6. Min dag.

Vaknade. Vägrade gå upp. Sparkade upp Kristoffer så att han fick gå och göra frukost. Låg kvar och drog mig och vägrade gå upp och hade samtidigt ångest för att jag skulle bli försenad. Idag igen. Gick upp. Åt frukost. Tog på yogakläderna. Hann på något outgrundligt sätt i tid till jobbet. Gick på morgonmöte och röntgenrond. Önskade som vanligt en lite längre röntgenrond. Drack landstingste. Rondade med överläkaren. Skickade hem en patient i stället för tre. Åt matlåda. Lyssnade på vådliga hundhistorier i lunchrummet. Hade mottagningsbesök. Signerade av provsvar och anteckningar. Tittade efter lägenheter. Ordinerade Waran. Bekände för överläkaren att jag ska vara borta från avdelningen i princip hela dagen imorgon. Gick från jobbet med bara tio minuters flexplus. Hann till yogan. Bände och vred och försökte att inte fuska med armhävningarna. Blev mjuk och trött lagom till att avslappningen var slut. Cyklade hem. Åt rödbetssoppa. Dumsurfade. Åt våfflor med glass. Förberedde mg inför HLR-kursen imorgon. Gosade. Tog en varm dusch. Läste lite mer. Mutade mig med godis för att få mig att söka jobb. Det funkade.
Planerar nu att läsa lite ungdomsbok, gnugga mig med nyinköpt kroppssmör och därefter sova.

Typexempel på dagbok jag skrev hela högstadiet. Jag var inte roligare då.

Det var en ganska fin dag.

5, Vad är kärlek?

Okej, jag ger mig. Ännu fånigare fråga än förra, faktiskt.

Min definition av kärlek är på inget vis så unik/avvikande att det är meningsfullt att anstränga sig för att formulera den.

Enligt SAOB:

[ fsv. kärleker, motsv. fd. kærlek, kærlegh, isl. kǽleikr; av KÄRL o. -LEK]

[KÄRLEK 1]

1) stark känsla l. böjelse för ngn, yttrande sig i en (oegennyttig) önskan om föremålets lycka o. välgång l. i glädje o. tillfredsställelse över att vara i dess närhet o. göra det till lags o. d.; innerlig tillgivenhet l. sympati (för ngn),; ofta motsatt: hat, avsky.


Och lite tvåsamhetsnorm och ägandebegär och sådär också.

Om du vill fundera över kärleken rekommenderar jag starkt Liv Strömquists senaste bok, Prins Charles känsla, den är skitbra och vrider och vänder på det slitna ordet. Och så Eva Ribichs kärleksdikter till sin far, "Du är den ende mitt hjärta har velat", de är fina och så raka att de inte blir sentimentala.


Kärleken är en känsla att gå mjuka omvägar om när man pratar eller skriver om den, för att kunna närma sig, men en känsla att gå tvärs i genom, så enkelt man bara kan, annars.


Nästa. Nästa blir säkert roligare.

4. Det här åt jag idag

Frukost: a-fil med musli och vinbärssylt, ostmacka (hemrostad musli och hemgjord sylt, men köpebröd).
Morgonfika: obligatoriskt landstings-Earl grey (när jag får en fast arbetsplats om tre liv ska jag se till att man köper in lite vettigt te...)
Lunch: spenatlasagne i IKEA-låda (vissa säger att de aldrig mer ska ha matlåda när de väl fått fast jobb, men det är jäkligt ovärt med sjuttio kronor för något proteinlöst storkökigt, hälsar den snåla höginkomsttagaren).
Eftermiddagsfika: te (se ovan) och ett rött äpple.
Stödmacka före middagen (om man går på stan för länge efter jobbetoch middagen blir lite sen så måste man, för att inte dö.)
Middag: sojafärssås och pasta. Alldeles strax.

Planerar att toppa kvällen med en kopp gott te, lite frukt, kanske en kardemummaskorpa. Kanske kanske en av gräddbullarna som finns i kylen.

Sjukt tråkigt inlägg det här. Men nu får jag gå vidare till nästa. Hurra!

Trettio dagar har november

Nu har jag läst den där listan på så många ställen att jag liksom börjat tröttna lite, redan.

Men det är väl lite barnsligt att tänka så. Så jag publicerade det där påbörjade inlägget. Och så går jag nog över till svenska rubriker framåt.


Jag planerar om, ritar om kartan. Livet, blir inte som man tänkt sig. Det får duga ändå.

Ikväll den prickiga klänningen och diadem.

I veckan har jag två gånger fått en sedel till kaffekassan som tack för god vård av en charmerande tant som kanske inte riktigt fattat att jag var doktorn. Och det är inte jobbet det är fel på, det är karriären.

Day 3 - Your parents.

Ja, herregud.


Om man läst här innan vet man ju att smärtmitten, det ömmaste, brännpunkten, ja ni fattar, är en mamma som dog ifrån en dotter i maj 1998. En bröstcancer, metastaserande. En sorg som kanske hakade upp sig, som kanske var för stor eller för liten, som kanske var

som den skulle vara.


Min mamma var bonddotter från Osby. Hon älskade katter och hästar och bokskogar, och hon hade en svepande lång nedförsbacke som hon cyklade till skolan. Hon blev retad för sina framtänder (alla de idiotiska saker barn retas för!). När hon gick i gymnasiet träffade hon min pappa, och så vitt jag vet var han hennes första pojkvän. Egentligen hade hon velat bli sjukgymnast, men betygen räckte inte, så hon blev högstadielärare i kemi och matematik. Hon pluggade i Lund, hade en praktiktermin i Linköping, och sedan flyttade hon och pappa till Smålandsstenar, där hon bodde resten av sitt liv. Hon var händig och rådig med det mesta: sydde kläder, stickade, saftade och syltade, hade ständigt hembakt av allt och uppfostrade fyra synnerligen välartade barn.

Sedan gick något fel i en cell i bröstet, och löpte amok, och sedan blev hon bara 53 år gammal och vad är det för jävla ålder, säg? Och när man har en rädd och ensam fjortonåring som mest tycker om att gräva i trädgården och titta på stjärnor och skåda fåglar ihop med en?

Ja.

Min pappa är den som blev kvar, som inte kunde baka mandelmusslor eller se skillnad på grågås och sädgås eller prata med en ännu ensammare tonårsdotter som knöt sig.

Det tog nästan tio år innan jag kunde förlåta honom för att han inte är mamma.

Min pappa är snäll och vill alla väl, har lärt sig baka mandelmusslor så att hans systrar blir vådligt imponerade, har med mjuk men bestämd hand styrt den kommunala ekonomin i Gislaved i 40 år och tycker om språkhistoria och latin och långsökta ordvitsar.

Min pappa är den som finns. Imorgon ska jag, skajagskajagskajag, komma ihåg fars dag.

Day 2 - your first love.

Såhär: jag förstod inte. Grejen. Jättelänge.

När detta att bli kär slutade vara något jag gjorde för att alla andra gjorde det? Jag vet inte. Min första kyss, min första pojkvän, mest var det för att det skulle vara så.

Kanske egentligen han i silvertältet, en festival, allt som darrade och bände? Kanske han på högstadiet som jag valde för att han var för snäll för att säga taskiga saker, han vars namn jag skrev i alla möjliga färger ensamma flickrumskvällar, han jag knappt vågade prata med? Kanske ändå den första pojkvännen, kanske ändå, jag minns bara den bittra eftersmaken men det kan ju inte börjat så.

Det enda jag minns av kärleken hela låg- och mellanstadiet var i alla fall den glasklara medvetenheten om att jag inte hade en chans. En dag frågade R, en av de där skitjobbiga killarna, chans på mig för att retas, och jag anade ju men jag gjorde ändå en lapp med en klumpigt målad tuschpenneros som sade JA. Jag lämnade inte över den, den skammen slapp jag i alla fall.

Det är som en parallell verklighet, det där med att vara tio år och superkär i tjejen i parallellklassen och sedan på ett disco våga fråga om en tryckare och pirret i hela kroppen till någon gammal nittiotalsballad. Det var så långt ifrån mig. Jag hade ingen chans. Jag har inga sådana minnen.


Det här låter så bittert. Det är inte så. Det är bara något som inte blev. Det svider inget alls längre, även om det gjorde det då. (Gud, vad det sved. Då.)


Den korta versionen av den här texten: jag vet inte. Jag har svårt att relatera till den frågan.

Day 1 - Introduce yourself.

Ja, hej, jag tänkte göra en sån där listgrej. För att sparka igång bloggen.


En lustig sak är att fast jag tillbringade hela tonåren med att definiera mig själv, och tyckte att presentationssidan var det roligare med att göra ny hemsida, är att jag nuförtiden är så svarslös. Jag har varit på en del anställningsintervjuer på sistone, och på frågan "Berätta om dig själv" är mitt svar "Ehm, öööh, hur menar du då?"

Jag är en annan nu, en gladare, en som inte lyssnar på musik så mycket, en som inte funderar så mycket på olycklig barndom eller förlorad förälder.

Dagtid är jag något litet blont som ingen tror är doktorn, och som remitterar och handlägger och kollar upp med överläkaren.

Jag är någon som beter mig så här om jag hittar en leksakshäst i Köpenhamn:


Det kanske är det de anar sig till, patienterna. Men så länge tanterna klappar mig på handen och säger att vi är så snälla, vi flickor, så kan man ju leva med det.

Jag är mycket mer än mitt jobb, vill jag säga. Just nu vet jag kanske inte riktigt vad.

Men hej, jag är någon som bloggar igen!