Just like our idol, we both loved Nick Drake.

Hej, nu kunde det ju vara läge med lite mer dagbok, tänkte jag.

Idag har jag läst litegrann om skuldavskrivning (men att det ska bli ett sex sidors pm till på måndag kväll känns lite optimistiskt...), handlat, skickat när-var-hur-mail till kören, bakat två plåtar pepparkakor, sytt klart min lilla feministkasse (med broderat kvinnokampsmärke på fickan), klippt till och suckat över en tilltänkt klänning och... ja, det var väl det. Spelat Sonic och sett på tv gills inte.
Och så har vi julpyntat lägenheten! Julgran, adventsstjärna, glitter och smällkarameller.

I morgon sjunger kören julvisor på stan, och jag ska försöka lyckas se adventskalendern. Jag försöker julpeppa en smula. Lussekatter, check, pepparkakor, check (men fortfarande en nästan skrämmande stor bit deg i kylskåpet), julpynt, check. Glögg ger jag fanken i det här året, jag lyckas aldrig bälga i mig en hel flaska själv och det blir lite deppigt att hälla ut.



Jag har upptäckt Nick Drake, förresten. Det verkar ju tidigt av mig, men vad fanken, det som är bra är bra, oavsett om det inte är modernt.
Eftersom jag nu framlever mitt liv utan egen dator och sådana moderniteter som mp3:or, så har jag blivit bundis med skivorna på stadsbiblioteket. Man får låna tio åt gången, i två veckor, och så får man låna om ett varv också, och det är alldeles härligt. Nu senast slog jag till på "Way to blue - an introduction to Nick Drake".
Och det är så bra. Jag tänkte "men det är ju som Belle & Sebastian, som när de var som bäst, som när jag blev förälskad i dem!", och sen tänkte jag att vääänta nu, det är Belle & Sebastian som är som Nick Drake. Förstås. Typ hälften av alla artister jag tycker om har influenser från Nick Drake. Iron & Wine. Belle & Sebastian. Laakso, enligt fina plocklåten "Nick Drake". (Lugna Laaksolåtar är verkligen grejen hela dan; om man tycker att det är lite dampigt och Håkan Hellströmigt är det bara att leta reda på låten Loista Laakso, och sen finns det inget man inte vill förlåta Krunegård. Sidospår). Magnetic fields. Med mera, förstås, men jag är dålig på namedropping.
En bättre pengamånad än december ska jag köpa Nick Drakes skivor. Mitt i all tvekan inför konsumtionssamhället så är jag ändå övertygad om att man behöver små lågprisskivor där en man med ful frisyr sjunger hjärtskärande ledsen pop. (Dessutom, frisyren, det var sjuttiotal eller i alla fall nästan, och frisyrerna var inte vackra då, på någon annan heller. Jag tror att Nick Drake skulle varit fin som trettionånting, det där håret klippt en smula, något lite stramare över det pojkaktiga ansiktet. Men inte. För tidiga dödar, allt som inte blev, åh ni vet, det spänner och bänder en smula i ens människohjärta.)

I våras var det jag och Joni Mitchell. Jag kommer ikapp mig på klassikerna. Innan ni vet ordet av sitter jag och är lyrisk över Bob Dylan. I have it coming.


Annars läser jag sista Harry Potter och nä, jag blir trött, alla är så jobbiga, och inkompetenta, och det är en massa spänningsskapande turer men inget tempo likförbannat. Det ska bli skönt att få ett riktigt slut på serien, och jag tyckte hemskt mycket om de första böckerna, men trots att Rowling hela tiden haft sju planerade böcker tycker jag att hon dragit ut på det. Och jag saknar personer och platser från de tidigare böckerna...
(Rejält försök att undvika spoilers i ovanstående text. Hoppas att jag lyckades.)


Nu: verkligen läge för det horisontella läget.