Jag vet, det är julafton imorgon och här sitter jag och skriver på internet. Men jag har sett fram emot detta: att få sitta vid en dator med gott om tid på mig och bara få drälla och skriva.
Jag lyssnar på Steso Songs - This is for you girls via myspace. Den är hemskt bra. Jag har gnolat på den i en vecka nu, brottstycken, det är skönt att höra hela låten.
(Genren "tröstlåtar för ungdomen", den är så jäkla rörande. Tänka "Everybody hurts" med R.E.M. som visserligen är en lite tjatig låt, men tanken, aow.)
Är i Smålandsstenar nu. Kom idag, via Kärda och syskonbarnen. Mina syskonbarn tycker mycket bättre om mig än jag förtjänar. De var helt lyckliga och dampiga över att jag och min bror Olof kom och lekte med dem.
Smålandsstenar är sig likt. Pappa började fråga mig om juldukar. Jag tog ett djupt andetag och brydde mig precis lika lite om saken som min bror. Det funkade fint. Det finns röda saker och tomtar lite här och där i huset nu, det räcker fint, och det gäller att inte tro pappa när han tror att jag har en x-bunden pyntlängtan, för då blir det så att jag står där med tomtetextilier upp till armbågarna. Och det vill jag ju inte, egentligen.
Jag har hittat en tjej som ska hyra in sig i min lägenhet. Det är bra. Jag nojar järnet över att hon ska luras och ångra sig i sista minuten och strunta i att betala hyran et cetera. Jag ska ringa upp henne efter jul och tjata om andrahandskontrakt och uppsägningstid och allt sånt. Men imorgon är det julafton och jag kan ju få ledigt då i alla fall, från allt.
Jag ska bara åka till Kärda och krubbgudtjänsta, och åka tillbaka hit och äta sjukt mycket mat och se på Karl-Bertil. Kanske spela lite frågesportsspel också, det borde man väl kunna göra på tre.
Mest pepp är jag på att dra runt i röda hemsydda klänningen och känna mig julig med den. Alltså, min klädbög.
Jag har sysslat mycket med förut på senare tid. Med att minnas och snurra på minnen och tänka. När jag skulle packa för att åka från Uppsala hittade jag mina gamla brev, från folkhögskoleåret. Det var så vådligt fina brev. Folk skrev så fina saker till mig. Jag skrev långa långa dagboksliknande brev och petade ner det mest nyskrivna jag hade i dem, och så fick jag långa långa dagboksliknande brev tillbaka med helt entusiastiska komplimanger till mina texter.
Det är den delen jag gärna minns, allt det fina. Men så här är det också:
av alla dem jag brevväxlade med då är det bara Sanna (älskade Sanna) som jag har kvar i mitt liv. De andra valde bort mig när jag slutade skriva långa långa brev. Som om allt jag skrev i själva breven inte räknades.
Däremot har jag, ironiskt nog, fortfarande kontakt med dem jag var sämst mot. Sporadiskt men ändå.
Dem jag var som sämst mot. Hur jag slog människor till blodet kom och sedan ritade streckgubbar i snön med det blodet.
Jag har sysslat mycket med att inse att jag var Ond och Jävlig på den tiden, 2003 var dödens år för de snälla pojkarna jag träffade, de var snälla och jag var bekräftelsehungrig och obrydd. Jag var inte det minsta glad heller, för den delen, men det kvarstår som faktum att det var jag som betedde mig så bottenlöst elakt.
Märkligt att komma till den punkten. Ovant. Det kanske var synd om mig, jaha, men herrejävlar vad gjorde jag mot andra människor egentligen?
Märkligt med skuld som inte handlar om att jag kanske förtjänar allt. Märkligt med skuld som handlar om att de inte förtjänade. Märkligt med skuld och mig själv som subjekt.
Fyra år sedan. Jag var en annan då, visst var jag det, en annan. Någon som lekte med blod. Jag är snällare nu, ändå är jag ensammare. Jag vet inte vad det ska innebära.
Jag mötte M på stan i torsdags också, förresten. Han hade skaffat sig ett missklädsamt skägg. Man måste älska sånt, i alla fall. Som när han som var mitt mesta längtansfäste på folkhögskolan dök upp med världens fulaste jeansskjorta. Man står där och tänker att den här människan, herregud, hur kunde den här människan någonsin välja bort mig, och hur kunde jag för den delen någonsin vilja bli vald av den människan? Och sen går man där ifrån och det gnolar något i diafragmavalvet, ekar i kroppskupolen av att man inte har den där människan i sitt liv, och den lättnaden.
Människor har ju inte alltid varit så förtvivlat snälla mot mig heller, i relationer. Än mindre i vänskaper. Det är värt att notera. Inte för att det gör mig trygg och osårbar i offerrollen, alls inte, jag har fortfarande ett ansvar för vad jag gjorde med andra människors mjuka hjärtan och blod, men det kvarstår ju också det faktum att you pass this on, wont you?
Nu pratar jag ut mig i cirklar och nu är klockan över midnatt och nu är det faktiskt julafton 2007, så nu ska jag sova. God jul på er, hör ni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar