Hemhemma

Man letar förgäves efter matchande smalare stickor (hur kan det finnas fyra olika storlekar? var har de andra tagit vägen? (jag har en obehaglig känsla av att det är jag som slarvat bort dem, tyvärr...)) och hittar istället en handväska med Emser och Fisherman's friend utrunna i ena facket. I de andra facken finns pennor, ett rött läppstift och så plånboken. Med körkortet och högkostnadsskyddet, som går ut 1999.

Som inte användes 1999.

Och det är mer än ett decennium sen. Men ändå.

Jag tänker på listningarna och sammanfattningarna som myllrar nu och det slår mig: hela det här decenniet utan henne. Och ändå.

Den orörda handväskan, undanstoppad. Och hur det känns och hur det svider.

Ära vare gud i höjden,

detta har jag gjort i slöjden.

Inte så illa för att vara första försöket, ändå?

(Och jepp, asymmetriska om man tittar noga, men funkar fint vid snabbt ögonkast.)

Jullovar:

Idag har jag invigt yogamattan samt påmint mig om hur man stickar aviga maskor. Samt gått en promenad.

Min bästa yogaposition i nuläget är skulderstående eller kanske plogen. Inte som i att jag gör dem bra, men det är så skönt, sträcker så trivsamt i musklerna.

Försök till nyårslöfte: två gånger i veckan, åtminstone.

Så här ser det väl inte ut riktigt. Men det kan ju komma sig?

How I wish I was in Sherbrooke now

Man kommer hemhem, sista julen här för 2010 blir året då föräldrahemmet säljs (och det är Bra och Rätt men det är Konstigt också). Man kramar tvåring med varande mellanöra (hur kan man låta bli?) och man drar på sig ännu en ledighetsförkylning. Man får julklappar och nästan alla är bra men det är så mycket saker; så jävla mycket saker.

Allt som är annorlunda mot för ett år sedan och man börjar gråta under julottan när man använder predikanstiden för privat begrundan. Allt var inte bra då, men på det stora hela så jo, och så blir det aldrig igen. Det blir annorlunda, det kan bli bättre, men

det blir aldrig så igen.

Allt som aldrig aldrig aldrig. Gud vad jag inte kan hantera sådant. Det är tre veckor tills jag tar läkarexamen, och detta aldrig, det tänker jag inte ens på. Jag klamrar mig i Uppsala och studentlivet en termin till, åtminstone. Vikarierar i sex månader på överviktsenheten, hoppas att det var ett bra beslut (hanterar beslut lika dåligt som aldrig).

Nu: god natts sömn, mjuk gråt vid behov (för att få oxytocin nog för att kunna sova) , hoppas gott om halsen, inte tänka aldrig.
Längtar ut, bort, tillbaka, cirkelvis. Men så här dags på natten: icke tillförlitlig.
En Ibumetin och en sömn.

Kryptisk.

Allt löser sig. Snart.


Men jag är så jävla hemlighetsfull tills dess. Det kanske man kan få vara. Tyst och sluten.


Känner mig ur synk med mig själv. Väntar på att hitta rytmen. Bli människa, mänskligare. Hitta hem och ut.


Allt kommer.