att ha tillbringat tillräckligt mycket tid på neo så ser tremånadersbebisar jättestora ut. Min förkylning har vandrat från ont i luftrören till snuva, via en otrevlig torrhosta som klamrar sig kvar. Jag har inte skrivit något på flera månader. Jag undrar hur jag mår.

Ta hand om sig.

Finfrukost: rågflingegröt med rivet äpple, pudrad med kanel. Hembakt bröd med getost. Sista koppen av chai latte-teet.

Och så sovmorgon; skulle kunna ha hur många som helst.

F32.9., eller vad som egentligen är fel på en.

En veckas BUP-kurs. Idag föreläsning om förstämningssyndrom hos barn och ungdomar.

Deprimerade ungdomar sover dåligt eller mycket, får sämre skolprestationer, är trötta, irriterade, slutar med saker som tidigare var roliga.

Alltid alltid med psykiatrin; man speglar sig inåt, funderar. Vad är vad, vad är jag, vad är normalt, vad i mig är sjukligt?

Jag har tänkt att jag hade någon sorts depression där på gymnasiet. Att det finns något sådant. Att jag har en sårbarhet. Att depression är ordet för ensamheten, helgkvällar vid datorn, gråt och klorna inåt.

Men jag vet inte; jag högpresterade, jag tränade, sov, åt. Trots allt. Jag var ensam, mådde dåligt, hade tråkigt, men kanske var det bara så. Inte ens någon liten släng av psykiatri. Bara alldeles vanligt tonår.

Friskförklara. Tänka att man kanske är alldeles alldeles. Frisk.

Så när som på världens sämsta syn, förstås. Men i sammanhanget skulle jag påstå att det inte gills.

Andra november 2009

Så här dags på året och jag fastnar så lätt i snurrtankar nedåt. Att minnas alla sina misstag och känna svedan igen. Att inte minnans sina framgångar.

Söker jobb, kombinerat med ovan, vilket inte är helt... optimalt.

Jag har ett trådlöst nätverk, ändå är jag inte lycklig.

Ändå är jag inte lycklig.

Ändå en fin stund igår på kyrkogården, gick runt och tände de ljuslyktor som blåst ut innan stearinet brunnit slut.


Lovar mig själv att skriva i bloggen varje gång jag gör mer på internet än bara kollar mailen. Vi får se hur det går. Men det är någon sorts initiativ för skrivandet, och det kan behövas. I år orkar jag inte NaNo.

Siffror:

De bästa just nu:

Trippel(steg)

Räkna räkna räkna på lindykursens gymnastiksalsgolv och efteråt i vardagsrummet, och att gå och sukta efter lite styrdansgolv om några lektioner till (sju! kvar, också bra).

6½

Att säga när man i ljusblå mjukiskläder (Västerås, how do I love thee och ditt avtal med tvätteriföretaget) och med de steriltvättade händerna högt i luften stiger in i operationssalen för att för fjärde gången under veckan assistera ett kejsarsnitt.
(Siffran? Handskstorlek. Eventuellt borde jag ha 6 egentligen, jag borde testa någon gång, men 6½ sade den första opsyrran till mig och det har ju funkat sen dess.)

Vara tvättad och sterilklädd, stå i såret och hålla hakar och livmoder och tråd: ♥. Vara med när det skvätter fostervatten och blod och det kommer ett litet knyte som börjar skrika: ♥.
(Men för egen del vill jag fortfarande ha en vaginal förlossning om det går.)

Som det är.

Det tjocka gula kvällsljuset över det uppländska landskapet och likväl gråta med huvudet bortvänt på bussen från Västerås.

Jävlar jävlar jävlar hela vägen från busshållplatsen till lägenheten, och samtidigt blir hösten inte vackrare än dag som denna men det når liksom inte. Fram, in.

Att vara älskad eller inte vara älskad. Att välja och att välja bort, bli bortvald. Att riktigt se att vägarna stängts framför ens kylslagna nästipp.

Så blir det inte. Och det är i dessa enkla fakta som hela mitt liv bygger upp sig, tornar upp sig.

För att tala med Schlinks "Högläsaren" som jag läste ut på bussen idag: en gulsot, en blomsterkvast, en Hanna, något som styr ens liv. Dessa enkla fakta, små slumper.
(Mycket bra bok!)

Man vet inte vad det blir, och att andas lugnt likväl. Det blir inte något annat än medicinen, det blir inte de rödhåriga barnen, det blir inte AT till våren.

Det blir något annat.

Vi kommer aldrig komma tillbaka till Paris.

Det blir något annat.

Men det känns inte som frihet. Det känns som snävhet som jag inte ens märkte när jag valde.



Och jag hittar aldrig den jävla livmodertappen och jag är världens sämsta kandidat och jag måste ta tag i jobbsökandet och jag
orkar inte, vill inte.


Jävla dag idag. Sa jag det? Jävlar, jävlar, jävlar.

Livstecken.

Jamen det där blev visst lite väl melodramatiskt, inlägget nedan och så tystnad.

Jag bloggpausar lite. Mår annars rätt bra. Vill föda barn (mm, vaginal förlossning, och jag har börjat fundera över mitt förlossningsbrev (jag vill testa utan epidural, tänker jag)), blev kär i tonårstjejerna på ungdomsmottagningen, har en handledarcrush igen (en så fin doktor!), är kandidatpassiv intill dödens gräns.

I övermorgon är sista ansökningsdag för AT, mina kursare diskuterar redan sina bokade intervjuer, mina ansökningshandlingar kom fram idag och jag är lagom bitter. Nåja, plan A var ju ändå vikariat. Faktiskt. Det är bara bra om jag inte får AT. Faktiskt. Men hetsen, herrejävlar. Ska bli skönt när blocken bara är fördelade och man vet.

Annars: tar nya tag med kören, kommer då och då på hur roligt det är. Har börjat på en lindy hop-kurs. Har nya gröna ljuslyktor. Letar förgäves efter ett par snygga och bekväma svarta stövlar, knähöga, som sitter åt runt ankeln. Äter mycket oliver. Lever så gott det går.

Sover för lite, sover nu.