Jullovar:

Idag har jag invigt yogamattan samt påmint mig om hur man stickar aviga maskor. Samt gått en promenad.

Min bästa yogaposition i nuläget är skulderstående eller kanske plogen. Inte som i att jag gör dem bra, men det är så skönt, sträcker så trivsamt i musklerna.

Försök till nyårslöfte: två gånger i veckan, åtminstone.

Så här ser det väl inte ut riktigt. Men det kan ju komma sig?

How I wish I was in Sherbrooke now

Man kommer hemhem, sista julen här för 2010 blir året då föräldrahemmet säljs (och det är Bra och Rätt men det är Konstigt också). Man kramar tvåring med varande mellanöra (hur kan man låta bli?) och man drar på sig ännu en ledighetsförkylning. Man får julklappar och nästan alla är bra men det är så mycket saker; så jävla mycket saker.

Allt som är annorlunda mot för ett år sedan och man börjar gråta under julottan när man använder predikanstiden för privat begrundan. Allt var inte bra då, men på det stora hela så jo, och så blir det aldrig igen. Det blir annorlunda, det kan bli bättre, men

det blir aldrig så igen.

Allt som aldrig aldrig aldrig. Gud vad jag inte kan hantera sådant. Det är tre veckor tills jag tar läkarexamen, och detta aldrig, det tänker jag inte ens på. Jag klamrar mig i Uppsala och studentlivet en termin till, åtminstone. Vikarierar i sex månader på överviktsenheten, hoppas att det var ett bra beslut (hanterar beslut lika dåligt som aldrig).

Nu: god natts sömn, mjuk gråt vid behov (för att få oxytocin nog för att kunna sova) , hoppas gott om halsen, inte tänka aldrig.
Längtar ut, bort, tillbaka, cirkelvis. Men så här dags på natten: icke tillförlitlig.
En Ibumetin och en sömn.

Kryptisk.

Allt löser sig. Snart.


Men jag är så jävla hemlighetsfull tills dess. Det kanske man kan få vara. Tyst och sluten.


Känner mig ur synk med mig själv. Väntar på att hitta rytmen. Bli människa, mänskligare. Hitta hem och ut.


Allt kommer.

Pausbrytare.

Jag har så mycket att inte berätta, det går inte riktigt att ta sig för att skriva blogginlägg då.

Men man får ta ett andetag och tänka på att det finns småsaker att berätta och på att jag brukar, brukade, tycka så mycket om att skriva.

Så, småsaker för sakens skull:
Idag har jag bakat årets första pepparkakor. Alla mina svarta strumpbyxor har gått sönder. Efter att ha tillbringat tillräckligt mycket tid på neo så ser tremånadersbebisar jättestora ut. Min förkylning har vandrat från ont i luftrören till snuva, via en otrevlig torrhosta som klamrar sig kvar. Jag har inte skrivit något på flera månader. Jag undrar hur jag mår.

Ta hand om sig.

Finfrukost: rågflingegröt med rivet äpple, pudrad med kanel. Hembakt bröd med getost. Sista koppen av chai latte-teet.

Och så sovmorgon; skulle kunna ha hur många som helst.

F32.9., eller vad som egentligen är fel på en.

En veckas BUP-kurs. Idag föreläsning om förstämningssyndrom hos barn och ungdomar.

Deprimerade ungdomar sover dåligt eller mycket, får sämre skolprestationer, är trötta, irriterade, slutar med saker som tidigare var roliga.

Alltid alltid med psykiatrin; man speglar sig inåt, funderar. Vad är vad, vad är jag, vad är normalt, vad i mig är sjukligt?

Jag har tänkt att jag hade någon sorts depression där på gymnasiet. Att det finns något sådant. Att jag har en sårbarhet. Att depression är ordet för ensamheten, helgkvällar vid datorn, gråt och klorna inåt.

Men jag vet inte; jag högpresterade, jag tränade, sov, åt. Trots allt. Jag var ensam, mådde dåligt, hade tråkigt, men kanske var det bara så. Inte ens någon liten släng av psykiatri. Bara alldeles vanligt tonår.

Friskförklara. Tänka att man kanske är alldeles alldeles. Frisk.

Så när som på världens sämsta syn, förstås. Men i sammanhanget skulle jag påstå att det inte gills.

Andra november 2009

Så här dags på året och jag fastnar så lätt i snurrtankar nedåt. Att minnas alla sina misstag och känna svedan igen. Att inte minnans sina framgångar.

Söker jobb, kombinerat med ovan, vilket inte är helt... optimalt.

Jag har ett trådlöst nätverk, ändå är jag inte lycklig.

Ändå är jag inte lycklig.

Ändå en fin stund igår på kyrkogården, gick runt och tände de ljuslyktor som blåst ut innan stearinet brunnit slut.


Lovar mig själv att skriva i bloggen varje gång jag gör mer på internet än bara kollar mailen. Vi får se hur det går. Men det är någon sorts initiativ för skrivandet, och det kan behövas. I år orkar jag inte NaNo.